Genikollektiv

Egentligen var det väl inget exceptionellt som hände. Men det liv vi levde var fantastiskt.«

Orden kommer från konstnären Angelica Garnett (1918–2012), en av de sista medlemmarna i den legendariska Bloomsburygruppen, där Virginia Woolf var den mest namnkunniga medlemmen. När denna tv-intervju spelades in var hon över nittio men glasklar i huvudet. Så det går inte att skylla blygsamheten i det där uttalandet på någon ålderssenilitet.

Man behöver nämligen inte vara överdrivet insatt i Bloomsbury eller 1900-talets konst och litteratur för att inse hur kolossalt fel hon hade. Det hände ju massor! I Blooms­burygruppen föddes viktiga delar av det som kom att utvecklas till modernismen; en reaktion på det realistiska viktorianska 1800-talet. Här utbyttes tankar om konst, litteratur, filosofi, ekonomi och psykologi som lämnat ringar på vattnet än i dag. Här skapades odödliga böcker, konstverk och teorier. För att inte tala om en helt ny estetik när det gällde inredning och trädgård.

Ändå är det ju det där fantastiska livet som har en tendens att hamna i fokus när vi talar om och fängslas av Bloomsburygruppen. Det som gör att det ständigt kommer ut nya böcker, filmatiseringar och tv-serier. Att de hela tiden inspirerar till nya romaner. Det finns en glamour som omger de där människorna som verkar omöjlig att bortse ifrån, och som fascinerar alla från akademiker till inredningsbloggare. Inte bara för att Bloomsberries – som de kallas – var en grupp excentriska, vackra och radikala människor som levde i en hyperestetisk bohemisk miljö. Inte heller bara för att de alla låg med varandra hej vilt i olika konstellationer, och dessutom till stora delar lyckades bevara sin vänskap genom alla sexuella experiment och kärleksdramer.

För att reda ut och hålla ordning på alla de inbördes relationerna och kopplingarna inom Bloomsburygruppen kan man behöva rita upp ett grafiskt diagram. Bara ett exempel: Angelica Garnett, vars citat inledde den här artikeln, var gift med sin pappa Duncan Grants före detta älskare David »Bunny« Garnett, som för övrigt bestämde sig för att gifta sig med Angelica redan när han såg henne som spädbarn. Men mer om de inbördes relationerna längre fram.

Bloomsburygruppen började som en lös sammanslutning av vänner som började träffas på torsdagskvällarna hemma hos Thoby Stephen, i ett hus på Gordon Square i stadsdelen Bloomsbury i London. Året var 1905. De såg sig aldrig själva som en grupp, här fanns ingen programförklaring, inget manifest som skulle signalera vad de stod för. De var unga intellektuella radikaler som hade börjat träffas under Cambridgetiden, där flera av dem tillhörde en sammanslutning som kallade sig »Apostlarna«. Bland apostlarna ingick ett antal personer som snart skulle låta höra av sig i olika sammanhang: författaren EM Forster, ekonomen John Maynard Keynes, konstkritikern Clive Bell och filosofen Bertrand Russel. Här fanns också en ung man vid namn Leonard Woolf som var författare och så småningom också bokförläggare vid det legendariska Hogarth press som han och Virginia Woolf startade.

Från början var de bara män, som brukligt var bland akademiker under den här tiden, men när gruppen började träffas i London anslöt snart Thoby Stephens båda systrar Virginia och Vanessa. Thoby själv försvann tidigt ur bilden: redan 1906 dog han i tyfus, bara 26 år gammal. (Virginia Woolf skrev senare om brodern i romanen »Vågorna«, där figuren Percival är baserad på Thoby Stephens.) Efter hans död var det Virginia och Vanessa som blev de samlande krafterna i den tidigare helt mansdominerade gruppen. Virginia gifte sig så småningom med Leonard Woolf och Vanessa med Clive Bell. Samtidigt arbetade systrarna på att utveckla sina respektive konstnärskap: Virginia som författare och Vanessa som konstnär med en utbildning från Royal academy of arts.

I gruppens innersta kärna ingick även den excentriske författaren och kritikern Lytton Strachey, som förblev en nyckelfigur i Bloomsburygruppen till sin död. Med sin biografi »Eminent victorians«, hans mest kända verk, förnyade han sättet att skriva litterära biografier genom ett psykologiskt perspektiv och ett elegant införande av diverse manér som tidigare varit förbehållna skönlitteraturen. Strachey var öppet homosexuell och hade förhållanden med en lång rad män, men det hindrade honom inte från att under en kort period vara förlovad med Virginia Woolf, och att leva sista delen av sitt liv med konstnären Dora Carrington. Lytton Strachey dog 1932 i magcancer – hans sista ord lär ha varit »om det är så här det är att dö är jag inte särskilt imponerad av det«. Dora Carrington, som varit hans livskamrat under lång tid samtidigt som hon var gift med en annan man, Ralph Partridge (som också han hade haft ett förhållande med Strachey), blev så förtvivlad vid Lytton Stracheys död att hon kort därefter sköt sig själv.

Vanessa och Clive Bell separerade tidigt, men förblev gifta. Vanessa Bell inledde snart ett förhållande med en annan Bloomsburymedlem, konstnären och kritiker Roger Fry, men det varade inte länge. Fry var förkrossad när Vanessa några år senare lämnade honom för ytterligare en konstnär och Bloomsburymedlem, Duncan Grant.

Han blev hennes livs stora kärlek och de fick dottern Angelica tillsammans, men deras relation var minst sagt komplicerad. Duncan Grant var homosexuell och även om han och Vanessa hade ett fritt förhållande fanns det en obalans i relationen, eftersom Vanessa ville ha mer än Duncan kunde ge. En av hans många älskare var en ung författare, David Garnett, som kallades Bunny. Det var han som så småningom skulle gifta sig med Vanessas och Duncans dotter Angelica, som för övrigt skrivit en bok om sin uppväxt i Blooms­bury­gruppen kallad »I all välmening« (2003). Fram till vuxen ålder trodde hon att det var Clive Bell som var hennes pappa, när det i själva verket var Duncan Grant.

Hänger ni med? Då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla de olika förbindelserna inom gruppen. Lägger man därtill den yttre cirkeln, med personer som Vita Sackville-West (som var tillsammans med Virginia Woolf och inspirationen för hennes roman »Orlando«), hennes man Harold Nicolson och hennes stora kärlek Violet Trefusis, förstår man ännu mer varför Bloomsberries inte bara är ihågkomna för sina konstnärliga och intellektuella insatser. Men trots alla de snåriga inbördes relationerna i Bloomsburygruppen lyckades de förbli vänner. Vänskapen var en grundläggande faktor i deras gemensamma livsfilosofi (som aldrig formulerades i skrift, men fanns där ändå), liksom total konstnärlig, intellektuell och sexuell frihet. Inte minst den sistnämnda faktorn var en revolt mot den viktorianska eran som de alla var uppvuxna i, även om viktorianismens prydhet har kommit att överdrivas en del. Men både intellektuellt och levnadsmässigt var Bloomsberries del av att författa en ny tid.

Den svenska konstkritikern Ingela Lind, som snart kommer ut med en reviderad och omskriven upplaga av sin Bloomsburybok »Leka med modernismen«, hävdar att Bloomsburygruppen stod för en mer lekfull, mjuk och experimentell form av modernism än den »hårda« modernism med fokus på styrka som blev ett av fascismens ideal.

På senare år blev den självklara samlingspunkten för Bloomsburygruppen paret Woolfs och Bells respektive sommarhus, Monk’s house och Charleston, den plats som kanske kommit att mest förknippas med Bloomsbury­gruppen, faktiskt mer än Londonstadsdelen som den fått sitt namn efter. På Charleston skapade Vanessa Bell en bohemisk, sensuell och vacker miljö, med rum i mättade pasteller, mycket textilier och snirkliga målningar på såväl väggar som andra interiörer. Huset omgavs av en trädgård som också den var exceptionellt vacker och frodig. I sin bok drar Ingela Lind paralleller till Karin Larssons Sundborn, inte minst för att det är ännu en kvinna som alldeles för sent fick erkännande för att ha skapat en vacker och stilbildande miljö.

Varför fortsätter Bloomsbury alltjämt att fascinera? I England har det länge funnits en trötthet vid dem. Varför vara så fixerade vid dessa övre medelklassbohemer från början av förra seklet, vars enda egentliga stjärna är Virginia Woolf? På brittisk radio finns en rolig serie av Sue Limb, »Gloomsbury«, som parodierar hela fenomenet. Själv kände jag när jag såg Bloomsburydramatiseringen »Life in squares« (BBC2, 2015) att de nu blivit till trötta seriefigurer. Säkert skulle de ha varit olidliga om man hade fått träffa dem i verkligheten – pretentiösa och självupptagna.

Men å andra sidan. Vår tid behöver mer Bloomsbury. Mer intellektuellt och sexuellt fritänkande, mer skönhet, mindre präktighet. Och framför allt mer vänskap. Kanske är Bloomsbury framför allt drömmen om vänskap. Om den där gruppen vänner som intellektuellt stimulerar varandra till stordåd, som överlever alla trassliga relationer.

Fakta | Lån från Tate ochVictoria & Albert

Utställningen »Bloomsbury spirit« öppnar i dag (23 mars) på Artipelag på Värmdö och pågår till den 30 september. Ingela Lind har varit extern kurator och museet har till utställningen lånat in verk från bland annat Tate, Victoria & Albert museum, Courtauld gallery, The Charleston trust och National portrait gallery.