Genom Bernard-Henri Lévy har Frankrike fortfarande en röst i världen

BHL eller Bernard-Henri Lévy som han heter, minns någon honom? Den franske filosofen, författaren och krigskorrespondenten vars texter för femton, tjugo år sedan kunde publiceras i Expressen.

Han skrev om krigen i Europa, och han tog ställning – alltid för offret. Redan då retade han gallfeber på folk, bland annat just därför. Men också för att han var snygg, snuskigt rik och för att han hade en åsikt om allt.

Redan som ung gjorde BHL sin persona via medierna till det centrala. Sedan kom böckerna, filmerna och reportagen. De senare gav honom onekligen en viss tyngd, men det faktum att han så gärna visade sig i sin djupt uppknäppta vita skjorta gjorde att han också ansågs lite löjlig. Många såg en anledning att vifta bort honom. Och för att han ”förenklade” konflikterna, gjorde dem ”svartvita”.

När jag nu ser en intervju med honom apropå hans nya bok där han ombeds kommentera världsläget, inser jag att han är sig lik. På journalistens fråga om inte Trump kommer se till att ukrainarna får en ”deal”, svarar BHL att de inte behöver eller vill ha en deal – det viktiga är att de får tillbaka sitt land i öster och Krim. Till och med Krim? undrar journalisten tvivlande. Självklart, säger BHL, ukrainarna begär rättvisa.

Rättvisa. BHL talar fortfarande som om det fanns något som kan kallas rättvisa eller högre värden. Allt är inte utbytbart och lika mycket värt. Det gör honom i någon mening omodern, eller om man så vill – tidlös.

Nu intervjuades han i första hand apropå den bok han just kommit ut med, Nuit blanche, Vit natt eller snarare Natt utan sömn. Man måste inte ha sömnproblem, man kan ju ha annat för sig.

I BHLs fall handlar det mest om sömnlöshet, och det sedan lång tid tillbaka. Redan då han pluggade filosofi 1968 och tillhörde en maoistisk vänster (i likhet med i stort sett hela sin generation) så fanns de där – de vita nätterna, liksom experimenten med droger varav en del var sömnmedel. Snart kom även krigsskådeplatserna, syner som inte gav bättre nattsömn. I boken går han ometodiskt igenom sitt liv ur sömnlöshetens perspektiv.

Texten är intim, full av förvanskade proportioner, döda, vänner och familj, listor och minnen. Genom den strilar ett ihållande regn av namn – människor han känner eller känt, varit bekant med eller läst – av eller om. Vi möter premiärministrar och filosofer. Som hastigast får vi en hälsning från ”den unge monarken”, som BHL kallar grannen på andra sidan gatan, Emmanuel Macron – ”en broder i sömnlöshet”.

Vi får också en skymt av författarinnan Marguerite Duras som inte ”ville” sova. Det visar sig att BHL inte vill det heller. Det bortkastad tid och man kan inte skriva. Å andra sidan kan man dö av sömnlöshet. Kanske. Så allt har en baksida. Och det är baksidan, eller undersidan av BHLs liv vi får ta del av. Den BHL som inser att han är löjlig och som berättar om det. Mannen bakom masken.

Livet i strålkastarljuset, i debatter och talarstolar blir däremot märkligt glimtartat och svårfångat. Ändå framgår det att han är sig lik. Viktigast är fortfarande rättvisa – för ukrainarna, för Mellanösterns folk (exakt hur går han inte in på just här). Och jag slås av hur gammaldags franskt han låter. Franskt som på den tiden Frankrike hade en röst i världen – före postkolonial teori (och praktik), politiskt kaos och ruttna statsfinanser. Ett evigt Frankrike där universella värden fortfarande existerar. Och det är förstås det som gör att man fortfarande inte kan vifta bort honom.