Genom sönderfrätta ögon

En kompis till mig berättade att hon promenerade arm i arm på stan med sin pojkvän då de stötte på en gammal bekant till honom.

– Jaha, är det där ditt skåp?

Frågade bekanten pojkvännen och tittade på min väninna.

– Ja, svarade pojkvännen glatt. Det är det.

Det blev liksom alldeles tyst runtomkring, försökte hon förklara för mig, jag hörde inget, såg inget. Jag tror min hjärna föll ihop, sa hon.

En sådan liten konversation skulle kunna vara tagen direkt ur Nina Hemmingssons serievärld. Där bor små stabbiga flickor med grisnäsor, med svarta tjocka konturer runtom sig som världen ständigt vitnar och tystnar inför. Av allt häpnadsväckande idiotiskt som sägs till flickor. Ett populärt smekord, till exempel, blir så underligt när det placeras i munnen på en bräkande blyertskille som pratar med sin vän om sin grisflicka under armen.

»Min tjej är så himla liten, kolla in fötterna till exempel. Skitsmå! Jag vet inte vad hon heter så jag kallar henne Lilla Gumman.«

Hurra, äntligen feministiska serier! Ropas det nu i buskarna och på de kvinnofattiga serieförlagen. Aftonbladet har regelbundet Hemmingssons »enrutingar« på kultursidan och jag väntar på t-tröjorna från Bang med ryggen täckt med scenen »Hej. Det här är min fru. – Ja. Det här är min armhåla.«

Men för dem som hoppas att de fått en ny snäll feministkompis som pillemariskt noterar allt tokigt som patriarkatet hittar på, har ingen sådan att hämta i Nina Hemmingsson.

Hennes flickor är nämligen också oftast vedervärdiga. I sina övermäktiga krav, sin självupptagenhet och sitt gnäll, sina självömkande depressioner, oändliga misstänksamhet och infantila nojor. Inte sådär lite tossiga och naturliga alla gånger, utan sinnesrubbat småaktiga.
På baksidan av det nya albumet »Jag är din flickvän nu« som kom ut för ett par veckor sedan har en av Hemmingssons halslösa flickor hittat ytterligare en sådan där oförsvarlig svaghet som världen har. En sådan som gör att man bara inte kan förväntas stå ut. En sådan som tvingar kvinnor ner i fosterställning av ilska och besvikelse över manssamhället. Anklagande håller hon upp en torr liten klump hon tagit med framför sin väninna och säger:

»Just när jag trodde att jag äntligen hittat en normal kille så hittar jag det här i hans tarm! Avföring.«

»Herregud!« svarar hennes vän omedelbart. »Såna där borde inte få gå lösa.«

Över dem svävar en liten fågel. Och världen tystnar och vitnar omkring dem.

Frågan är varför man inte bara vill döda dem eller slänga albumet med tröttsamma neurotiker rakt in i väggen. Varför blir deras hopplösa, taskiga världsuppfattning så skojig?

Jag tror att det är deras ögon. De har ingen prick inne i ögat. Uppspärrade i de bleka små grisansiktena sitter i stället alltid två klotrunda hål. Som utstansade med hålslag, med små ögonfransar skräckslaget viftande runtomkring.

Som om alltings oerhörda förolämpande idioti blivit dem så övermäktig att ögat brunnit upp och ytan blästrats ren.

Jämför någon gång med den känslomässiga utmattningen på förnedringsbotten hos en figur som Dilbert. Han har inte heller någon prick inne i sitt öga och den blicken förändrar världen runtomkring. Ingen ser nämligen någonting med det där hålet. Vilket förstås gör en både blind för det mesta, pessimistisk och magnifikt självupptagen.

Och sånt är ju jättekul.

»Så otroligt vackert«, säger en man till sin griskvinna när de i en enruting häromveckan stod framför en fjord eller Anderna, eller något annat underverk, som eventuellt skulle kunna pigga upp den suraste av kvinnor. »Som om bergen säger: Se på oss, vi är så stolta och fria. Det är sånt som gör att man förstår hur små vi är.«

»Jaha«, säger hon, med sina tomma uppspärrade ögon, »så nu ska man bli mobbad av naturen också.«

Men jag har noterat en smygande liten tecknarrevolution som är på väg att skaka om Hemmingssonflickornas värld. Någonting som kan vara farligt. Det första albumet jag såg dessa flickor i hette »Hjälp«, där Hemmingsson delade sidorna med tecknarkollegan Sara Olausson. (Titeln kom enligt en intervju till för att prestationsångesten hos de bägge inför sitt första album var så enorm att bara ett »Hjälp« återstod som tänkbar titel.) I den boken hade ingen av Hemmingssons figurer minsta prick i ögat. Inte männen, inte hundarna, inte barnen. I det nya soloalbumet har däremot prickarna börjat dyka upp i öga efter öga.

Men bara på människorna i världen runtomkring, där en och annan man, hund och tant nu med sin nya blick kan säga något nästan förnuftigt och vänligt om någon annan.

Grisflickan blir alltså sakta alltmer ensam om sin tolkning av tillvaron. Och det blir ju ännu roligare. Detta är naturligtvis ingen stor rubrikskapande händelse i den feministiska diskussionen. Ingen ska heller oroa sig för att hon på det nya omslaget har fått en fackla i handen och är på väg mot ett bostadsområde nära dig.

Men kanske finns ett lättare liv som väntar. Leta reda på mormor och hennes väninna Birgit. Också de har fått pupill. Deras grisnäsor har fått fina rynkor. Och de verkar ha mycket trevligt.