Gerillaordling

Vid korsningen Bowery och Houston street i New York – inte långt ifrån gathörnet där rockstjärnan Dee Dee Ramone kan ha sålt sin kropp för att finansiera sitt drogmissbruk – frodas Liz Christys trädgård. Låten som Dee Dee skrev om manlig prostitution, »53rd & 3rd«, släpptes 1976, tre år efter att Liz bestämt sig för att odla upp den övergivna markbiten på Manhattan. Då hade området Lower East Side redan varit på väg utför i uppemot 200 år.

Elizabeth »Liz« Christy var en 28-årig konstnär, utbildad inom både stadsplanering och agronomi, och hon både bodde och odlade i området. Överallt där de nergångna kvarteren tillät odlade hon: i övergivna trädgropar och i blomlådor som hon och hennes gäng, gerilla­odlarna Green Guerillas, placerade på fönsterblecken till igenbommade hus. Och där andra såg en övergiven skräptomt såg Liz och hennes kompisar en blivande trädgård.

Det var alltså inget litet Eden hon tog sig an – tvärtom. Och inte nog med det: Ingen hade någonsin tidigare gjort det hon ville göra. Omgiven av avgaser, skuggvarelser och det ständiga oljudet från trafiken anlade hon det som skulle bli New Yorks första koloniområde. Där, i samma hörn, ligger det kvar än i dag, trots att allt runt om, utom trafiken, har förändrats.

Bowery/Houston-plätten blev Green Guerillas första lagliga rabatt, när New York år 1974 hyrde ut tomten till dem för en dollar i månaden. På en tidig bild sitter Liz – i tajta, utsvängda jeans, vit skjorta och chict huckle – mitt bland bråten i trädgården.

Det första som anlades var 60 upphöjda grönsaksbäddar, fyllda med donerad jord. Kantrabatter och fruktträd adderades. När Liz och de andra skulle plantera ett träd som krävde en djupare grop stötte de snabbt på större stenar i jorden. När de bröt loss stenarna såg de ett ljus komma upp underifrån – de hade precis grävt sig igenom taket till perrongen på tunnelbanelinje F.

Under de 40 år som gått sedan dess har man lagt till redwoodträd (som nu är Manhattans högsta), hängbjörkar, vinrankor och en vild äng. Där finns till och med en damm med en sköldpaddsfamilj.

Men det mest imponerande med Liz är inte vad hon själv åstadkom, utan vad hon fick andra att göra. När staden New York tillsatte henne som chef för ett grönt råd uppfann hon system för informationsspridning, för donation av växter och jord och för praktiska grupplösningar. Min favorit är hennes ultrasnabba tolvtimmarskurs i beskärning som utbildade ett slags medborgargarde av stadsarborister. I hennes arv ingår, förutom Liz Christy-trädgården (som den döptes till när hon dog), även 700 andra tillsammansodlingar. Och det bara i New York.

***

Fritz Haeg närde länge en dröm: att bli arresterad för att han odlade.

De största stormarna verkar alltid blåsa upp i de minsta dammarna. Inga kan störa sig mer på varandra än biologistiska feminister och tredje vågen-feminister; bajare och gnagare; punkare som tycker att punken föddes i USA och punkare som tycker att punken föddes i Storbritannien. Och det finns ingenting som odlaren och arkitekten Fritz Haeg stör sig på mer än gräsmattor.

Hans ilska blir begriplig när han förklarar sig i boken »Edible estates: Attack on the front lawn«. I USA, där Fritz bor, finns något som heter »home owners associations«. De funkar lite som bostadsrättsföreningar fast för villaområden, och de har ett enda intresse: att höja värdet på »egendomarna«. I stadgarna bestäms hur husen och tomterna ska se ut, och där finns inget utrymme för något annat än en gräsmatta. Inga orediga odlingar, inga grönsaker, absolut inga skadedjur (användning av gifter uppmuntras ofta).

För Fritz, däremot, är odlandet en konstnärlig handling. Han känner att föreningarnas motstånd mot odling säger något om samhället vi lever i. Hans icke-våldsamma protest är att riva upp gräsmattorna och ersätta dem med ätliga köksträdgårdar. Inte nog med att de nya rabatterna ser fantastiska ut, de ger dessutom mat åt familjen som bor i huset.

Lite som en missionär brukade Fritz åka runt i USA och skapa fantastiska trädgårdar åt andra. Frivilliga villaägare kunde anmäla sina gräsmattor utifrån vissa kriterier: tomten behövde ligga i ett sådant där sockerbitsområde med en aktiv villaägareförening, och marken behövde vara relativt fri från gifter. Om man klarade kraven dök Fritz upp och förvandlade ens gräsmatta till en ätlig lustgård.

När Fritz var klar med sin rebelliska villamission fortsatte han med övergivna, oanvända plättar runt om i Los Angeles. Under namnet Wild flowering L A förvandlade han de förvildade, slummiga plättarna till äkta vilda ängar, fyllda med den typ av prärieblommor som brukade växa på platsen där staden Los Angeles nu vuxit upp.

När jag för ett tag sedan mejlade Fritz svarade han inte. I stället fick jag ett autosvar. Där stod det: »While entering a settled phase of rural work and life at a new farm/commune project – responses to all inquiries are suspended indefinitely.«

Så det verkar som om Fritz har uppdaterat sin dröm: från urban arrestering till friheten på en lantlig, kollektiv farm. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för honom, eller en bättre odlare för omvärlden, och jag önskar honom all lycka.

***

South Central, numera känt som Södra Los Angeles, är en så kallad matöken – en plats där livsmedelsbutikerna ersatts av kiosker, multinationella snabbmatskedjor och spritbutiker. En person som drabbats av det här är gangstaodlaren Ron Finley. I en CNN-intervju säger Ron: »Kolla på statistiken – fler människor dör till följd av drive-throughs än av drive-bys.« I det traditionellt gängkontrollerade området är skräpmaten dödligare än skjutningarna.

Så hur försvarar man sig om man är gangsta i South Central? Inte med vapen, utan med spade. Det är därför Ron kallar sig gangsta: för att han ville ta kontrollen över sitt liv i ett område där ett mäktigt, främmande gäng försöker ta makten ifrån honom.

Så Ron gav sig ut i grannskapet och började anlägga grönsaksland i folks trädgårdar. Tack vare Los An­geles varma klimat gror det året runt längs trottoarerna, och exotiska, knöliga pumpor slingrar sig glatt mellan stammarna på höga bananplantor.

Rons trädgårdar skapar inte bara frid, de stöter aktivt bort brott (enligt en undersökning i tidningen The Garden är människor som komposterar underrepresenterade i brottsstatistiken). Fåglar och fjärilar dyker upp i grönskan och skörden blir till nyttig mat för människor med mycket tid och lite pengar.

I ett utsatt urbant område, dit många fattiga människor en gång immigrerade från den agrara Södern, händer även något mer. Odlingskunskapen som den äldre generationen besitter, som varit värdelös i stendjungeln, blir värdefull igen. En gammal kvinna med sydstatsrötter berättar att hon brukade vara rädd för att gå ut på basketplanen utanför sin lägenhet. Men efter att Rons gäng anlade ett dussin minilotter på planen levde hon upp. Numera är hon kvartersträdgårdens mäktiga matriark.

Ron fokuserar ofta på den allmänna mark som kallas parkway. Mittemellan vägen och trottoaren finns en liten gräslimpa, full med trasiga toastolar och tomma chipspåsar. Ron har räknat ut att staden Los Angeles äger mark motsvarande 20 Central Park, i form av bland annat parkways. Och på dessa små limpor utkämpar Ron sitt gerillakrig.

När han först började odla upp limporna blev han anmäld till myndigheterna och riskerade fängelse, precis som så många andra gangsters som försöker försvara sitt revir. Men Ron vägrade överge trädgårdarna. Lagar är inte skrivna i sten. De går att ändra. Och så blev det. Tack vare lagändringen är hans gangsterodlingar nu helt lagliga.

I en intervju får Ron frågan om han ser sig själv som en underdog – någon som kämpar i underläge. »Nej«, svarar Ron, med ett chockat uttryck. »Jag är en ›super dog‹.« Han uttalar det sista ordet på släpigt Los Angeles-mål: »dawg«, precis som rapparen Snoop Dogg.

»Men«, fortsätter journalisten, »du gick i närkamp med en institution. Och du vann!« Ron Finley skakar energiskt på huvudet en gång till: »Det var de som gick i närkamp med mig.« <

FOTNOT: Texterna är hämtade från Elin Unnes bok »I odödliga odlares sällskap« (Natur och Kultur). Elin Unnes är journalist och författare och har tidigare gett ut böckerna »Herbariet«, »Paris för foodisar« och »The secret gardener«. Hon driver också bloggen »The secret gardener«.