Glyptoteket slarvar bort bildförintelsens allvar
Från antikens bildstormning till dagens statyvandalisering. Glyptotekets Ikonoklasme är både sparsam och för vid. Mårten Ericson ser hur ett viktigt ämne slarvas bort.
Bild: David Stjernholm
Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, kanske bättre känt enbart som Glyptoteket, äger utan jämförelse Nordens förnämsta samling av antika skulpturer och lämningar. Museet som ligger tvärs över gatan från Tivoli är närmast unikt med sin centrala vinterträdgård som omsluts av utställningssalarna. Museet är väl värt ett besök enbart för den underbara känslan av att befinna sig i det.
Under vintern och våren – 5 december 2024 till 18 maj 2025 – ger museet en särutställning med temat Ikonoklasm. Termen ikonoklasm kommer från grekiskans ord för bild (εἰκών) och ”slå sönder” (κλάω) – alltså bildförstörelse – och uppstod under den bildstorm som rasade i Konstantinopel åren 726–843, då puritanska religiösa strömningar försökte avskaffa användandet av religiösa bilder och helgonikoner. I grund och botten syftar begreppet alltså just på ödeläggelse av bilder och symboler som anses misshagliga, blasfemiska eller kätterska.
Utställning
Ikonoklasme – Kunsten som kampplads
Visas på Glyptoteket i Köpenhamn fram till 18/5
Under de senaste decennierna har begreppet ikonoklasm kommit att aktualiseras vid ett flertal tillfällen – där de mest framträdande är talibanernas förstörelse av buddhorna i Bamyiandalen i Afghanistan 2001, Islamiska statens destruktiva framfart på antika arkeologiska platser som Palmyra i Syrien och assyriska ruinstäder likt Nineve och Nimrud åren 2014–2016. Ickereligiösa ikonoklastiska yttringar kunde vi se kring 2020 i USA (och delar av Europa) då Black Lives Matter-rörelsens protester ledde till att en rad offentliga statyer vandaliserades. Vill man för övrigt fördjupa sig mer i dessa och andra ikonoklastiska rörelser kan man med fördel läsa antologin Ikonoklasm. Förkastandet av det förflutna (Stolpe, 2024). Också i Sverige framförs med jämna mellanrum, ofta med snarlika underliggande argument, förslag om att avlägsna gamla statyer från det offentliga rummet.
Glyptotekets utställning fokuserar emellertid främst, om än inte uteslutande, på den bildstorm som utspelade sig under senantiken. Närmare bestämt den fundamentala, långdragna men sällan omtalade förstörelse av den romersk-grekiska kulturens symboler och konst som kom att iscensättas i och med att kristendomen utropades som enda tillåtna religion i det romerska imperiet omkring 300-talets mitt. Denna ikonoklastiska period beskrivs ingående också i Catherine Nixeys bok Skymningens tid: kristendomens förstörelse av den antika världen (Fri tanke, 2023).
Utställningen bjuder på sönderslagna statyer – dåden har ofta genomförts med utstuderad precision – där bildstoderna fått näsor avhuggna, ögon utstuckna eller genomlidit någon annan form av symbolisk men ytterst medveten stympning av sina sensoriska organ. Andra statyer har dekapiterats med säkra hugg. Eller så har de helt enkelt huggits om till att föreställa någon annan – ett tilltag som förvisso ledde till för stunden mer acceptabla drag, men ofta också till besynnerliga proportioner.
Utställningen tar även upp exempel på det kanske något mer välkända fenomenet där namn efter oönskade och hatade personer huggits bort från offentliga inskriptioner, så kallat damnatio memoriae eller ”fördömande av minnet”, med syftet att för evigt både avlägsna en människa ur den kollektiva hågkomsten och samtidigt upplysa betraktaren om att detta namn, denna symbol som en gång fanns här, är raderad. Minst fyra romerska kejsare gick detta öde till mötes.
Mest omedelbart berörande i urvalet är emellertid den mängd av skulpturer som fått kors inristade i sina ansikten eller över sina kroppar. Fynd med denna sorts vandalisering finns i stor mängd – men visas sällan upp i de antika samlingarna.
Glyptotekets intendenter tillåter sig dessutom att tänja på begreppet ikonoklasm. Utställningen tar upp exempel där gamla statyer, utan ikonoklastisk ambition, malts ner för att bli murbruk eller använts som byggmaterial. I Glyptotekets samlingar ingår intressant nog ett lokalt fynd, ett stort fragment av en senromersk kejsarstaty vilket av en slump upptäcktes i ett inköpt stenlager under byggnationen av Marmorkirken i Köpenhamn.
Sammantaget känns utställningen, vilken Glyptoteket också givit en tydlig suggestiv profil, något underdimensionerad. Den är liten till ytan, och innehåller jämförelsevis få utställda objekt – inte minst med tanke på att den breda tolkningen till det sparsamma urvalet tillför sådant som inte nödvändigtvis känns relevant i sammanhanget. Sonia Hedestrand bejakade i sin recension (DN, 2025-01-11) denna vidgning, men jag vill hävda att den är problematisk.
Kanhända ville Glyptoteket enbart använda material från de egna samlingarna – men utställningen lämnar mig med intrycket av en bra idé vars genomförande inte nådde hela vägen fram. Jag är övertygad om att man kunde gjort mer. Objekten ställs ut, men delvis på ett obegripligt, lite slarvigt och irrationellt sätt. Ett exempel är den bysantiska ikon som möter besökaren som första objekt. Dess roll i utställningen är underligt nog oklar, har den genomgått någon bildstorm eller står den bara där som symbol för själva begreppet?
Ämnet belyses, men det berör egentligen inte. Vilket det borde göra – detta återkommande behov av bildförintelse som ryms inom människan är viktigt att förstå, både i dess antika uppenbarelse och i dess samtida utlöpare. Den breda tolkningen av begreppet får som effekt att det tappar relevans då det i princip omfattar all sorts öde som kan drabba ett konstverk. Det vill säga, begreppet blir här inte längre en beskrivande term för människors våldsamma uppgörelse med sin egen eller andras föreställningsvärld. Det berövas sin innebörd.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, kanske bättre känt enbart som Glyptoteket, äger utan jämförelse Nordens förnämsta samling av antika skulpturer och lämningar. Museet som ligger tvärs över gatan från Tivoli är närmast unikt med sin centrala vinterträdgård som omsluts av utställningssalarna. Museet är väl värt ett besök enbart för den underbara känslan av att befinna sig i det.
Under vintern och våren – 5 december 2024 till 18 maj 2025 – ger museet en särutställning med temat Ikonoklasm. Termen ikonoklasm kommer från grekiskans ord för bild (εἰκών) och ”slå sönder” (κλάω) – alltså bildförstörelse – och uppstod under den bildstorm som rasade i Konstantinopel åren 726–843, då puritanska religiösa strömningar försökte avskaffa användandet av religiösa bilder och helgonikoner. I grund och botten syftar begreppet alltså just på ödeläggelse av bilder och symboler som anses misshagliga, blasfemiska eller kätterska.
Utställning
Ikonoklasme – Kunsten som kampplads
Visas på Glyptoteket i Köpenhamn fram till 18/5
Under de senaste decennierna har begreppet ikonoklasm kommit att aktualiseras vid ett flertal tillfällen – där de mest framträdande är talibanernas förstörelse av buddhorna i Bamyiandalen i Afghanistan 2001, Islamiska statens destruktiva framfart på antika arkeologiska platser som Palmyra i Syrien och assyriska ruinstäder likt Nineve och Nimrud åren 2014–2016. Ickereligiösa ikonoklastiska yttringar kunde vi se kring 2020 i USA (och delar av Europa) då Black Lives Matter-rörelsens protester ledde till att en rad offentliga statyer vandaliserades. Vill man för övrigt fördjupa sig mer i dessa och andra ikonoklastiska rörelser kan man med fördel läsa antologin Ikonoklasm. Förkastandet av det förflutna (Stolpe, 2024). Också i Sverige framförs med jämna mellanrum, ofta med snarlika underliggande argument, förslag om att avlägsna gamla statyer från det offentliga rummet.
Glyptotekets utställning fokuserar emellertid främst, om än inte uteslutande, på den bildstorm som utspelade sig under senantiken. Närmare bestämt den fundamentala, långdragna men sällan omtalade förstörelse av den romersk-grekiska kulturens symboler och konst som kom att iscensättas i och med att kristendomen utropades som enda tillåtna religion i det romerska imperiet omkring 300-talets mitt. Denna ikonoklastiska period beskrivs ingående också i Catherine Nixeys bok Skymningens tid: kristendomens förstörelse av den antika världen (Fri tanke, 2023).
Utställningen bjuder på sönderslagna statyer – dåden har ofta genomförts med utstuderad precision – där bildstoderna fått näsor avhuggna, ögon utstuckna eller genomlidit någon annan form av symbolisk men ytterst medveten stympning av sina sensoriska organ. Andra statyer har dekapiterats med säkra hugg. Eller så har de helt enkelt huggits om till att föreställa någon annan – ett tilltag som förvisso ledde till för stunden mer acceptabla drag, men ofta också till besynnerliga proportioner.
Utställningen tar även upp exempel på det kanske något mer välkända fenomenet där namn efter oönskade och hatade personer huggits bort från offentliga inskriptioner, så kallat damnatio memoriae eller ”fördömande av minnet”, med syftet att för evigt både avlägsna en människa ur den kollektiva hågkomsten och samtidigt upplysa betraktaren om att detta namn, denna symbol som en gång fanns här, är raderad. Minst fyra romerska kejsare gick detta öde till mötes.
Mest omedelbart berörande i urvalet är emellertid den mängd av skulpturer som fått kors inristade i sina ansikten eller över sina kroppar. Fynd med denna sorts vandalisering finns i stor mängd – men visas sällan upp i de antika samlingarna.
Glyptotekets intendenter tillåter sig dessutom att tänja på begreppet ikonoklasm. Utställningen tar upp exempel där gamla statyer, utan ikonoklastisk ambition, malts ner för att bli murbruk eller använts som byggmaterial. I Glyptotekets samlingar ingår intressant nog ett lokalt fynd, ett stort fragment av en senromersk kejsarstaty vilket av en slump upptäcktes i ett inköpt stenlager under byggnationen av Marmorkirken i Köpenhamn.
Sammantaget känns utställningen, vilken Glyptoteket också givit en tydlig suggestiv profil, något underdimensionerad. Den är liten till ytan, och innehåller jämförelsevis få utställda objekt – inte minst med tanke på att den breda tolkningen till det sparsamma urvalet tillför sådant som inte nödvändigtvis känns relevant i sammanhanget. Sonia Hedestrand bejakade i sin recension (DN, 2025-01-11) denna vidgning, men jag vill hävda att den är problematisk.
Kanhända ville Glyptoteket enbart använda material från de egna samlingarna – men utställningen lämnar mig med intrycket av en bra idé vars genomförande inte nådde hela vägen fram. Jag är övertygad om att man kunde gjort mer. Objekten ställs ut, men delvis på ett obegripligt, lite slarvigt och irrationellt sätt. Ett exempel är den bysantiska ikon som möter besökaren som första objekt. Dess roll i utställningen är underligt nog oklar, har den genomgått någon bildstorm eller står den bara där som symbol för själva begreppet?
Ämnet belyses, men det berör egentligen inte. Vilket det borde göra – detta återkommande behov av bildförintelse som ryms inom människan är viktigt att förstå, både i dess antika uppenbarelse och i dess samtida utlöpare. Den breda tolkningen av begreppet får som effekt att det tappar relevans då det i princip omfattar all sorts öde som kan drabba ett konstverk. Det vill säga, begreppet blir här inte längre en beskrivande term för människors våldsamma uppgörelse med sin egen eller andras föreställningsvärld. Det berövas sin innebörd.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
