Gnälliga gentrifierare

Regnvåt asfalt blänker på en mörk bakgata. Två svettiga män med uppkavlade skjortärmar och tillhyggen i händerna stirrar på varandra, redo för närkamp. Men betraktaren kan snabbt andas ut, ty deras vapen är hålsleven och ballongvispen, och i bakgrunden står omsorgsfullt patinerade trälådor med närodlade grödor. Det är i själva verket bara en reklamkampanj med restauranghipsters!

En gång i tiden var Hornstull en sjaskigare enklav av Södermalm i Stockholm med ett stökigt och kriminellt rykte. Numera är det en stadsdel där en välmående medelklass med smak för det goda livet strövar avspänt på trottoarerna. Öknamnet Knivsöder har livsstilifierats om till »Gaffel- och Knivsöder« och samtidigt som glasdörrarna till den nya gallerian sköts upp häromhelgen lanserades en egen bärnstensfärgad ale, smaksatt med honung från bin som surrar runt i den intilliggande Tantolunden.

Sociologiprofessorn Håkan Thörns nya bok »Stad i rörelse«, som bjuder på en historisk djupdykning i striderna om arbetarstadsdelen Haga i Göteborg och fristaden Christiania i Köpenhamn, kunde knappast ha fått en mer aktuell fond. Det är högintressant läsning för den som vill förstå de politiska, ekonomiska och sociala mekanismerna bakom den urbana omvandlingsprocess som kommit att kallas gentrifiering, där en resursstark grupp tränger ut en sämre bemedlad befolkning från ett centralt område mot stadens periferi. Eller hur en stadsdel, som i Christianias fall, kan stå emot trycket.

Mönstret känns igen från städer världen över. När sociologen Ruth Glass myntade begreppet utifrån observationer i 1960-talets London byggde det på ordet »gentry«, den lågadel eller lantliga societet som skildrats i exempelvis Jane Austens romaner. En mellanklass som under den industriella revolutionen ängsligt klamrade sig fast vid sin privilegierade position och fruktade att trilla nedför statusstegen. Den nya urbana medelklass som Glass såg i London delade inte bara lågadelns statusfixering, utan vurmade paradoxalt även för inslag som var gammeldags och lantliga, som öppna spisar och golv i naturligt trä, när de rustade upp innerstadens arbetarbostäder.

Inflyttarna vill alltså ha något oexploaterat och genuint – samtidigt som de exploaterar det. Det visar inte minst förloppet på Södermalms västra flank. För trots att även Haga, vars sanering och uppgradering inleddes på 1960-talet, har marknadsförts med plågsamma slogans som »Haga – cosy shopping and fika since 1648«, har slutfasen i en svensk gentrifieringsprocess sällan blivit så övertydligt, för att inte säga tondövt, kommunicerad som i Hornstulls fall. Och när reklambyråer hårdvinklar utvecklingen börjar invånarna som flyttat till ett område de kände var lite mer äkta att skruva på sig, kanske till och med hota med flytt.

Ironiskt nog hörs fnysningarna ofta från personer som själva utgjort gentrifieringens avantgarde, som har kreativa yrken och med sina smakpreferenser och sitt kulturella kapital trissat upp insatserna men helst vill skylla gallerians tillkomst på andefattiga mellanchefer från Eslöv. I ljuset av husockupanternas kamp om Hagas särart eller christianiternas hårda förhandlingar med den danska staten framstår det som väldigt slappt skjutna pilar.

»Stad i rörelse« ges ut på Atlas förlag.