Goncourtpriset till Kamel Daoud för roman om massaker i Algeriet

I viss konkurrens med Prix Femina och Prix Renaudot är Goncourtpriset den litterära utmärkelse som varje franskspråkig författare hetast drömmer om. Den 4 november fick den fransk-algeriske författaren och journalisten Kamel Daoud priset för romanen Houris. Priset brukar delas ut efter många omröstningar inom juryn, men i år gick det fort. För drygt tio år sedan fick Kamel Daoud akademiens debutpris för Fallet Meursault (inspirerad av Camus Främlingen) som finns översatt till svenska.  

1903 delades Goncourtpriset ut för första gången utifrån det testamente som författaren Edmond de Goncourt (1822-1896) och den tidigt bortgångne lillebrodern och författarkollegan, Jules de Goncourts lämnat efter sig: brödernas samlade medel skulle tillfalla ett framtida litterärt sällskap med uppdrag att bl.a. instifta ett litteraturpris. Deras gapigt formulerade konstnärsanspråk, djupa klassförakt och misantropi retade gallfeber på dåtidens parisare. Författaren Pierre Ménard menar i Goncourtbiografin Les infréquentables frères Goncourt (Tallandier, 2020) att brödernas förhållningssätt till sin omvärld onekligen kommit att förmörka deras litterära eftermäle. Men samtidigt bör man minnas att bröderna Goncourt, med sina psykologiskt trovärdiga vardagsskildringar av människor och skarpa iakttagelser av tidsandan och tidens bruk, anses vara förelöpare till naturalismen. Störst avtryck har de troligen lämnat med den gemensamma dagboken, Journal des Goncourt  och  en lång rad nybildningar i franska språket. 

Académie Goncourts nomineringar möts av återkommande kritik som går ut på att alltför breda, lättälskade romaner nomineras i en stilla flirt med förlagen och fransk bokhandel. Marcel Proust, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir är giganter som genom åren kammat hem det. Andra, såsom Julien Gracq och Joseph Andras, har kaxigt sagt "tack, men nej tack" med hänvisning till att tävling i litteratur är totalt främmande för det fria, litterära skapandet.  

Men årets val av romanen Houris av den fransk-algeriske författaren och journalisten Kamel Daoud tas på många håll emot med beundran då det uttrycker ett stort politiskt mod. Daouds förlag blev i år portat från den internationella bokmässan i Alger på grund av romanens regimkritiska innehåll.  

I Houris får Aube, en överlevande från det s.k. svarta årtiondet (1991-2002), gestalta den kollektiva tragedin, det blodiga inbördeskrig mellan regering och islamistiska rebellgrupper som kostade cirka 150 000 algerier livet. För sin ännu ofödda dotter berättar Aube i en tänkt dialog sin hjärtslitande historia om de illdåd som utraderat hela hennes familj. Vid en massaker har islamister försökt halshugga henne. Hon överlever men spåren av våldet är outplånliga på hennes kropp: ett långt ärr på halsen, stämbanden för all framtid förstörda. Hon kan inte tala men hon måste berätta. 

Romanen blottlägger ett tabu, nämligen det extrema våldet i Algeriet på 1990-talet, vilket från myndighetshåll tystats ner såväl inför en omvärld som inför dagens unga algerier, menar pristagaren. Den påbjudna tystnaden var nödvändig att bryta. Juryn lyfter i sin motivering fram Kamel Daouds förmåga att i en vackert smyckad prosa ge röst åt det lidande som följt i spåren av en mörk period i Algeriet. På många kultursidor uttrycks fascination över hur han så känsligt lyckas gestalta skört hopp och het kärlek mitt i det monstruösa. Följarna på Akademiens facebooksida verkar i år ganska överens: ”Rätt roman vann,  Excellent Daoud, mérité !” – väl förtjänat!  

***

Läs även: Självhjälpsbok för sköna förlorare

Läs även: Varenda jävel vill bli författare men få vill läsa