Gör som i Frankrike – läs kanon
I Frankrike kan farmor och barnbarn recitera samma ålderdomliga litterära texter utantill. Det kanske Sverige borde ta efter.
Bild: Unsplash
Varje gång debatten dyker upp om en eventuell svensk litterär kanon, brukar jag tänka på när mina barn som då kanske var åtta och tio år gamla, under söndagslunchen deklamerade ett par fabler av La Fontaine som de hade lärt sig utantill, och deras farmor stämde in. Hon hade en gång i tiden lärt sig samma texter inom samma franska skolsystem som mina barn gått igenom.
För mig är det här den bästa illustration av vad en kanon är, eller åtminstone skulle kunna vara; en samling texter som inte alla har hunnit bytas ut när nästa generation växer upp, även om några av dem förstås faller i glömska och ersätts av andra.
I den franska skolan finns alltså en kanon. Listorna över rekommenderade böcker ligger på utbildningsdepartementets hemsida och de uppdateras regelbundet. I expertgruppen som väljer ut dem är fransklärarna centrala. Under mina trettio år i landet har jag inga minnen av att man ifrågasätter idén om en kanon, däremot har det hänt att enskilda böcker blir hett omdebatterade – om de verkligen är så lämpliga.
Listorna innehåller hundratals titlar och ingen tänker sig att alla ska ha läst allt. Tvärtom är det upp till den enskilde läraren att välja de böcker han eller hon tycker passar i undervisningen inom ramen för läroplanen, samtidigt som vissa av texterna har större tyngd och de flesta har läst dem då de slutligen tagit studenten.
Så vad läser de då, kan man undra? I lågstadiet lär sig barnen regelbundet texter utantill. Utöver fabler handlar det om (enklare) poesi. De arbetar också mycket med klassiska sagor som Rödluvan och vargen, Snövit och så vidare, men även med sagor inhämtade från hela världen. I mellanstadiet kompletteras utantill-inlärningen med eget läsande. Här kommer författare till mer spännande texter, exempelvis Jules Verne, in.
I högstadiet fortsätter man på den inslagna vägen och lägger dessutom till dagsaktuella böcker, samtidigt som man fortsätter att upptäcka genrer – som dagboksanteckningar (då de ofta läser Anne Frank), deckare (Agatha Christie) och reseskildringar (Odysséen). Under dessa årskurser kommer man även in på de mer lättlästa klassiska artonhundratalsförfattarna.
I gymnasiet läser man komplicerade texter, både till form och innehåll, och studerar dem nära. Tanken, åtminstone som jag uppfattar den, är att en gymnasist efter avlagd examen ska känna till ett antal historier och berättelser som anses grundläggande för fransk kultur –som La Fontaines fabler och Odysseus spännande resa. Här ingår även minst en teaterpjäs av Molière, liksom den första moderna franska romanen Prinsessan de Clèves (1678) av Madame de La Fayette, samt åtminstone något verk av Emile Zola, Vicor Hugo och så vidare. Albert Camus kommer de heller inte undan.
Parallellt med detta har ungdomarna även läst sådant som just deras lärare tyckt varit lämpligt. Ett av mina barn skulle ha läst Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa – den tror jag aldrig att han blev klar med. Ett annat läste Colettes Claudine i skolan och önskade sig sedan hela serien i julklapp.
Den franska kanon har alltså en del som rör sig sakta genom tiden, en sorts det mänskliga berättandets kärna (ur fransk synpunkt då), och en snabbare del som byts ut oftare. Ett fåtal texter blir lästa av alla.
För mig framstår det här förhållningssättet till en kanon som det enda rimliga. Och om man i Sverige verkligen tänker formalisera en kanon, så handlar det, som jag ser det, inte om en lista på tio eller tjugo titlar, utan om en bärande idé om vad svenskt och mänskligt berättande är, och vad en ung människa bör få med sig i livet som ett minimum av detta berättande.
