Grandios egoboom

Det blev inget rabalder. Inga löpsedlar den här gången.

Ännu en känd person har avslöjats som bristfällig förälder, författaren och akademiledamoten Per Wästberg. Hans dotter Johanna Ekström har skrivit självbiografin »Om man håller sig i solen«. Den är inte alls varm och go.

Hon berättar – bland annat – om hur hennes barndoms välpolerade landskap faller samman, när det visar sig att pappan haft en affär med en av familjens bästa vänner i åratal. Det kommer samtidigt fram att han har haft en liknande relation med Johannas mamma, medan han var gift med någon tredje. Han har ständigt ljugit, undanhållit och förvanskat. Han har framställt sig själv i en mycket kärleksfull dager, en man som älskar!

När krisen kommer blir han en man som bejakar sina känslor. Inte kan förminska sig i ett liv utan passion. Han ser inte sitt ansvar, han följer bara sin inre röst. Det är han värd.

I boken heter Per Wästberg »P«, men i intervjuer är Johanna Ekström tydlig med att det än en autentisk skildring av hennes uppväxt. Berättelsen stämmer också överens med Per Wästbergs egen, uttryckt i memoarer och genom den historia som han delvis levt i offentligheten sedan han slog igenom som underbarn vid 15 års ålder.

Likt så många andra konstnärsmän lämnar han spillror av anhöriga efter sig, en krydda till memoarerna på ålderns höst.

Johanna Ekströms skildring är knappast unik i sin backstage-version av framgången. Fred Åkerströms dotter, Slas son, PG Gyllenhammars dotter och barnpsykiatern Skå-Gustavs son är exempel bara från det senaste decenniet.

För kvinnor gäller helt andra regler, där kan vi snacka rabalder. Men för män, nä… Jag menar, hur skulle Strindberg och Bergman sett ut, utan sina trasslande familjer?

Alltihop blir så tröttsamt till slut, i sin sorgliga förutsägbarhet. Jag tänker, efter Johanna Ekströms bok, att det ska bli skönt med generationsskifte; att vi snart slipper förvänta oss att framgångsrika män är skitstövlar.

Så hinner jag tänka en stund tills det blir söndag och Ana Udovic skriver en desillusionerande artikel i DN. Den handlar om dagens skola och om den nya människa som skolan vill skapa.

Hon beskriver en narcissistisk epidemi och en etnolog talar om »större självupptagenhet kring den egna kroppen, sexualiteten och byggandet av det egna varumärket«. En psykolog pratar om ett hedonistiskt samhälle där Loreals reklambudskap »because I´m worth it« är slogan.

Rektorer talar om individualism och om att aktivt välja sin omvärld, utifrån aktuella behov. Eleverna tar inte ansvar, de utgår från att det är någon annans fel om betygen inte håller; lärarnas, någon fet klasskamrats. Varje telning behandlas som ett exklusivt mirakel av sina föräldrar och får lära sig att ingenting är omöjligt att uppnå, för just DIG.

Hoppet om ett generationsskifte tuggas upp tillsammans med pappersinsamlingen. Fördelen skulle möjligen vara att det inte görs skillnad på pojkar och flickor. Snart springer ALLA omkring som små Per Wästberg-underbarn. Grandiosa självbilder rullar fram över världen och krossar dem som hamnar nära.

Det bli aldrig något rabalder.

Johanna Ekströms »Om man håller sig i solen« har nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag.