Gripande om en stolt brottsling

I ett land i uppluckring fostras en begåvad pojke av en älskad och älskande mamma till att bli en överlevare. De bor bakom marknaden och redan som mycket liten iakttar han handeln, prutandet och mutandet. Han följer med storögt intresse dem han kallar trollkarlarna, som i samarbete med de bärare som köpmännen anlitar plundrar de senares förråd redan på vägen till ståndet. Den lille pojken ser allt, vet allt och skulle kunna berätta för polisen, men han beundrar trollkarlarna och bestämmer sig tidigt för att det är en sådan han själv vill bli när han blir stor. I en miljö utan mycket hopp och med knappa resurser lär han sig att man kan, som han senare säger, hustla, lura, bedra, smuggla och stjäla, om man vill tjäna pengar på ett enklare sätt. Enklare, och – som han håller fast vid in i det sista – roligare.  

Boken Helvetets hotell är en livsstilskriminells personliga vittnesmål om hur härligt befriande det är att bryta mot lagarna. Den svenske journalisten Martin Schibbye har skrivit fram berättelsen ur Awet Bittas dagböcker och brev. 

Martin träffade Awet under sin tid i Kalityfängelset i Etiopien. En svensk man med etiopisk bakgrund, som genast erbjuder sig att hota eller döda någon åt honom. Martin tackar nej till det generösa erbjudandet, men lovar i gengäld att hjälpa Awet att göra en bok av sina erfarenheter från ett liv av brott och straff.  

Det är en fascinerande bok, ojämn och knölig, med vissa långörer – som exempelvis en stor utvikning om hur Awet försöker smuggla kokain genom att baka in narkotikan i en väska för att få den genom tullen. Istället för en väska med knark en väska av knark! Som han triumferande får utropa gång på gång i detta avsnitt. Awet gör anspråk på att vara något av en superskurk, en world wide hustler, vilket är vad han kallar sig själv. Och det är verkligen uppenbart att han är mycket begåvad, har en sällsynt förmåga att läsa av folk och situationer som han kan använda till sitt eget bästa.  

Ja, tills han hamnade i Kalityfängelset, där hans ben ruttnar bort, förstörda av injektioner av opiaten petidin. 

Barndomsskildringen är verkligen gripande. Och när han hamnar i Sverige är det inte svårt att förstå hur han kunde hamna snett, omhändertagen av sin morbror, som han visserligen kallar pappa, men som inte verkar förstå sig på den unge kille han fått på halsen alls. Awet, som har en naturbegåvning för att fixa pengar på lätta sätt, ta lite här och lite där, som avskyr skolan och som upptäcker att han inte behöver utbildning för att få vad han uppfattar som ett gott liv, kommer fram till att brott och disco är vad som intresserar honom.  

Schibbye skriver i sitt förord att fenomenet med en brottsling som är stolt över sin livsstil har fattats i Sverige, men där håller jag verkligen inte med honom. Hela den kriminella kulturen vilar ju sedan den första maffiafilmen på skryt och våld. Och ända från början har också gangstrar imiterat filmens och populärkulturens framställning av dem, från fedorahattar till guccikepsar. Något som däremot fattats och som boken bidrar med, är berättelser om möten med svensk socialtjänst och kriminalvård för unga, det vill säga utan att huvudpersonen skyller ifrån sig. 

Awet Bitta är inget offer. Han tar från början ansvar för sina egna val. Hans möte med de svenska myndigheterna är därför ett totalt misslyckade ända från början. De är för snälla, ser honom som ett offer och då han arresteras en av de första gångerna blir det mera spektakel kring att en, visserligen otrevlig och antagligen olämplig, polis kallar honom n-ordet än över att han faktiskt börjat begå rätt allvarliga brott, fast han bara är en spenslig liten tonåring.  

Glappet mellan en auktoritär kultur med yttre bestraffning, som i hemlandet och hos hans morbror, och den svenska kulturen med krav på internaliserad disciplin som liksom ska inympas genom omsorger, blir väldigt tydlig. Skamkulturen, i vilken att inte bli avslöjad står i centrum, bryts mot den svenska skuldkulturen i vilken var och en förväntas vilja det goda. Att inte utkräva ansvar av någon är också bristande respekt. En intelligent individ som väljer att begå brott förtjänar att straffas, inte ursäktas. Att ta ifrån någon rätten till eget ansvar är att förminska den. Det är inte underligt att reaktionen blir en önskan att hämnas på det samhälle som säger sig vilja en väl men som inte ser en och tar en på allvar. 

Stoltheten över den kriminella talangen, förmågan att se möjligheter och modet att ta dem genomsyrar Awats berättelse, och Martin har inte lagt något tillrätta, såvitt jag kan se. Awat beskriver sitt liv som en dans där han hela tiden följer med i rytmen och flödet på dansgolvet. En opportunist som ser tillfällena och tar dem i flykten. Han är ingen rebell och klagar aldrig över att han skulle vara något offer. Det förekommer inget urskuldande, som att han tvingades av omständigheterna, krig, exil, rasism eller bara samhället i stort att göra ditt eller datt. Hans kriminalitet är ingen hämnd på världen för dess orättvisor utan en fritt vald livsstil som han visade sig ha en enastående talang för. 

Är boken sanningsenlig? Vad saknas? Våld? Hustlar eller charmar han mig som läsare lika skickligt som han får alla möjliga personer i boken att lita på och gilla honom? Det kan jag ju aldrig veta. Men precis som Awat Bitta inser att det är bäst att lägga upp varorna själv om man vet att man ska bli visiterad lägger han själv fram allt i boken, som det passar honom. Men okej, så är ju alla biografier och framför allt självbiografier och autofiktion konstruerade. Den som tror att det är sanningen någon berättar när den skriver om sig själv är rätt naiv. 

Brottslingar och missbrukare har inte mer särskilda insikter om världen och människorna än andra, även om det ibland kan förespeglas. Men en begåvad brottslings berättelse, vilket detta är, kastar onekligen ett särskilt släpljus över samhället. 

***

Läs även: Inte en offerkofta så långt ögat når

Läs även: Lysande bokslut av Paul Auster