Grundlagsspänning
Inför valet 1860 fick kandidaten Abraham Lincoln ett brev från sin vän Leonard Swett som frågade om han fick bli hans språkrör i delstaten New York. »Ditt brev«, svarade Lincoln, »är i huvudsak rätt«, men avslutade ändå med en uppmaning:
»Bränn det.«
Medan Lincolns huvudmotståndare, demokraten Stephen Douglas, reste runt i landet för att samla röster höll Lincoln tyst. Han yttrade inte ett ord. Skrev inte en rad i tidningarna.
Det var inte ovanligt för politiker att stanna hemma vid den här tiden; transportmöjligheterna var knappa. Men bakom Lincolns strategi fanns en kall beräkning. Varje gång han öppnade munnen riskerade han att alienera väljare. Trots att slaverifrågan genomsyrade USA var det långt från den enda frågan på dagordningen. I Pennsylvania var skyddstullar viktigast. I väster ville väljarna ha billig mark. På andra ställen var järnvägsdragningen viktigast.
»Om slaveriet hade varit den enda frågan«, skriver historikern Doris Kearns Goodwin, »är det troligt att Lincoln hade förlorat.«
Goodwins bok »Team of Rivals« är en berättelse om politikern Lincoln. Kohandlaren, förhandlaren, det sociala geniet Lincoln. Han som lyckades göra sin största motståndare till sin bästa vän och som – för exakt 150 år sedan nästa månad – befriade söderns slavar genom en militärjuridisk manöver.
I dag blir han ofta reducerad till idealist. Vi har skalat bort kritiken och krypskotten från olika håll: från radikala flygeln i hans parti, från fredssinnade nordstatare, från sin blivande utrikesminister som till en början ansåg Lincoln intellektuellt underlägsen.
»Team of Rivals« är också grunden för Steven Spielbergs »Lincoln«, som i veckan har inhöstat översvallande recensioner i amerikansk press. Det här är – som en recensent skriver – en »lagstiftningsthriller«.
En hel del politikfilmer handlar om allt annat än politik och makt. Det hade varit för mycket begärt att »Järnladyn« skulle dramatisera varje viskning mellan Margaret Thatcher och Ian MacGregor, hennes handgångne man i kampen mot kol- och stålarbetarfacken. Men nog var det ett slöseri av episka mått att låta storfilmen om en av 1900-talets mest intressanta politiker bli en film om … ja … åldrande?
Frågan är om Spielberg hade vågat välja politikerspåret om det inte varit för de senaste årens succéer i genren. Förra året togs konceptet ett steg längre när George Clooney i »Ides of March« lyckades skapa tät spänning i ett primärval i Ohio.
Men »Lincoln« går nog längst i politikerpornografin hittills. För man måste tänka på lockelsen för Spielberg: här finns ett helt inbördeskrig att göra film om. Kanoner. Hästar. Soldater.
Ändå stannar fokus på lagstiftningskampen för att förbjuda slaveriet. Handlingen utspelar sig i ett läge då Lincoln redan har skickat ut ett dekret i kraft av överbefälhavare om att armén ska behandla alla slavar i södern som fria. Lincoln nöjer sig inte med sin »emancipation proclamation«. Han vill att det ska stå i grundlagen.
Så »Lincoln« är helt enkelt en film om konstitutionens trettonde tillägg. Och Steven Spielberg har regisserat den. Något har uppenbarligen hänt i Hollywood.
