Gruppens trygghet gör oss likgiltiga

Neandertalaren som lufsar in på den månghövdade kulturparnassens galamiddag i Ruben Östlunds film »The Square« är i de nobla gästernas ögon först bara udda. Ett stelt leende är allt installationen får. Så fast­klistrat är leendet att det sitter kvar när besten börjar våldta en av middagsgästerna. Kvinnan­ skriker »hjälp mig«, men det dröjer. Folk bara glor.

Folkmassans likgiltighet är ett återkommande tema i Östlunds filmer. Den enskilda människan som omgiven av andra förvandlas till en passiv åskådare, inkapabel till med­känsla och ovillig att ta ansvar när en annan kämpar för sitt liv, är en igenkännlig figur.

När New York Times 1964 rapporterade om ett kvinno­mord var det inte dådets brutalitet som upprörde läsarna, utan uppgiften om att 37 vittnen från sina fönster sett mordet utan att ingripa. Vad var det för en vidrig homo urbanicus som höll på att växa fram i våra städer?

Experiment visade att när vi är omgivna av andra och ser något som väcker vår instinkt att hjälpa till förblir vi ändå passiva. Bara för att ingen annan gör något. Instinkten att följa flocken trumfar inre hjälpsignaler. Att vi kan vara så groteskt anpassliga att vi i vissa situationer sätter social etikett före en annans liv är förstås en bister insikt. Mindre fasansväckande blir den om vi tar bort vårt moraliserande filter. Då ser vi en grupp­varelse som missuppfattar en annans människas lugn, och därför feltolkar en farlig situa­tion. Hellre härma än tänka själva.

Natur­vetarna säger att vi oftast tjänar på det. När dubbelbeckasinen ska para sig samlas först honorna. Den hanne som parar sig med den första honan får alltid nöjet att para sig med fler. Honorna kopierar varandra – om den hannen funkade för henne funkar samma för mig också. Härmbeteendet finns kvar i oss, för att det oftast funkar bra. Men ibland blir det fel. En ledtråd finns i hur vi tycks fatta mora­­­­­­­­liska beslut. Man har hjärn­scannat folk som ställs inför olika moraliska situa­tioner.

En: Du kör på en liten väg och ser en blödande man i ett dike, han måste amputera benen om du inte hjälper, men ditt bilsäte blir nersmutsat.

En annan: En internationell hjälporganisation vill att du skickar pengar till medicin som kan rädda liv i ett fattigt land på andra sidan jordklotet.

Hjärnans känslomässiga centra reagerar starkt på mannen i diket. Hjälporganisationen drar i gång abstrakt tankeverksamhet. Vi tycks vara utrustade med två varianter av moraliskt tänkande. Den ena – ett arv från våra förfäder för miljontals år sedan, intuitivt, snabbt och känslomässigt – reagerar starkt när vi ser en eller två döda, men är inte skapt för att reagera på höga dödsiffror långt borta. Många av våra moraliska beslut fattas av detta system.

I det andra, sofistikerat, abstrakt och långsammare, huserar den moraliska frågan: hur ser de andra på oss om vi förblir passiva? Just för att den är abstrakt, behöver den frågan mer tid – och hjälp. Lärare som uppmuntrar barn att våga säga ifrån när någon mobbar en kompis, trots att det är jobbigt, vet detta. Ruben Östlund också. Av samtidskonstnärer är han den som mest ihärdigt och besjälat hjälper oss att få kontakt med den sofistikerade och abstrakta delen av vår moral.