Gubbklurig och barnslig

Under sensommaren har jag haft besök av en förunderlig mängd vårtbitare. I kvällningen, från ingenstans, har de gröna rymdvarelserna med det lätt oaptitliga namnet – Linné bär givetvis skulden – plötsligt suttit på datorskärmen och inte velat ge sig av. Måhända delar maskin och insekt en ljud- och ljusdialekt som lockar dem till varandra. Som i Skrjabins synestetiska färgorgel (ett udda instrument baserat på tonsättarens kulörta kvintlära och döpt till chromola) inbillar jag mig att den ena speglar och spelar den andra. 

   Att allt reflekterar: hopprätvingar, batterier, språk och gudar i evig cirkelström, en osynlig pensel doppad i våra ögon, en Okeanos, som utan att vidröra havet ändå är havets ursprung.  

I Lennart Sjögrens Regnbågen står vi inför något liknande.  

En väldig  

utbredd fiskstjärt 

var regnbågens nedre del när den nådde jorden 

den blev oss en trappa 

Hur den glänste i sitt bad av sol och regn 

den stora fiskens fena och bågens makt 

som förde oss från jordens golv till jordens tak 

och bortom det som fordrar golv och tak 

där Intet lyser genom länge sedan försvunna rum 

vi hörde tidens tanke stanna  

En regnbåge är en synvilla. Den är och är inte. Den uppträder när solen träffar fallande regn för att tre gånger bryta ljuset och generera sju nyanser. Rött. Violett. Otänkbart blått. Omslaget till Regnbågen ser ut just så: Läsaren håller det optiska fenomenet i sin hand och kan – vilken idé! – öppna regnbågen.  

Vad är det för vandring som erbjuds eller påtvingas? Om varför vet vi inget. Förestår rannsakning? Frigörelse? Uppståndelse? I den över sextio sidor långa dikten ges askan sitt kött åter och hängda rätar ut sina halsar, djur läker sina slaktsår och älskande som förnekats sin kärlek förenas. Småningom förenas också vi:et med de nyss dödas blickar och skinn, bara för att i nästa ögonblick berövas erfarenheterna. Om nu sådana alls kan göras. Regnbågen ställer endast frågor om vad som före frågor fanns och präglas av ett apofatiskt förhållningssätt; bara negationen kan utsägas, så fort materialisering sker dras den tillbaka och omvandlas till sin motsats. 

En låga 

mindre än en flämtning 

rörde sig över kullarna långt borta 

så som de tysta blixtarna kan göra 

Den kom närmare 

försvann  

övergav sig själv 

som om den i försvinnandet hade sitt liv 

Ett stort lugn omfamnat av en likaledes stor oro slår redan i diktens upptakt an ett ackord som erinrar om antikens böljande växelsång, men hos Sjögren finns inget av den klassiska epikens högstämdhet, här förmedlas anspråken i ett anspråkslöst register. De riktas mot kategoriernas upplösning med en utsökt mimetisk minimalism, ej olik den man finner hos Keats eller Yeats. Bilder som skulle kunnat bli symboltunga rider mirakulöst förbi som skriften på den sistnämndes grav: Cast a cold Eye / On Life, on Death. / Horseman pass by!  

Lennart Sjögren föddes 1930 i Byxelkrok på Öland och har förblivit hembygd och släktgård trogen. Jämte författarskapet är han sedan 50-talet också verksam som bildkonstnär, ett värv som till och med gav skäl att för en period lämna ön för Hovedskous målarskola (numera Göteborgs konstskola) samt studier hos Iván Grünewald i Stockholm. 

Förr var jorden helig, konstaterade Sjögren en gång i en intervju, och menade att de som tillbad den överlevde. Det skulle mycket väl kunna vara en beskrivning av poetens litterära stil; redan debuten Håll portarna öppna (1958) visade en författare som brukade poesin som en erfaren bonde, en som stödde sig mot orden som en spade och log när pilgrimsfalken fick korn på textens byte.  

Sjögren är obestridligen naturlyriker, men framför allt är hans lyrik natur. Genom att den utgör nyponblommen, fisken och askan snarare än formulerar dem löses gränsen mellan materia och sinne upp. Vad det konkret innebär går inte att utsäga, men Regnbågen ger en vink. Immanent och transcendent vidgår denna diktsvit endast sitt eget ärende: att ge världen sin form för att världen sedan ska kunna påstå att den alltid har varit sådan.  

Vi kom från det möjliga 

mot det omöjliga reste vi 

Och javisst, ett par stycken senare sker det som inte kan ske: 

Det var frigörelsen från tiden 

den som inte är möjlig 

Världen har alltid varit sådan, som den inte kan vara. Regnbågen vet – det är skuggan som ger upphov till kroppen – men säger inget. När jorden tar vandrarna åter i stället för att de självmant nedstiger tangerar dikten en gåtfull idealism som hos Sjögren förnims som en auktoritet, den allt underkastas men på samma gång består av, som magnetism, ett sorl ur gravar, en vind. Nej, det är inte Gud, tänk inte ens tanken. Det är heller inte antitesen till något övernaturligt, tänk inte heller den tanken. 

Men vet, ständigt nalkas ett väderomslag. 

Och det var natten efter den sista natten / och det var gryningen före den första gryningen, heter det i några av de sista stroferna. Vi har perforerats, gröpts ur, monterats och återförts till livet, mer lika oss själva – men som någon helt annan. Eller annat. Det råder oklarheter om var dikten ändar och jaget tar vid; poesi är liksom drömmarna ett slags galenskap och jag som följeslagare har både skopats upp av fiskstjärten och svalt den. Tack och lov har jag inte blivit klokare. Tack och lov byter vårtbitaren ännu en gång röst med datorns motormummel. Orgeln spelar färg. Världsfloden griper efter sin början och slut. Ingenting är säkert och det är som det skall, i Regnbågens begynnelse, den som tecknar dess villkor, som är allas våra villkor: 

Sol 

kasta upp dina strålar 

låt regn falla

***

Läs även: Romanen raglar som en fyllbult

Läs även: Kan dagens unga uppskatta Modianos känslighet?