Gud eller AIK?

På dagen gick jag och såg Pawel Pawlikowskis film om den katolska nunnan Ida i sextiotalets Polen, på kvällen satt kulturministern i SVT och gjorde en jämförelse mellan religion och sport. »Jag tror på Gud, en del tror på AIK«, sa hon.

Så talar en person som förstått idrottens saliga inverkan på människan och det avsakraliserade samhällets misstro mot allt som inte går att bevisa empiriskt.

Men som icke troende ställer jag mig något frågande till jämförelsen. Det är inte konstigare än så, alltså. Bollen är rund, allt kan hända, också mirakel?

Få saker fascinerar mig som trons dna. Vari består den? Handlar religion om grupptillhörighet eller är det något andligt inom en, undrar den polske regissören Pawel Pawlikowski i en intervju.

Frågan dyker också upp hos mig när jag ser hans prisade film »Ida«. Handlingen kretsar kring artonåriga Anna som, innan hon avlägger sina trohetslöften som nunna, uppmanas besöka en släkting. Den enda som överlevt kriget. Anna lyder, om än motvilligt. Vad som sedan möter henne är en hårt supande och mansslukande moster. Wanda, heter hon. En domare som avverkar cigaretter med samma frenesi som hon älskar Beethoven. Hon berättar att flickans namn inte alls är Anna, utan Ida. Att hon är judinna, och att föräldrarna mördats under kriget. Sen sätter de sig i bilen, på vinglig väg mot föräldrarnas gamla bondgård. På jakt efter sanningen. Och föräldrarnas grav.

Filmen utspelar sig där, i glappet mellan mosterns hejdlöshet och systerdotterns asketism. Mellan att tro, och att inte göra det, knappt på sig själv. Tänk om du åker dit och upptäcker att det inte finns någon Gud, säger Wanda. En mild syrlighet i rösten. Men Ida vacklar inte. Hon fortsätter med sitt nunnedok, sina korstecken, sina knäböjningar. Blicken är oförstörd och förundrad snarare än föraktfull, inför detta ångestmoras till moster.
Saker kompliceras när de plockar upp en snygg altsaxofonist på vägen. Ska du tillbaka till institutionen, undrar han en kväll. Du menar klostret, blir Idas svar.

Pawlikowskis svartvita roadmovie är en uppvisning i stort filmskapande, som påminner mer om en tid då franska nya vågen-regissören François Truffaut var stor, än om en tid då Wes Anderson är king.

Ingen stämningsskapande musik. Djärvt skurna bilder. En stilla kamera (två gånger i hela filmen används en rörlig kamera). Det hade kunnat bli krystat, kännas obsolet. Det gör det inte.

I stället lämnas publiken med frågornas fråga i knäet. Vad är ett bra liv, egentligen? Att sitta på ett kloster och sörpla soppa med sina medsystrar i salig tro, eller rumla runt på höga klackar i alltings hopplöshet?

Jag tänker att det kanske vore nåt för mig ändå. Tron. Verkar rogivande. Hade det inte varit för tanken på synd. Detta otyg. Din Jesus dog för såna som mig, säger Wanda till Ida där hon sitter packad på sängen. Det får mig att tänka på de skrivelser som antogs av Vatikanen förra helgen. Om att homosexuella ska bemötas med respekt och inte diskrimineras. Men välkomnas, nej nej.

Tänk att det ska vara så svårt att fatta att äkta kärlek är villkorslös. Även 2014.

»Ida« har biopremiär den 24 oktober.