Gudarna på centercourten

Filmen »Borg« inleds med smattrande tv- och radioröster från Wimbledons pressläktare. I upphetsade ordalag, på all världens språk, beskriver rösterna varför jordklotet just i detta ögonblick tycks stå still, varför all annan verksamhet upphört. Det är lördagen den 5 juli 1980, och här kommer de.

Ett halvt steg före, i ett djävulsrött pannband vandrar John McEnroe, den svavel-osande New York-rebellen, som med sin känsliga racket-hand kan placera en tennisboll utanför motståndarens räckvidd på ett sätt som ingen före honom. Med en tjock guldkedja runt halsen och samman-biten min följer Björn Borg, det tystlåtna fysiska bombnedslaget från Södertälje, som hinner upp alla bollar på ett sätt som saknar motstycke. Aldrig förr har man hört en Wimbledonpublik så högljudd. Men det är inget mot vad man snart ska få se: en tennismatch ingen kommer att glömma.

Upptakten påminner om något vi redan sett. Men »Borg« undviker nostalgin och borrar in sig i psykologin. Manusförfattaren Ronnie Sandahl och regissören Janus Metz Pedersen söker bakom de två stjärnornas väsensskilda framtoning, och hittar deras beröringspunkter. Det blir sevärt, inte bara för att Sverrir Gudnason gör en Borg som knappt går att skilja från originalet, eller för att Shia LaBeouf gör sin McEnroe med stor kärlek. Tennisen, spelet, får stort utrymme. De långa spelscenerna är förvånansvärt bra, fångar skickligt match-dramatiken men fördjupar också förståelsen för ett mer allmängiltigt inre tillstånd: den passionerade besattheten i att göra det man älskar. Helst så perfekt att egna omättliga krav för ett ögonblick stillas. En omöjlig uppgift förstås.

I både Gudnasons Borg och LaBeoufs McEnroe möter vi den nakna existentiella ensamhet som uppstår i insikten att hårt tillkämpad självkontroll eller verbala vredesutbrott är de enda redskap man har att jobba med, och att inget är vattentätt.

I ensamheten ser och förstår Borg och McEnroe varandra, och därmed sig själva. Nya insikter, nya idéer om vad som var möjligt.