Guldbaggeval

Årets Guldbaggenomineringar för tankarna till Rainer Werner Fassbinders homoerotiska »Matrosen och stjärnan« från 1982. Eller snarare till en essäsamling av kritikern Carl-Johan Malmberg där filmens mottagande diskuteras i en fiktiv dialog.

Frågan lyder ungefär: Varför var de flesta kritiker så kallsinniga gentemot Fassbinders sista film?

Svaret: för att den på många sätt utmanar det gängse, normerande, accepterade tänkesättet. Det Roland Barthes kallade doxa. 

Fassbinders film efter Jean Genets roman om sjömannen Querelle som kommer till hamnstaden Brest och dras in i destruktiva erotiska relationer, var helt enkelt för skum. Konstlad, teatralisk – och gud förbjude – amoralisk. Den lät sig inte etiketteras.

Nej, jag försöker inte föreslå att Guldbaggegalan ska prioritera filmer med svajande pappkulisser och fallosar i vartenda hörn. Men det vore intressant att höra hur en film blir förtjänt av ett pris, hur konstnärligheten bedöms?

Carl-Johan Malmbergs essäsamling »I motivens labyrint« kom 1989, ändå verkar det fortfarande vara doxa som styr, om inte filmkritiken, så i alla fall nomineringskommittén. Guldbaggar i nitton kategorier ska snart delas ut. Två filmer – »Monica Z« och »Känn ingen sorg« – har fått elva, respektive nio nomineringar.

Det är lätt att ryckas med av Monica Z-filmen. Sättet på vilket Edda Magnason bär upp Sveriges mesta jazzgeni – rösten, tonträffen, glädjen och smärtan hon smetar av på sin omgivning, och den på henne. Stundtals blir jag riktigt rörd (ibland mest förbannad, på valet av dåliga morsan-temat). Ändå är det en ganska småputtrig film, konventionell, med happy ending och inbakad moral. »Känn ingen sorg«, baserad på Håkan Hellströms musikaliska värld, har jag blivit tipsad att avstå ifrån.

Nyligen ifrågasatte Svenska Dagbladets kritiker Karoline Eriksson också filmens alla nomineringar, med tanke på dialogens »många pinsamma darlings«. Fördelningen mellan verken känns minst sagt skev. Ta Mia Engbergs film »Belleville Baby«, vilken skildrar en självupplevd kärlekshistoria i Paris. Förvisso nominerad i kategorin bästa dokumentär, och bästa klipp, men med tanke på hur hon med enbart arkivmaterial och ett fiktivt telefonsamtal lyckas skapa en så förtätad stämning, förtjänar den mer. För att inte tala om Fredrik Edfeldts och Karin Arrhenius naturlyriska »Faro« – om en far och en dotter på flykt. Skörd: en nominering. Så där kan man hålla på.

Man skulle kunna hävda att nomineringskommittén premierar det publikdragande, snarare än det konstnärliga. Men vad skulle den tjäna på det? En film som »Monica Z« är ju, i brist på bättre liknelse, ett självspelande piano. Snarare handlar det nog om en verklighetsvurm. Carl-Johan Malmberg konstaterar i sin essä att de filmer av Fassbinder kritikerna uppskattat mest varit de som lättast låter sig reduceras till enkelt moraliserande, då man i den gängse doxala kritiken »omvandlar fiktionen till påståenden, till utsagor om verkligheten«. En sådan inställning kan slå åt olika håll. »Monica Z« och »Känn ingen sorg« är berättelser som erbjuder bred marginal inom trygghetszonens väggar.

Guldbaggegalan äger rum måndagen den 20 januari på Cirkus i Stockholm. 

Texten ovan är korrigerad, då Guldbaggens nomineringskommitté felaktigt benämndes som en jury.