Han häcklade Hitler men förlät Zarah Leander

Genom Karl Gerhard går det att få syn på en stor del av det svenska 1900-talet. Han var en charmör, estradör, provokatör, litteratör och inte minst teaterdirektör som befann sig mitt i tidens virvlar åtminstone från sent 1910-tal till tidigt 1960-tal. Uppvuxen som Karl, kallad Kalle, Johnson på Östermalm i Stockholm, i ett rimligt välbeställt hem vid sekelskiftet 1900, började han redan i tonåren förvandlingen av sig själv till Karl Gerhard.  

Äldste sonen till grundläggaren "Stor-Jon" från Småland skulle målmedvetet omforma sig själv till den kvicke satirikern vars konsonantspottande diktion och välsittande frack gjort honom till en odödlig del av vår historia. Förklädnad är, enligt Kalle Lind, i hans nya biografi över den gamla revykungen och kuplettknypplaren själva nyckelordet för att förstå Gerhard, både som artist och människa.  

Han förklädde sig till överklass, dolde sin läggning och spelade livet igenom sig själv, som han ville framstå, under, vad det verkar, dygnets alla timmar. En arbetsnarkoman som tänkte i kupletter, angrep och drev med allt och alla, och satte upp ett par revyer per år under sina mest produktiva år. 

Kalle Lind skriver rakt och klart och utan att moralisera om ett annorlunda liv i ett land som är detsamma som nu, men på så många sätt förändrat. De starka klasskontrasterna, fördomarna mot minoriteter och det skoningslösa i tillvaron verkar, eller verkade, nästan utplånat i Sverige.  

Lind utgår emellertid från att hans samtida läsare kan uppfatta att man sett saker annorlunda i andra tider och dömer ingen. Gerhard levde de sista årtiondena av sitt liv i en relation med en man, men tog aldrig ställning öppet för homosexuellas rättigheter. Intressant nog häcklade han inte ens de inblandade i 1950-talets Keijne- och Hajbyaffärer, fast han annars under hela sin verksamma tid gav sig på allt och alla, hög och låg, och drev med både Snoddas och Per Albin och Jussi Björling. Samt inte minst sin konkurrent under hela 1920-talet, den Ernst Rolf som alltid kommer att ihågkommas som den lättare, folkligare av de tu. 

Karl Gerhard skämtade under större delen av sin bana lika spotskt om judar och bögar, som om kungahuset och socialdemokratiska ministrar. Han var också en av våra främsta antinazister såväl som en man som var självständig och självsäker nog att leva relativt öppet i ett samkönat förhållande, med den nästan 35 år yngre Göthe Ericsson. Dessutom lyckades han, åtminstone på pappret ensam, adoptera en svart flicka, Fatima. Han upptäckte henne på Tivoli i Köpenhamn 1949, då hon bara var lite drygt två år gammal och fäste sig vid henne direkt.  

Hans starka engagemang mot nazismen, jämte hans växande symboliska betydelse för HBTQI-rörelsen har så att säga stärkt hans varumärke postumt. Det får honom att framstå som ännu mera modern och kanske till och med radikal än vad han egentligen var. Något som en del höll emot honom under hans verksamma år var hur gärna han gästade de rika och mäktiga, åt middagar på slott och i stora våningar och själv bodde i en villa på Solsidan i Saltsjöbaden, samtidigt som han drev med dem allihop.  

Var han verkligen en giftig satiriker eller bara en narr, någon som larvade sig för att få tillgång till salongerna? Var han bög, bi, eller "bytte" han läggning mitt i livet, som hans son Per framställer saken i sin biografi över fadern? 

Det var Gerhard som upptäckte Zarah Leander och gjorde henne till den stjärna hon blev. Det var också han som var den förste att ta henne till nåder igen efter kriget. Han var inte precis vem som helst när han gjorde detta, utan han hade faktiskt riskerat något, mist både stora delar av sin publik och sin teater Folkan vid Östermalmstorg för sitt engagemang mot nazisterna.  

Lind skriver om Karl Gerhards envetna engagemang, på trots mot att folk skakade på huvudet och lämnade salongen när han riktade satiren mot nazikoryféerna. Själva regeringen ingrep för att få honom att sluta sjunga om den ökända hästen från Troja. Lind skriver i sammanhanget inte något mera utförligt försvar för Zarah Leander, men konstaterar att det var rätt många som hade rätt vänskapliga förbindelser med Tyskland och dess regim långt in på 1940-talet, utan att de drabbats av livslång fördömelse. Vad var det som gjorde att just Zarah Leander skulle bli själva symbolen för detta, i ett land där permittenttrafiken gick om nätterna och Dramaten gjorde ett gästspel i Berlin 1941, medan blitzen mot London pågick för fullt? 

Karl Gerhard skildras i denna biografi som en man som levde mitt i sin samtid, men samtidigt helt för estraden. Han skrev oupphörligt nya kupletter och filade ständigt på satiriska texter om allt och alla. Kalle Lind understryker också vilken fascinerande kontinuitet Gerhard utgör som länk i svensk underhållningshistoria: Han inledde sin bana hos Emil Norlander, som var den som introducerade revyn som underhållningsform i Sverige på 1890-talet, och han jobbade parallellt med Ernst Rolf under 1920-talet, med Povel Ramel och Knäppupp på 1950-talet, Hasse Alfredsson fick sitt genombrott som Gubben i lådan i hans revy 1961 och samma år ingick även den då 21-åriga Lill Lindfors i ensemblen.  

Den sistnämnda är fortfarande aktiv. Kalle Linds bok om Kalle Johnson, pojken som klädde ut sig själv till estradören Karl Gerhard, är både en underhållande biografi och ett personligt tvärsnitt genom den moderna svenska historien. 

***

Läs även: Elis Sandbergs mirakelmedicin delade Sverige

Läs även: Adolf Eichmann var en extra ond byråkrat