Han var ett ankarbarn

Han är så skör att han kallas »glaspojken«. Om den genomskinliga huden spricker rinner livet ur honom i en röd och envis rännil.

Zanyar Adami föddes i 1980-talets Iran, i ett krig där bägge föräldrarna försvurit sig åt den kurdiska kampen. Det blödarsjuka spädbarnet lämnade de i släktingarnas vård. Zanyar Adamis första minnen är märkta av bränder, flygplansdån och svält.

Glaspojken är ett väl genomskrivet självbiografiskt stycke. Ibland liknar det en lång dikt, där minnesskärvorna bärs fram av rytm och alliterationer. Boken är som gjord för att läsas högt.

Sårbarheten gör den lille till en börda för omgivningen och han utsätter de vuxna för livsfara varje gång han måste till sjukhuset. Fem år gammal kastas han resolut in i en bil och körs till flygplatsen. En okänd kvinna påstår sig vara hans mor och uppträder också som sådan under resan till det nya landet Sverige. Passen singlas ut någonstans över Europa.

Väl framme byter lille Zanyar identitet och blir, det han själv kallar, ett ankarbarn som öppnar gränserna för de biologiska föräldrarna och så småningom också för fler släktingar. Eftersom flyktingförläggningen är överbelagd får familjen bo på Hässelby slott, omgivna av oljemålningar och korgmöbler och med berså.

När de efter en tid flyttar till en nybyggd lägenhet i Hässelby känner han sig utkastad ur en lustgård. Sjukdomen tas resolut omhand av den svenska vårdlogiken. I skolan får han en egen assistent, men också en mjuk hjälm som ska skydda honom mot stötar. Den förnedrande huvudbonaden framstår som en sinnebild för det överbeskyddande land som inte bara begränsar hans värld utan också underminerar hans idoliserande blick på föräldrarna.

Både modern och fadern gör sitt bästa för att trycka undan sina upplevelser av krig och tortyr för att i stället rikta blicken mot framtiden, men deras våldsamma erfarenheter verkar i sonens ögon snarast ha en lockande storhet; de har gjort skillnad i kampen, offrat sig, lidit för andra. »Glaspojken« åtrår deras hjältemod och vill få tillträde till deras minnen, men förblir avvisad, ända till sista sidan.

Zanyar Adami är journalist och för somliga ihågkommen som chefredaktör för tidskriften Gringo. Gringo startades 2004 och var ett mycket högljutt barn av sin tid. I fokus stod det redaktionen kallade »blattigheten«, den erfarenhet eller kanske snarare den kraft som, enligt redaktionen, borde beredas större plats i svenska språket, kulturen och politiken. Gringo omgavs av en revolutionsromantisk anda, där förortskulturens representanter emellanåt kallades »soldater« som skulle »skaka om« Mediasverige och »ta makten«.

Övertagandet benämndes som »Den Stora Revolutionen«. I ett klart minnesvärt utspel kungjorde Adamis parhäst, Carlos Rojas Beskow, barnbarnsbarn till Elsa Beskow, att han skulle radera sitt sista efternamn då det riskerade att grumla bilden av hans intensivt upplevda utanförskap.

Gringos kaxigheter fungerade till en början finfint i en medievärld som yrvaket famlade efter ny relevans. Så småningom kom världen ikapp. Tongivande debattör­er konstaterade att Gringo inte alls flyttade fram positionerna för de människor som tidskriften sa sig företräda. Tvärtom drev redaktörerna på fördomar och konflikter och spred främlingsrädsla. Gringo gick i konkurs 2007.

Några år därefter gjorde Zanyar Adami filmen Gerillasonen, som också den letar i barndomsminnen och i föräldrarnas gerillatid.

Glaspojken är hans debut som författare. Den blir mer intressant i ljuset av den vuxne författarens biografi. I marknadsföringen av boken säger han sig vilja skapa större förståelse för vad krig och flykt gör med människor, men boken svarar inte riktigt på den ambitionen. Det som i stället dröjer kvar efter läsningen är den gälla, anklagande gråtrösten hos en övergiven och mycket arg liten pojke.

***

Läs även: Kakelugnen - skrotad men inte uträknad

Läs även: Kärleken, en slalombana genom historien

Prenumerera på Fokus här.