»En forskare och konstnär på en och samma gång«

Konstnären Hans Hamngren ville lära oss att se.

När han slöt sin egen västmanländska blick vid 83 års ålder avslutades ett av de mest märkliga och fascinerande konstnärsskapen i svensk historia.

Det var en stilig och litet blyg Västerås­gosse som klev in genom Konstfacks teckningslärarinstituts portar  en vårdag 1952. Efter några år som teckningslärare tog lusten för det egna konstnärskapet överhanden. Han sökte till Konstakademien och kom in. Vänstervindarna hade börjat vina runt akademiens knutar när han 1967 bedömdes vara färdig för publiken. Men var publiken färdig för honom?

Han målade politiskt och med motiv präglade av starkt socialt patos. Det var kraftfullt, färgmättat och ibland breda penseldrag, inte sällan med en lätt nervös och ångestladdad stämning. Det var dynamik och chosefritt – pang på! Tydlig grafik. Via 60-talets trendiga collageteknik övergick hans ambitioner till att närma sig sin publik på ett nytt sätt. Han ville måla något betraktaren inte såg.

Han utvecklade och blev en av världens mest framgångsrika konstnärer inom anamorfosernas magiska värld. Han hade utvecklat sin blick för en undersökande syn och jakten efter omöjliga perspektiv, han sökte sitt uttryck mellan illusion och verklighet och blev forskare och konstnär på en och samma gång.

Anamorfos är, enkelt uttryckt, förvrängda bilder som får rätt proportion sedda i en cylindrisk eller pyramidformad spegel. Konstverkets egentliga bild visar sig bara från en vinkel som betraktaren själv får i uppdrag att utforska. Det påstås att politiska upprorsmakare och pornografiskt intresserade använde sig av tekniken, med varierande framgång.

Låt oss citera ur uppslagsboken:

Anamorfos 

(av grek. anamorpho´o ’ombilda’, ’omforma’, till morphe´ ’form’)

»En anamorfos är en deformerad bild som uppstår i sin riktiga form då man ser den på ett okonventionellt sätt. En förvrängd eller en grotesk projektion, representation av en bild, ett plan eller en böjd yta som när den betraktas ur en viss vinkel eller i en cylindrisk, konisk eller pyramidformad spegel uppenbaras i sin rätta form.«

Som Hans Hamngrens bild föreställande ett antal konstverk av Pablo Picasso. Kända allesammans för den normalt konstintresserade. Men titta noga! Ta ett steg till vänster, kolla i spegeln där! Och sakta växer bilden av ett porträtt föreställande Picasso fram hos betraktaren. Är jag lurad, förd bakom ljuset? Nej, du är Hans Hamngrens viktigaste person, han har just lärt dig att se.

Han förvandlade på samma sätt konstverket »Norma Jean« till den klassiska bilden av hennes alter ego Marilyn Monroe. Han gjorde något i samma genre med Leonardo da Vinci, och Salvador Dali lär ha skapat något liknande.

Det är alltså en arbetsuppgift att uppleva Hans Hamngrens anamorfoser.  Hans konst har visats på ett stort antal separatutställningar över hela världen . Moderna museet och Nationalmuseum i Stockholm förstås, men också på Athenaeum i Helsingfors, New York Public Library, The Art Institute i Minneapolis och Bibliothèque nationale i Paris.

»Hasse« (som han kallades av nära och kära) har mottagit en rad utmärkelser som  Grand prix vid Grafikbiennalen i Krakow 1974,  diplom vid Graphica Creativa i Jyväskylä 1975, Sven X:et Erixons stipendium 1965 och Grafiska Sällskapets stipendium 1971.

»Som person«, berättar Gunilla Gunnarsson i DN, »var Hans Hamngren blyg, en god iakttagare och känslig observatör, en god historieberättare med drastiska poänger, egenskaper som gjorde honom till en skicklig föreläsare och god pedagog. Han var vänfast, omtänksam och ansvarstagande, älskade och månade om sin familj – en kär vän som lämnat outplånliga spår både som människa och konstnär«.

En annan vän, Stefan Hammenbeck på Skövde Konsthall, berättar i VLT:

»Hasse visade att seendets konst varken var en enkel process eller en lek. Det handlade för honom om en intellektuell insikt i bildskapandet. Sommartid kunde han öva ett ögonblickligt seende med snabba landskapsimpressioner ur kanotens synvinkel.«

Hans Hamngren blev 83 år och sörjs närmast av  hustrun Margareta, barnen Olle och Annika samt barnbarnen Leonard, Edvard och Paula.