Harrisons hektiska tid

Det finns en anledning till att vi har sju svenska tidskrifter om historia och att bara en av dem är äldre än fem år. Det finns också en anledning till att TV4 börjar sända den påkostade serien »Sveriges historia« på torsdag, att Norstedts just nu ger ut en serie i åtta band på samma tema och att Historiska museet öppnar utställningen »Sveriges Historia« i maj.

Den anledningen är att man räknar med att dra folk. Och samtidigt sälja annonser, böcker och inträden. För historia är en säker investering.
Det finns också en gemensam nämnare för de febrila aktiviteter som pågår i våra populärhistoriska kulisser, en nämnare som heter Dick Harrison.

Tillsammans med Martin Timell är han programledare i tv-serien, han har varit expertkonsult och står bakom manus hos TV4. Han är tillika huvudredaktör för Norstedts samlade verk och har skrivit en och en halv del själv. På Historiska ­museet har han fungerat som rådgivare.
I grund och botten är han professor i historia vid Lunds universitet.

– Jag tror stenhårt på folkbildning och jag tycker att vi som sitter i de akademiska sätena ska titta utåt. Vi har en publik gärning. Jag föreläser, klär ut mig i medeltida kläder och skriver i tidningar. Då vidgas det allmänna intresset och fler vill studera och forska. Så tycker jag att man ska arbeta inom alla vetenskapliga ämnen, säger Dick Harrison tveklöst på telefon medan hans studenter är sysselsatta med en tenta.

Den där övergången från hobby till universitet har ännu inte fått något större genomslag. De historiska institutionerna i både Uppsala och Lund har under de senaste tjugo åren sett allt färre studenter och ett vikande antal sökande per plats. Enligt Lars M Andersson som är prefekt på Uppsala universitet hänger det delvis ihop med att det startat nya högskolor i varenda buske och att historia är ett billigt ämne att erbjuda. Men det står ändå klart att den påtagliga historiehunger som märks på tidningshyllorna inte riktas mot akademin.

Eva Queckfeldt, studierektor på historiska institutionen vid Lunds universitet, har undervisat i snart 30 år och märker att den manliga dominansen och intresset för militärhistoria ökar markant för varje år som går.

– Åttio procent av studenterna är unga män som tycker att andra världs­kriget är det mest spännande de hört talas om. Den här våren är det tydligare än någonsin. De gäspar när jag talar om demokratins utveckling och kvinnans roll under renässansen, över huvud taget är äldre historia inget man frågar efter.

Till viss del har Lund anpassat sig till efter­frågan. Universitetet ger till exempel en kurs i hur man populärskriver historia. Och efter att ha sonderat de pågående aktiviteterna inom live-rörelsen och vikingabyar i landet, startade man en annan kurs i medel­tidshistoria, som har högt söktryck.

Gissa vem som håller i medeltidskursen? Just det, Dick Harrison.

Den aktuella vågen av historieintresse kan härledas 20 år tillbaka i tiden. 1988 kom Peter Englunds »Poltava« som visade att historia (av en tvättäkta historiker) kan vara lättillgänglig och spännande underhållningslitteratur. Snart blev journa­listen Herman Lindqvist historieberättare på SVT och började ge ut sin journalistiskt anlagda, storsäljande historia om Sverige. I början av 90-talet startades också magasinet Populär Historia, vars läsekrets ökat stadigt sedan dess.

Förlaget Historiska Media, som ger magasinet, ger ut ytterligare två historiska publikationer och har en till antalet rik bokutgivning där framför allt andra världskriget lockar köpare (ett sextiotal titlar under den kategorin).

– Vi har ökat antalet sålda tidningar 3–4 gånger de senaste fem åren och historia är en av de nischer som säljer allra mest lösnummer hos Pressbyrån, säger Magnus Bergsten som är chefredaktör för Populär Historia.

– Många vill koppla intresset till Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning som skapade ett slags historiens återkomst. Och så tror jag att det statliga intresset, med Forum för levande historia och extra pengar till undervisning i ämnet, har spelat in. Men historia har alltid engagerat, jag tror att det är naturligt - det handlar ju om allt! Allt som har hänt bakåt i tiden. Det är bara att det säljer mer nu, säger han.

Vad som också har hänt är att tv- och filmbranschen vaknat, ett bra tag efter att förlagen insåg genrens potential. Vilket drar med sig andra aktörer. Historiska museet hade säkert föreställt sig en utställning om hela Sveriges historia, men bara i de vildaste fantasierna. Inte förrän Norstedts och TV4 banade väg vågade de ta steget. Även inom historia gör alla som alla andra, det är så en trend skapas. Fast innan Norstedts tog sitt beslut hade förlaget bearbetats i tio år av Dick Harrison.

– Om man ser till det som är på gång just nu så kan man säga att Dick Harrison ÄR historievågen, fortsätter Magnus Bergsten.

Dick Harrison har förstås också funderat en del över varför utvecklingen ser ut som den gör:

Så länge det gick bra för Sverige blev vi mindre och mindre intresserade av historia, vi tittade bara framåt, hävdar han. Vi blev ett historielöst folk, vi hade inget krig i nära tid, inget trauma att göra upp med. Så var det ända tills det började gå dåligt omkring 1990. Då fick vi problem med flyktinginvandring, rasism, Lasermannen, företagen gick sämre. Palmemordet.

– Allt det här betydde att svenskheten hamnade i kris och då började vi använda historien igen. Framför allt var det journalister som tog upp tråden då, och Peter Englund. Nu har fler akademiker lärt sig skriva på vanlig svenska och är mer villiga att kommunicera. Vilket är jättebra, säger Dick Harrison.

Han försöker vidga intresset och nöjer sig inte med att folk vill ha stormaktstiden, vikingar och Hitler. Han vill få in de epoker som hittills inte fått visa framfötterna, och Norstedts historiska band tar inga populistiska hänsyn. Där är tanken att historien ska beskrivas utifrån akademiska avvägningar, men på ett lättillgängligt språk. Det har inte skett sedan Bonniers gjorde en liknande satsning på 60-talet och sedan dess har det hänt en hel del med idéströmningar, synen på vad som ska lyftas fram och hur man ska förhålla sig till barn, kvinnor, kungar och arbetare.

– Det har länge varit en könsmässig obalans i historieintresset. Men på sistone har allt fler kvinnor insett att det finns annat spännande än krig att upptäcka. De nya arenorna för historia skapas i dag för att det finns pengar att tjäna, säger Dick Harrison innan han måste tillbaka till eleverna. Han har ett späckat schema.

Studierektor Eva Queckfeldt hoppas också på de nya formerna för populärhistoria:

–  Jag är säker på att man kan förändra det historiska intresset genom att förändra utbudet. Om det skulle finnas något lättsamt skrivet om det politiska spelet under den franska medeltiden, så tror jag att läsarna skulle nappa. Men det brister i den typen av utgivning, till förmån för krigshistoria. Så jag hoppas att framför allt TV4:s serie når många och att den ger ett nytt tänk, säger hon.

Möjligheterna är just nu många för historiker som vill locka in oskulder i ämnet via populärkulturella inkörsportar. Böckerna och filmerna om Arn har banat väg för tempelriddartiden och dessutom skapat framgångsrik kulturturism i Östergötland. Dick Harrisons näsa har legat i blöt i uppbyggnaden. (»Jag har inget alls emot att man använder påhittade figurer för att länka över till det som faktiskt skett. Verkligheten överträffar alltid dikten när det gäller historia.«)

Och i år är det förstås ett speciellt år ur historisk synvinkel, med prinsessbröllop. Kungar är ju så mycket historia det bara går. Det genererar tillbakablickar mot andra blåblodiga kärleksaffärer, svek, framgångar, erövringar, mord och hjältesagor. På Stadsteatern i Stockholm har den brittiska dramatikern Pam Gems pjäs »Drottning Kristina« premiär nästa vecka och hotell och pensionat är fullbokade i huvudstaden i juni - kungligheter har på samma sätt lockat besökare till huvudstaden i många århundraden.

Kvällstidningarna har egna bröllopssajter, ätten Bernadotte analyseras och »detta är levande historia« säger Herman Lindqvist i Aftonbladet.

Svenska Dagbladet har en blogg om gamla kungar - deras matvanor, gärningar och sammanhang. Vem som skriver den? Dick Harrison.