Härskarnas häcklare

Jan Egesborg kommer aldrig mer kunna åka till Vitryssland. Eller till Zimbabwe, eller Iran, eller ens till Polen för den delen. Sannolikheten är dessutom stor att Ryssland kommer att strykas från listan över möjliga semestermål framöver. Att driva med regimer har sina konsekvenser.

– Äh, det finns så många andra länder att resa till. De ryssar vi talat med tycker att det är skitkul, vi driver hejdlöst med Putin, säger Jan Egesborg och verkar helt ha glömt bort kaffet som står på bordet framför honom.

Vi sitter på en uteservering i Berlin, där han just nu är för att leta lägenhet. Den tyska huvudstadens konstliv lockar mer än Köpenhamns stelbenthet. Projektet Jan Egesborg talar om är Surrends senaste, en hemsida som ser ut som den ryska presidentens egna officiella, men där hans »undermedvetna får gå loss«, vilket betyder att Putin plötsligt vill bomba Tjetjenien in i stenåldern och chockhöja priset på vodka.

– Han går fullständigt bärsärk på vår hemsida, men underligt nog har de inte lyckats stänga ner den här ännu. Den förra försvann helt plötsligt, en dag var den bara borta. Ryssland är ett land som är betydligt tuffare än andra diktaturer, ett samhälle där journalister mördas, säger Egesborg som själv har ett förflutet som grävande journalist.

I dag ligger den konst han producerar tillsammans med sambon Pia Bertelsen, även hon före detta journalist, långt bortom journalistikens gränser. Jan Egesborg deklarerar att under de kommande månaderna ska allt krut läggas på Putin, resurser som tidigare riktats mot Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe, Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko och de tyska nynazisterna. I Zimbabwe upplevde de censuren för första gången.

– De förstod tack och lov inte vad vi höll på med. Vi ville sätta in regimkritiska annonser i lokalpressen, men blev tvungna att arbeta symboliskt. En kyckling fick stå för Mugabe som ung, och så hade vi texten »Testa ett utländskt bankkonto« för att visa på alla pengar han fört ut. De på censuren förstod väl att något var lurt, annars hade de inte reagerat, men vi lyckades flyga under radarn.

Till Minsk vågade de sig inte. Då hade vi suttit i fångläger nu, konstaterar Egesborg. Men deras drift med Lukasjenko höll ändå på att sluta illa. På gränsen till Vitryssland satte de upp affischer med en bild på presidenten och texten »Du är ansvarig för solen, månen och korruptionen«. Ett hundratal vitryska pensionärer bildade snabbt en mobb som försökte lyncha konstnärerna, men de räddades av polska gränspoliser, även om de i teorin lika gärna kunde ha arresterat Egesborg och Bertelsen.

– Vi åkte till Warsawa med klistermärken med två potatisar och en tysk flagga, med texten »Tyska potatisar är vackrare än polska«. En kommentar till det ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen, och att Kaczynski kallats för potatis i tysk media. Att driva med presidenten kan man få tre års fängelse för, fast Polen är med i EU, skrattar Jan Egesborg.

Mest uppmärksamhet har danskarna ändå fått för sin annons i engelskspråkiga Tehran Times förra sommaren. En på ytan amerikafientlig annons med en bild på Ahmadinejad har ett hemligt budskap. De första bokstäverna i varje rad bilder ordet SWINE, en grov förolämpning mot en muslim. Och det från danskar.

– Vi hade gjort ordentlig research, och den analys vi gjort sa att det inte skulle bli en ny Mohammedkris. Ahmadinejad är en politisk figur, inte en religiös, och han är dessutom själv väldigt provocerande. Men jag vet att danska UD var riktigt nervösa ett tag, och att frågan var uppe på högsta nivå i Iran, men de valde klokt nog att inte göra något, säger Jan Egesborg.

På min fråga om de inte är rädda för att spä på Danmarks tvivelaktiga rykte i arabvärlden, svarar han att de tvärtom blir mer och mer skarpa, och kommer fortsätta att provocera, inte bara islam utan alla religioner.

– Jag är väldigt, väldigt stolt över den annonsen. Det är ett mirakel att den släpptes igenom eftersom de pratade flytande engelska på Tehran Times som är en partitidning. Men det är så få som vågar ta risker, den konst som görs i dag är så räddhågsen. Konst hör inte hemma på hippa gallerier. I dag är yttrandefriheten under stor press i Europa och inte ens vänstern vågar sig på politisk konst längre. Den har blivit tråkig, fnyser Egesborg och säger att Surrend inte är aktivister, men att han vill experimentera med konstnärsrollen. Låta verket leva och utvecklas, hur det ska se ut bestäms längs vägen. Att det är annat än en utställning där man står och sippar på vitt vin.

Surrend skapades när Jan Egesborg och Pia Bertelsen helt spontant kom på att de vill åka till Milosevics begravning i Belgrad. Pia hade bott på Balkan under kriget, och Jan gick och funderade på hur han skulle kunna få internationell genomslags­kraft för sina projekt.

– Balkan kan vara otroligt dystert, och när vi stod där i jättehavet av sura människor fick jag plötsligt en idé. Vad hade hänt om vi hade haft med oss några affischer där det stod att de hyllade en krigsförbrytare?

Surrend-tanken var född och de bestämde att de skulle göra 20 projekt runt om i världen, som sen skulle bli en utställning. Nu är de nästan där, utställningen öppnar i Köpenhamn nästa år och ska sen till Berlin, London och New York. Men hur finansierar de då alla resor och projekt?

– Jag tillhör tack och lov en av de få som kan leva på min konst. Leva gott till och med. Vi har fått otroligt mycket uppmärksamhet för det vi gjort och det är flera konstmecenater som skjutit till stora pengar. Vi har valt privata sponsorer för att få så mycket frihet som möjligt, men jag är medveten om att vi börjar närma oss den mer traditionella konsten nu eftersom vi förbereder flera utställningar, säger Egesborg, men kan inte låta bli att utlova fler rubriker.

– I sommar kommer vi göra något som garanterat kommer skapa vissa reaktioner världen över. Vi tar upp tråden efter karikatyrerna, men kommer även driva med katolicismen, judendomen och hinduismen. Det finns ett behov av politisk satirisk konst, och vi har många bra idéer.

Fotnot: Surrend hittar du på www.surrend.org