Hårt arbete och stunder av nåd

Dansehallerne, en gammal fabrikslokal på Carlsbergsområdet på Vesterbro i Köpenhamn, har nyligen gjorts om till ett danscentrum med flera olika studior och scener. Klockan går mot lunch när den ena dansaren efter den andra dyker upp. Det är dags för dagens träningspass med koreografen Virpi Pahkinen, världskänd finländska från Stockholm.

Hon har pliriga ögon och minimalt med hår uppsatt i tre små flätor. Hon har just haft premiär för det gemensamma projekt där hon, Marie Brolin-Tani och Tim Rushton koreograferar var sitt stycke för Unga Danskompaniet.

Under några månaders tid bor och arbetar Virpi Pahkinen därför i Köpenhamn. Hon har haft

Stockholm som bas i tjugo år, men är sällan där. Det händer att hon är på resande fot halva året.

Med uppmärksammade solodanser och större koreografier har hon turnerat i ett 40-tal länder och hänfört danspublik sedan slutet av nittiotalet.

– Jag är nog kroniskt inspirerad. Det handlar bara om att få tag i det liv jag redan är fylld med, säger hon och gör en s servatoriet i Helsingfors, men hoppade av utbildningen när hon kom in på koreograf­utbildningen på Danshögskolan i Stockholm. Flytten till den svenska huvudstaden i slutet av åttiotalet kom att innebära slutet på livet som musiker i vardande, men det är ett val hon aldrig ångrat.

– Det var bara rätt att jag inte blev någon medelmåttig pianopedagog med tendenser åt poesi. Men det är onekligen väldigt bra att ha det med i bagaget.

Till en början var Virpi Pahkinens arbetssätt ganska intuitivt och det dröjde innan hon kom underfund med hur hon skulle förhålla sig till hantverket. Under studietiden kunde hon ligga på golvet i timmar och vänta på inspirationen.

– Det tog ganska lång tid att skala av egot. Men nu har kroppen lärt sig hitta kontakten, jag kan bara plugga in den mot Gud och låta det strömma in. Arbetar man tillräckligt dedikerat och koncentrerat känns det nästan som att man får någonting »gratis« – det är en blandning av hårt arbete och stunder av nåd.

Virpi Pahkinens musikaliska bakgrund blir tydlig i hennes sätt att koreografera när hon smyger in musikaliska uttryck som fraser och inandningar. Hon menar att fraserna, avgränsade sjok av rörelsemönster, måste få utvecklas i sin egen takt. Först när de kommit på plats kan rörelserna möta musiken.

– Jag tänker aldrig slaviskt i takter, utan hittar en egen slags rytmik och tid i rörelsefraserna. Under repen räknar jag in dansarna precis som vanligt, säger hon och räknar taktfast fem-sex-sju-åtta, men slutreultatet är betydligt friare.

Virpi Pahkinen komponerar aldrig sina koreografier på papper. Hon gillar inte att anteckna utan arbetar hellre fram dem »den fysiska vägen« och låter dansarna härma de egna rörelserna, som på gehör. Hennes koreografier är abstrakta och rena. Symbolladdade rörelser och positioner med österländska influenser, hela tiden med en starkt andlig närvaro. Det andliga inslaget ser hon själv som självklart och stör sig därför på ständiga frågor om varför hon fyller danserna med religiösa övertoner. Hon är starkt troende, men är inte knuten till någon enskild religion.

– Det är märkligt att andlighet alltid måste ifrågasättas i Sverige. För mig är det enkelt – dansen ska vara andeväckande, man ska hålla på med de meningsfulla hemligheterna.

Hennes egen relation till Gud förändrades radikalt efter en stark upplevelse när hon bara var tio år.

– Min ångest inför den bibliska Guden förändrades när jag såg en stor ljusboll uppenbara sig ovanför insjön, som dessutom hette Domens sjö, i Finland. Detta ljus sade till mig att jag inte behövde tro på någon Gud – och då är man ju fri att tro.

Virpi Pahkinen arbetar ofta tätt ihop med ljussättare och musiker, och integrerar gärna olika konstarter. Det kanske mest kända samarbetet var när hon koreograferade och dansade i Ingmar Bergmans uppsättningar på Dramaten. Först var Bergman måttligt intresserad av att ha henne med i pjäsen, »Peer Gynt«, men koreografen Donya Feuer var envis.

– Ingmar accepterade det med villkoret att jag alltid skulle ha en sjal på huvudet och komma helt osminkad till repetitionerna. Jag hade inga problem att anpassa mig till det, jag ville inte dra onödig uppmärksamhet till mig själv – jag hade ju fått en chans att få följa med på en teaterresa i mästarens regi.

Hon berättar hur Ingmar Bergman så små­ningom blev alltmer tillåtande och efter en tids samarbete ibland kunde gratu­lera henne när hon fått bra recensioner på den egna solodansföreställningen. Inför sis­ta pjäsen, »Spöksonaten«, frågade han henne till och med om hon trivdes i sin scenkostym och om hon hade några synpunkter.

– Men det märkliga var egentligen drömmarna jag hade inför repstarten. Den roligaste var att Ingmar skulle sätta upp »Pippi Långstrump« och jag hade tilldelats huvudrollen. Att han ur världens dramalitteratur hade valt en barnpjäs var i sig underligt men att jag skulle ha talrollen var rena galenskapen. Några veckor efter drömmen fick jag veta att jag skulle vara koreografiassistent i »Backanterna«. Under en av repetitionerna stannar Ingmar upp och säger att »Backanterna« egentligen var föregångare till »Pippi Långstrump«.

Inom klassisk balett passerar man bästföredatum strax över 40 år. Hade Virpi Pahkinen ägnat sig åt klassisk tåspetsdans hade hon därför slutat som solodansare redan nu, men viftar bort frågan om pension med faktumet att Pina Bausch dansade till sin död. Bausch, som räknas som en av den moderna dansens största förnyare, gick hastigt bort i vintras vid 68 års ålder – bara några få dagar efter att hon stått på scen med sitt danskompani.

– Allt beror på mentala förberedelser och hur man hushållar med kroppen. Fysiskt sett kan jag göra mer i dag än för tio år sedan. Om jag bara sitter i lotusställning i fem minuter och övertygar mig med mentala visualiseringar förbereder jag mig inför krävande soloframträdanden.

Virpi Pahkinen väver in olika konstnärliga uttryck i sitt arbete på ett självklart sätt: I vintras koreograferade hon en isdans, för några år sedan tog hon upp pianospelandet när hon repade in några favoritstycken av Bach och Brahms inför en tv-inspelning.

I de egna koreografierna spelar musiken en central roll och hon arbetar ofta nära kompositörer som skriver musik direkt för hennes danser. Ibland får kompositören helt fria händer, ibland är det hon själv som drar upp riktlinjerna för struktur och instrumentval. Men trots vikten av musik påpekar hon att tystnad är en självklar utgångspunkt.

– Jag startar alltid arbetet med en ny koreografi i tystnad, jag gör mina rörelser utan musik och låter kroppen lära sig minnas tiden för varje rörelse. Mötet med musiken kommer först i en senare fas. Jag hade gärna använt tystnad i mina danser om det inte var för att teatertystnad inte är så magisksom man önskar – det finns alltid en fläkt som brummar någonstnas. Men tystnad är bra att dansa i.