”Hata inte spelet – hata evolutionen” – raggningsbibeln The Game fyller 20 år
Neil Strauss The Game erövrade världen och fick töntar att bli kvinnokarlar. Nu framstår den hatade raggningsbibeln som ett rörande reportage om ensamhet.
Bild: TT
Jag visste att jag lekte med elden när jag, som gift man, beställde hem ett exemplar av Neil Strauss The Game (2005). Vad skulle min fru säga? Som tur var hade hon aldrig hört talas om denna ökända ”raggningsbibel”. Själv tyckte jag att det var dags för en återblick, 20 år efter bokens publicering och några miljoner sålda exemplar senare.
Författaren och journalisten Strauss får nys om en subkultur på nätet där pickup artists, raggartister, delar sina tekniker för att förföra kvinnor. Strauss, som själv var måttligt framgångsrik med kvinnor och inte direkt har utseendet för sig, bestämmer sig för att infiltrera denna undre värld av aspirerande don Juaner. Han studerar mästarna ingående och blir snart den bäste spelaren av dem alla. När Strauss och ett gäng andra raggartister flyttar in i ett stort mansion i Hollywood spårar allt ur. Strauss får se sig utmanövrerad av yngre förmågor. Vid den tiden har han dock redan tappat sugen för ”spelet” och fallit för en kvinna som verkar immun mot alla hans knep.
The Game har fått ett rykte om sig som en manual för hur man förför kvinnor med tvivelaktiga grepp, som ”neggning” (en förolämpning förklädd till komplimang). Men det är framför allt ett reportage, en välskriven, underhållande och stundtals rörande historia om en man som går från tönt till kvinnokarl, för att slutligen hitta sig själv någonstans mitt emellan. I slutet av boken har han en flickvän som hans tidigare jag aldrig ens hade vågat prata med.
Strauss visar visserligen att tricken fungerar. Men han visar också baksidan: Synen på kvinnor som måltavlor, att spelet blir viktigare än mänskliga relationer, den påtagliga tomheten i det hela. Intrycket man får av de förförare han träffar är det av ett gäng robotlika, manipulativa nördar. När man har läst klart boken vill man knappast bli en av dem.
Så varför blev boken så bespottad? Varför beskrevs den, av en recensent, som ”betydligt mer skrämmande än rolig”?
Hatet mot The Game, och raggartister i allmänhet, beror nog till stor del på att deras metoder faktiskt fungerar. Implikationen blir då att kvinnor är lättledda, förutsägbara, stöpta i samma form. Att det finns en sorts universalnyckel som kan öppna alla kvinnolås. Ingen tjej vill vara den som faller för billiga trick. Ändå gör ju många det, om man ska ta Strauss på orden.
För vi är tyvärr inte så unika som vi skulle vilja. Det ligger i vår natur att tända på vissa saker. För män räcker det att slå upp en Playboy för att få en… reaktion. För kvinnor krävs det lite mer. Män ska utstråla makt, framgång, självförtroende. Att kvinnor dras till någon som inte är desperat att få just henne – en man som har alternativ – är antagligen lika medfött och ofrivilligt som att killar gillar stora pattar.
I The Game återberättas en gammal fabel: En skorpion bad en groda om att få skjuts över en flod. Kommer du inte att sticka mig då? sade grodan. Nej då, svarade skorpionen – om jag sticker dig kommer vi ju båda att drunkna. Så grodan lät skorpionen sätta sig på hans rygg och började simma. Halvvägs över floden stack skorpionen grodan, och båda var därmed dödsdömda. Varför gjorde du så? frågade grodan, och skorpionen svarade: För att det ligger i min natur.
En tolkning är att vi är dömda att följa vår natur, hur mycket vi än kämpar emot. Och så är det väl också på dejtingfronten; en kvinna kan säga att hon vill ha en nice guy, men väljer ändå att gå hem med en bad boy. Varför? Kvinnan svarar: För att det ligger i min natur.
Och varför, kanske någon undrar, skulle en sexuellt frustrerad ung man komma på tanken att lära sig sluga knep för att få kvinnor i säng – ju fler desto bättre? Hans svar: För att det ligger i min natur.
Så hata inte spelet – hata evolutionen.
Toppbild. Neil Strauss blev världsberömd med sin bok The Game 2005. Foto: HarperCollins/TT
***
Läs även: Mannen – en obotlig krigare
Jag visste att jag lekte med elden när jag, som gift man, beställde hem ett exemplar av Neil Strauss The Game (2005). Vad skulle min fru säga? Som tur var hade hon aldrig hört talas om denna ökända ”raggningsbibel”. Själv tyckte jag att det var dags för en återblick, 20 år efter bokens publicering och några miljoner sålda exemplar senare.
Författaren och journalisten Strauss får nys om en subkultur på nätet där pickup artists, raggartister, delar sina tekniker för att förföra kvinnor. Strauss, som själv var måttligt framgångsrik med kvinnor och inte direkt har utseendet för sig, bestämmer sig för att infiltrera denna undre värld av aspirerande don Juaner. Han studerar mästarna ingående och blir snart den bäste spelaren av dem alla. När Strauss och ett gäng andra raggartister flyttar in i ett stort mansion i Hollywood spårar allt ur. Strauss får se sig utmanövrerad av yngre förmågor. Vid den tiden har han dock redan tappat sugen för ”spelet” och fallit för en kvinna som verkar immun mot alla hans knep.
The Game har fått ett rykte om sig som en manual för hur man förför kvinnor med tvivelaktiga grepp, som ”neggning” (en förolämpning förklädd till komplimang). Men det är framför allt ett reportage, en välskriven, underhållande och stundtals rörande historia om en man som går från tönt till kvinnokarl, för att slutligen hitta sig själv någonstans mitt emellan. I slutet av boken har han en flickvän som hans tidigare jag aldrig ens hade vågat prata med.
Strauss visar visserligen att tricken fungerar. Men han visar också baksidan: Synen på kvinnor som måltavlor, att spelet blir viktigare än mänskliga relationer, den påtagliga tomheten i det hela. Intrycket man får av de förförare han träffar är det av ett gäng robotlika, manipulativa nördar. När man har läst klart boken vill man knappast bli en av dem.
Så varför blev boken så bespottad? Varför beskrevs den, av en recensent, som ”betydligt mer skrämmande än rolig”?
Hatet mot The Game, och raggartister i allmänhet, beror nog till stor del på att deras metoder faktiskt fungerar. Implikationen blir då att kvinnor är lättledda, förutsägbara, stöpta i samma form. Att det finns en sorts universalnyckel som kan öppna alla kvinnolås. Ingen tjej vill vara den som faller för billiga trick. Ändå gör ju många det, om man ska ta Strauss på orden.
För vi är tyvärr inte så unika som vi skulle vilja. Det ligger i vår natur att tända på vissa saker. För män räcker det att slå upp en Playboy för att få en… reaktion. För kvinnor krävs det lite mer. Män ska utstråla makt, framgång, självförtroende. Att kvinnor dras till någon som inte är desperat att få just henne – en man som har alternativ – är antagligen lika medfött och ofrivilligt som att killar gillar stora pattar.
I The Game återberättas en gammal fabel: En skorpion bad en groda om att få skjuts över en flod. Kommer du inte att sticka mig då? sade grodan. Nej då, svarade skorpionen – om jag sticker dig kommer vi ju båda att drunkna. Så grodan lät skorpionen sätta sig på hans rygg och började simma. Halvvägs över floden stack skorpionen grodan, och båda var därmed dödsdömda. Varför gjorde du så? frågade grodan, och skorpionen svarade: För att det ligger i min natur.
En tolkning är att vi är dömda att följa vår natur, hur mycket vi än kämpar emot. Och så är det väl också på dejtingfronten; en kvinna kan säga att hon vill ha en nice guy, men väljer ändå att gå hem med en bad boy. Varför? Kvinnan svarar: För att det ligger i min natur.
Och varför, kanske någon undrar, skulle en sexuellt frustrerad ung man komma på tanken att lära sig sluga knep för att få kvinnor i säng – ju fler desto bättre? Hans svar: För att det ligger i min natur.
Så hata inte spelet – hata evolutionen.
Toppbild. Neil Strauss blev världsberömd med sin bok The Game 2005. Foto: HarperCollins/TT
***
Läs även: Mannen – en obotlig krigare
