Hela Sverige hatar Tre pappor
Från höger till vänster är man ense: den är kass. Beror det på att känsliga män är ett hot mot kvinnors privilegier?
Bild: SVT
Vi har ingen tv. Därför sätter jag alltid på teven när jag vaknar på ett hotellrum: Det känns lika lyxigt som croissanterna på frukostbuffén. Vid ett stockholmsbesök för några veckor sedan ramlade jag rakt in i vad jag trodde var en ny svensk humorserie på teven.
Tre män i trettioårsåldern pratar om känslor och om sig själva. De gör det på exakt det sätt folk som sällan eller aldrig besökt Stockholm föreställer sig att män som bor i svindyra bostadsrätter vid Mariatorget, jobbar med något kreativt och röstar på Miljöpartiet… faktiskt gör. Min man och jag skrattade en stund åt den välfångade jargongen, självupptagenheten, den tillkämpat avslappnade nakenheten och tjatet om en kakaoceremoni, innan vi stängde av och gick ner till till morgonkaffet i hotellmatsalen.
Det var inte förrän jag läste en av alla texter om tv-serien som jag fattade att det hela var en dokumentär. De tre vännerna publicerade i augusti 2020 en filmsnutt på Youtube i vilket de inbjöd till "papparetreat" med "eld och dans". Filmen blev viral och en av de hundratusentals som såg klippet var Teodor Hultberg. Han kontaktade papporna, började filma dem och skapade vad som tveklöst är höstens mest omdiskuterade tv-serie.
Alla, från Myra Åhbeck Öhrman på Arbetet till Jan Emanuel på Expressens debattsida, har en åsikt om produktionen. För en gångs skull är också alla överens: Detta är mycket dåligt. Åhbeck Öhrman tycker att papporna ägnar sig åt ett känslomässigt navelskådande som går ut över mammorna, Jan Emanuel anser att de borde "lära sig att bita ihop" och Karolina Fjellborg menar i Aftonbladet att det vi ser "bara är ett nytt sorts manligt fåfängeprojekt där jaget står i centrum".
Tråden om serien på Flashback är inte nådig. De tre papporna sågas längs fotknölarna, är tecknet på en politisk korrekthet som spårat ur i en könlös, svag och defekt manlighet. Reaktionerna är med andra ord intressantare än tv-serien själv.
Vad är det som provocerar så enormt med att tre män pratar om sina känslor, söker en andlig dimension i tillvaron och vill vara närvarande pappor? Det vi ser är ju inte män som knullar runt, befruktar kvinnor och sedan drar. Det är inte män som super, slåss, förnedrar och föraktar kvinnor. Inte heller är det män som sätter jobbet före familjen och arbetar sig mot en hjärtattack i femtioårsåldern.
Jon, Jonas och Linus försöker ju. De vill vara där, med sina barn. De försöker, och misslyckas. Relationer spricker, ångesten bubblar under ytan, "det är inte så jävla vackert", som Jonas säger i andra avsnittet. I sin längtan efter ett annat sätt att vara man och pappa gör de sig sårbara – och svaghet väcker alltid rovdjurens drift att hacka, slita och dra.
Själv brukar jag, halvt på skämt, säga att jag föredrar män utan känslor. Jag känner så mycket att det räcker för båda. Känslomässig självupptagenhet är liksom mitt, kvinnans, område. Mannen ska tryggt och orubbligt hålla mig hårt medan jag tillåter mig att gå sönder.
Det är ett privilegium man har som kvinna, möjligheten att vara svag. Jag misstänker att en hel del av de aggressiva reaktionerna springer ur just detta – värnandet om det kvinnliga privilegiet att vara svag, liten och ynklig. Olyckliga män ska inte böla, utan "bita ihop" som Jan Emanuel uttrycker det. Risken med det där ihopbitandet är väl, tänker jag, att tryckkokaren inombords så småningom exploderar och orsakar stor förödelse för alla inblandade.
Jämförelsevis föredrar jag faktiskt kakaoceremonier.
Läs även: Vi väljer fel partner
