Helena Granström läser man på egen risk

Det kan hända att vissa scener etsar sig fast i minnet för alltid och det är sällan enbart behagligt. Königsberg öppnar med en kräkning. 

I Granströms författarskap får naturen, kroppen och kvinnovarandet ofta famna naturvetenskapens och filosofins stora frågor. Det är alltså inga små utmaningar författaren ger sig själv och för varje bok (snart tio) har hon ökat insatsen. 

Romanen Königsberg utspelar sig på en abortklinik, där inte bara kvinnokroppen utan också den fria viljan pressas. Det värsta är inte att välja fel. Det värsta kanske är att inte välja alls.

Är det värre att döda ett ofött barn än ett som just är fött? Är det värre att döda en åldring än en ungdom? Är det värre att döda den som har färre dagar att leva? 

Granström bänder och borrar, i sin huvudperson, i etiken, i vetenskapshistorien och i själva staden Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Här fanns en gång sju broar som förband fastlandet med öarna i floden. Det berättas att invånarna försökte hitta ett sätt att promenera genom hela staden utan att passera varje bro mer än en gång. Ingen lyckades. 

I början av 1700-talet visade matematikern Leonhard Euler att problemet faktiskt var olösbart. Han gjorde det via en numera världsberömd graf. Några decennier senare satt filosofigiganten Immanuel Kant i samma stad och skrev om förnuftet och den fria viljan (och mycket annat). Som om det inte vore nog så påminns vi om att det var precis på den här platsen som logikern Kurt Gödel lade fram den teori som skulle komma att pulvrisera matematikens strävan efter absolut visshet. 

På kliniken kan ingenting tas för givet. Sköterskan som kretsar kring huvudpersonen hävdar muntert att alla på inrättningen ljuger. ”Tro oss aldrig!” Den kafkaartade känslan skruvas åt för varje sida. Hissen stannar bara på primtalsvåningar. Ett mystiskt vykort ramlar ut ur nattduksbordet. Vårdpersonalen muntrar upp patienterna med små tankenötter från den dagliga verksamheten: ”Läkaren dödar alla barn vars mödrar inte dödar dem själva. Vem dödar läkarens barn?”  

Kvinnan på kliniken är fjättrad i en omöjlig situation, och hon kommer aldrig att få visshet om huruvida hon valde rätt eller fel eller ens fritt, för både historien och kliniken är konstruerade som kinesiska askar. Hon, som vacklar omkring i korridorer och matsalar i sjukhusrock, nedhasade strumpor och svindelkänsla kan aldrig förutse vad som döljer sig bakom en dörr eller vem som ljuger eller ljuger om att de ljuger. Vilka ord kan för övrigt bära sanningen i den situation som kvinnan befinner sig i?

Författaren är märkvärdigt lojal med scenerna, dröjer vid materialen, tar in upplevelsen av solljuset förändringar, registrerar ljud som på en och samma gång är vardagliga och hotande. Huden mot textilen, lysrörets skarpa sken mot näthinnan, rösten som snittar upp hörselnerven.

Det är inte alltid som matematiken och logiken dansar med den fysiska världen där inne i de kvalmiga rummen, men trots detta är Königsberg ett imponerande romanbygge, som emellanåt öppnar sig mot mycket vackra poetiska partier. 

Idégodset knäcker nästan ryggen på författarprojektet, men det lönar sig, som alltid, att ha tålamod med Granströms texter. Den läsare som uppbådar lika stor lojalitet med frågeställningar och gestalter som författaren får något oefterlikneligt tillbaka.