Hellre fult än ljust och fräscht

Runt tulpanbuketten jag köpte i veckan satt ett brunt, oblekt papper med en liten stämpel: Klimatkompenserad, 0,26 kg CO2.

Skamkänslorna började pulsera. Vårblommorna kändes lika illa som att pendla med inrikesflyget. Aldrig är samvetet så tungt som när det gäller lyxkonsumtion, i bemärkelsen onödig snarare än dyr. Värst är det som vanligt i hemmet.

I vår kommer fyra inredningsböcker som lär ut hur man gör inredning av gammalt skräp. De är en del av samma motreaktion som de klimatkompenserade tulpanerna. Allt ska signalera äkta, hållbart och ansvarsfullt, eftersom det inte längre går att tycka om inredning utan att skämta om ljust och fräscht.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert står fortfarande på landets scener och läser högt ur inredningstidningar och hånar vår tids heminredningshets. När »Ljust och fräscht« hade premiär i januari förra året skrev stockholmstidningar att bara de som bor i huvudstaden skulle skratta – de som kan tillbringa en hel middag med att tala om kvadratmeterpriser. Men »Ljust och fräscht« säljer ut jätte-lokaler även i mindre städer. Över hela Sverige hånskrattas det självmedvetet åt inredningsdrömmar.

Några har försökt komma med invändningar. Kulturjournalisten och tidigare inredningsskribenten Anna Hellsten gjorde det bäst.

»Ett prosaiskt men obestridligt faktum: vi bor i ett klimat som tvingar oss att vara inomhus två tredjedelar av året. Den där genomtänkta fondväggen kanske inte är så fånig ändå, med tanke på hur ofta vi måste titta på den.«

Men det var för sent. Det hade redan blivit pinsamt att lägga pengar på ytligheter hemma. Så länge man inte bygger fondväggen av ihoplimmade loppisböcker (Anna Örnbergs »Naturlig inredning«), eller tapetserar den med sidor ur gamla nothäften (Ida Magntorns »Från loppis till salong«).

Vissa har redan glömt, men för fem år sedan startade Nina Björk det årets stora kulturdebatt när hon skrev att inredningstidningarna konsumtionshetsade genom att sälja på henne skitdrömmar.

»Deras uppgift är att säga att ingenting får vara gammalt, smutsigt, trasigt. Det vill säga att ingenting får vara sant. Allt som är sant måste städas bort, bytas ut.«

Nu har alla blivit Nina Björk. Allt som inte är sant, det vill säga äkta oblekt, hittat på gatan, ärvt, hemmabyggt eller klimatkompenserat, är vulgärt.

Även Nina Björks skurkar, inredningstidningarna, har börjat fota handgjort och återvunnet. Mindre krispigt och dyrt. Mer hittat på idrottsklubbens loppis på landet.

I »Nyfixat« av Ann Sjöstedt och Marit G Engstedt och »Naturlig inredning« kan vad som helst bli något annat. En björkstam kan vara en klädhängare, gamla jeans kan bli väggförvaring.

Det är säkert bra att klimatkompensera i inredningen. Men det mesta är så fult.

»Från loppis till salong« och Malin Nilsson och Camilla Arvidssons »Lust & fägring – betong och annat pyssel i det gröna« lyckas bättre. De kommer ihåg att det inte finns något egenvärde i pyssligt och återvunnet, om estetiken saknas. Oavsett om hela Sverige skrattar åt det, så är det egentligen väldigt enkelt. Man blir glad av att omge sig av vackra saker.