Hennes livshistoria kan tyckas som en kärleksnovell från femtiotalet

Ordet ”proletärförfattare” står inte i Svenska Akademiens ordböcker, men är ändå en etablerad och mycket svensk företeelse. Kraven är hårda. Författaren ska förstås ha arbetarbakgrund. Han eller hon skildrar klassens villkor och idéer och har sin ideologiska förankring i socialdemokratin,  kommunismen eller möjligen syndikalismen. Fattigdomen är genrens syre. Det är en extra merit att vara autodidakt.

Just proletärförfattarna är de – anser flera litteraturvetare och ännu många fler läsare – som har gett oss det bästa i svensk litteratur. Vilhelm Moberg naturligtvis, Ivar Lo-Johansson, Kurt Salomonsson och Eyvind Johnson. Kvinnorna spelade samma roll. Moa Martinson är det största namnet men där finns även Maja Ekelöf, Sara Lidman med flera. Och så, de senaste decennierna, en vardaglig kvinna med ett oslagbart enkelt proletärt namn: Elsie Johansson.

Hon skulle – med sitt namn, sin uppväxt, ett tidigt olyckligt äktenskap (hon gifte sig vid 18 års ålder och fick barn året därpå), kärva relationer till en syster, sitt yrkesval och sin sena debut, samt den väldiga framgången dränkt i branschens alla priser i livets slutskede – kunna vara en typisk huvudperson i en modern proletärroman. Hennes livshistoria kan tyckas som en kärleksnovell från femtiotalet. Banal. Men äkta. Fast Elsie Johansson är mer intressant än så.

Hon föddes i Vendel i Uppland som femte barnet i en familj där pappan var byggnadsarbetare. Elsie var en begåvad flicka som klarade skolan fint och talangen siktades av en lärare som såg till att hon fick läsa vidare efter folkskolan och ta realexamen i Uppsala. Sedan fick hon jobb på Posten där hon arbetade i kassan i 30 år.

Skrivandet var under många år närmast en fritidssyssla och debuten kom inte förrän vid 48 års ålder och var en diktsamling med den muntra titeln Brorsan hade en vevgrammofon. Det riktigt stora genombrottet hos både kritikerna och publiken kom på nittiotalet med romantrilogin Glasfåglarna, Mosippan och Nancy.

Fast hennes viktigaste bok bland ett trettiotal var sannolikt självbiografin Riktiga Elsie från 2016. Bitter. Hänsynslös. Hård mot pappan (som dock också hade sett hennes begåvning tidigt och sagt: ’Hon är för jävlig på att dikta, jäntfan’). Skriven med hjärteblod. Hon glömde aldrig en oförrätt. Summeringen av livet och det egna diktandet löd: ”Om jag inte hade fått skriva hade jag inte orkat leva.” 

Ordet fattigdom försvann ur hennes liv. Hon var vacker ända in i sin ålderdoms slut. Böckerna blev en revansch på fattiglivet och det var proletärromaner hon fortsatte att skriva. Där belystes fattigdomens inverkan på människovärdet, religionens maktutövning och det hyschhysch som rådde kring kvinnlig sexualitet. Med åren blev det flera litteraturpriser och den kungliga medaljen Litteris et Artibus som delas ut ”för framstående konstnärliga insatser inom främst konst, scenisk framställning och litteratur”.

Ingen vet vad som hade hänt om hon startat författarkarriären tidigare, men den sena starten gav henne en staying power: ”Livsglädjen, skrivandet och självkänslan är starkare nu än någonsin”, sa hon i en intervju, när hon just hade fyllt 84 år. Den sista romanen, Bladet från munnen, kom ut på Bonniers samma år som hon fyllde 90, för fyra år sedan.

Med sin sällsynta karriär är Elsie Johansson kanske beviset på att proletärromanen om den ska bli bestseller ska vara rätt lik andra ”riktiga” romanformer, den borgerliga familjeromanen, kärleksromanen eller rent av deckaren. Litteratur som skildrar arbetarklassen och dess villkor blir lätt politisk och tendentiös, i värsta fall moraliserande. Böckerna förutsätts ha ett syfte och sammantaget blir det lika med tråkigt.

Elsie Johansson löpte aldrig den risken.