Het hane

Testosteronstinn, frustande, oberäknelig och våldsam. Sådan är överläkaren Dr C i Marianne Lindberg De Geers nyskrivna pjäs »Under belägring«. Dessutom manipulerar han sin arbetsplats – ofta på ett sätt som leder till farligheter. Ändå är det ingen som vågar säga ifrån.

Alfahannen är, enligt Wikipedia, »den dominerande hanne som är ledare för en djurflock«. Alfahannen är dessutom »ofta muskulös och visar sig ofta vara dominant i en grupp«. Ingen sympatisk typ tydligen. Det känns omöjligt att kalla en sådan som Dr C för hen. Ändå är han hetare än någonsin. Har den gamla synen på det biologiska könet gjort comeback – helt på tvärs mot den officiella svenska jämställdhetsdoktrinen?

Vår tids populärkulturella hjältar är nämligen inga surdegsbakande hemmapappor. Tvärtom underhåller de oss genom obegränsad tillgång på tre saker: makt, knark och pengar. Samt en stor dos omoral. På svenska Netflix visas just nu i sin helhet den mångfaldigt prisbelönta tv-serien »Breaking Bad«, där kemiläraren Walt White återerövrar sin manlighet i samband med att han börjar koka meth för att betala sina läkarräkningar. Samma betalsajt sjösätter snart en ny säsong av Vita huset-såpan »House of Cards«, där en mer än lovligt patriarkal Francis Underwood, spelad av Kevin Spacey, leker katt-och-råtta med hela det politiska etablissemanget. Lägre i rang bland tv-kritikerna står den mjukare, men lika sexmissbrukande, David Duchovny som i långköraren »Californication« gör allt för att bekräfta myten om Hollywood som vår tids Sodom och Gomorra.

Pumpad. Frank Underwood i »House of Cards« är ett under av makt och manipulation. (Foto: Netflix)

Men toppar ligan gör ändå Martin Scorsese med storfilmen »The Wolf of Wall Street« – ett sprakande, sinnesvidgande rekviem över vår tids extremkapitalism.

Den utspelar sig under 1980-talet då det börjar koka. Världens börsmarknader sjuder av aktivitet, vinsterna verkar ändlösa, insatserna försumbara. En nykomling på Wall Street, Jordan Belfort, lysande spelad av en stissig Leonardo DiCaprio, instrueras av en äldre kollega att ta för sig av allt som livet bjuder i form av droger och brudar. Greed är inte längre, för att travestera en annan alfahanne, gubbslemmet Gordon Gekko i Oliver Stones stilbildande film »Wall Street«, good, utan fun.

Verklighetens Belfort gjorde några dyrköpa erfarenheter. 1987 tog börsyran plötsligt slut. Marknaden imploderade och under den svarta måndagen fick han sparken från den fina gamla firma han nyss anställts vid. Med sig i bagaget hade han dock en kunskap om hur aktiemarknaden fungerar och ett slags djupare insikt om hur det mänskliga psyket fungerar: strävan efter rikedom gömmer alltid ett annat och mer grundläggande begär. Kanske handlar det om längtan efter, och rädslan för, total frihet. När Belfort väl hade insett detta blev det lätt för honom att lura skjortan av sina klienter som vd för låtsasadliga firman Stratton Oakmont. Som varje framgångsrik bondfångare tog han reda på vad kunden innerst inne drömde om. Sedan sålde han just det till honom eller henne.

»The Wolf of Wall Street« är berättelsen om hur försäljningen av skräpaktier blev en mångmiljardindustri. För Belfort gick det ganska bra. Efter ett kortare fängelsestraff kom han ut och kunde börja en karriär som framgångsrik föreläsare – i Australien. Hans bästsäljande bok »upptäcktes« av Leonardo DiCaprio som snabbt la vantarna på filmrättigheterna. Själv påstår Belfort att han inte tjänat en dollar på affären – tro det den som vill. En alfahanne är som en katt – han landar alltid på fötterna.

Dagens börsmäklare är naturligtvis inte alla stöpta i en »Wolf of Wall Street«-form. Däremot är det väl få som skulle förneka att det ute i verkligheten finns värderingar och uttryck för normer som närmar sig filmens. När styrelserna för Sveriges största riskkapitalägda bolag möts är nio av tio män. Resultatet blir en kultur med ständig tendens till spekulation och konstlade värdestegringar. Fast »The Wolf of Wall Street« är också historien om hur en enda man, en alfahanne, lyckades dupera hundratals andra män och få dem att dansa efter sin pipa. En nyckelscen i filmen är när DiCaprios Belfort, efter att ha dragit några linor kokain, inleder ett peptalk med sin personal. Hög som ett hus ställer han sig vid mikrofonen och vrålar: »Det finns ingen värdighet i fattigdom. Hantera i stället dina problem genom att bli rik.«

Kritiker i hela västvärlden har dömt ut den här scenen som obehagligt överdriven. Det finns något i Scorseses film som skaver, kanske för att det är så svårt att avgöra regissörens inställning till sin egen huvudkaraktär. Fördömer han honom – eller älskar han honom? Eller är Belfort i DiCaprios tappning – vilket en journalist i The New Yorker antyder – ett förtäckt porträtt av filmskaparen själv som ung?

Egentligen spelar det ingen roll. Huvudsaken är att både Scorsese och publiken upplever både äckel och fascination inför Belforts snortande, sadomasochistiska excesser. Ungefär på samma sätt som läsarna kunde ta till sig praktsvinet Jack Rappe, huvudpersonen i författaren Katarina Wennstams semidokumentära uppgörelse med nöjesbranschen i romanen »Alfahannen« från 2010. I boken fäller Rappe följande klassiska replik till sin älskarinna Emma som blir utan belöning på Guldbaggegalan: »Emma. Du borde fått en. Det finns så många fittor i den här branschen att det är skönt att träffa en kvinna med lite kuk.«

Vad Rappe egentligen säger, och vi alla instinktivt vet, är att kvinnor aldrig kan  få samma status som alfahannarna. Inte på riktigt. Och i alla populärkulturella skildringar av den tvättäkta alfahannen blir kvinnor sekundära. Som i »The Wolf of Wall Street« där de återfinns som antingen fruar, älskarinnor eller prostituerade. Eller i Wennstams bok där de alla ter sig blodlösa och präktiga jämfört med den mångfacetterade, dynamiske och demoniske Rappe.

Att så stereotypa könsroller kan passera i feminismens hemland Sverige är något av ett mysterium. Eller säger de populärkulturella uttrycken i själva verket något viktigt om verkligheten bakom alla de fina orden? Att Sverige inte är så jämställt som vi inbillar oss?

För trots enorma ansträngningar och det faktum att kvinnorna är i majoritet bland de svenska högskolestudenterna utgör de mindre än en fjärdedel av professorerna. Det svenska näringslivet domineras av män. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större i Sverige än i många jämförbara länder. Svenska kvinnor startar sällan företag och de når sällan toppen i sina respektive branscher. Dessutom har de senaste årens markanta försämring av välfärden slagit mot ensamstående och arbetslösa, och då framför allt kvinnor som oftare är själva med barn och arbetar deltid. I en sådan värld blir den fiktive alfahannen inte en hutlös och skrattretande överdrift, utan en närmast hemtam figur.

I »Wall Street« från just 1987 får Gordon Gecko, spelad av Michael Douglas, frågan om hur mycket man behöver tjäna för att äga tillräckligt. Hans, numera klassiska, svar på frågan är: »Det är inte fråga om tillräckligt. Det är ett nollsummespel där somliga förlorar och andra vinner.« I alfahannens värld – oavsett om det är på film eller i verkligheten – är det alltid kvinnorna som förlorar.

Hank Moody i långköraren »Californication«, är en självhatande författare som flyr New York för en lukrativ karriär som skräpmanusförfattare i Hollywood. Moody undgår mesighetsfacket genom att ägna sig åt sex och droger, snarare än att skriva. Definitivt en alfahanne.

Snubbfokus.Hank Moody i »Californication« är bättre på att lägra damer och bruka droger än att skriva manus. (Foto: TT)

Fakta | Populära alfahannar 

Ett axplock av riktiga karlakarlar som invaderat populärkulturen den senaste tiden. 

Walter White i succéserien »Breaking Bad«, är från början själva antitesen till en alfahanne men blir i den ekonomiska krisens kölvatten i USA till lätt villebråd för knarksyndikaten. Och i rollen som den fruktade methkokaren Heisenberg förvandlas han till en livsfarlig macho.

Frank Underwood i Netflixproduktionen »House of Cards«, är en hämndlysten, manipulerande politiker med omättlig aptit på makt, brutala tv-spel och flottiga revbensspjäll. Givetvis är överkroppen pumpad. Det brittiska originalets distingerade gråhårsfarbror blev en amerikansk fullblodsmacho.

Jordan Belford i filmen »The Wolf of Wall Street«, är en småhandlare som gjorde miljardvinster på skräpaktier. I verkligheten jagade han långt ifrån Wall Streets riktiga vargar, men med sin vidlyftiga livsstil är han en symbol för vår tids extremkapitalism.

Tom Kane i dramaserien »Boss«, är Chicagos starke man som styr över sitt revir på bekostnad av allt vad familjerelationer och god demokratisk ordning heter. På traditionsenligt karlakarlsmanér vägrar han visa sig sårbar när han diagnostiseras med aggressiv sjukdom. Det kan bara gå på ett sätt: åt helvete.

Jack Rappe i Katarina Wennstams roman »Alfahannen« uppvisar kusliga likheter med alla de anonymt framställda män i medie- och kulturvärlden, Micke, Örjan, Bosse, Tommy och allt vad de heter, som blev föremål för skriverier om sexuella trakasserier för några år sedan.

Marianne Lindberg de Geers pjäs »Under belägring« har urpremiär på Dramaten i Stockholm den 6 februari. Andra säsongen av »House of Cards« börjar på Netflix den 14 februari.