Historiens härförare

Har svårt att slita mig från Youtube, där Hilary Mantel föreläser på sitt gamla universitet, London School of Economics. Inspelningskvaliteten är skral, belysningen under all kritik, högtalaren raspar – men vad gör det? Den lilla damen är en härförare i talarstolen. Briljant, rolig och med en charm som kan väcka döda.

Det är ju just detta som är den forna juriststudentens talang, att blåsa liv i de döda vid Henrik VIII:s hov i 1500-talets England.

Många döda blir det; unga halshuggna drottningar, kardinaler, hertigar, lordkanslar och vanliga civila pestoffer. Hilary Mantels hittills två tjocka romaner om släkten Tudors blodiga öden har fått hela England att göra vågen. Hon har vunnit Bookerpriset två gånger, för de två första delarna i en planerad trilogi: »Wolf Hall« och »För in de döda« (den senare har just kommit ut på svenska).

Det rör sig sannerligen inte om något lättsmält smågodis, Mantels prosa är avancerad och intrikat. Hon har fått mycket beröm för att hon iscensätter 1500-talets dofter, stoffer och stämningar. Men nyckeln till romanernas framgång ligger inte minst i att Mantel närgånget skildrar politikens väsen och det tidlösa maktspelet mellan politiker och teknokrater. Läsaren måste skärpa sig för att hänga med.

Allt vi upplever filtreras genom huvudpersonens sinnen, kungens sekreterare och trogne minister, den blivande lordkanslern Thomas Cromwell.

Släkten Tudor är inte direkt okänd för den brittiska allmänheten, tvärtom. Henrik VIII och hans sex fruar tillhör populärkulturen. Music hall-artister har besjungit kungens aptit, både vid taffeln och i sängen.

Den historiska bakgrunden är alltså att Henrik VIII ville skiljas från Katarina av Aragonien, för tronföljdens skull. De hade en dotter, men kungen krävde en manlig arvinge. Nu ville han få påven att annullera äktenskapet, för att kunna gifta om sig med sin älskarinna Anne Boleyn. Uppdraget att övertala påven gick till lordkanslern, kardinal Wolsey, och dennes efterträdare Thomas More och Thomas Cromwell. Wolsey misslyckades, blev avsatt och dog sotdöden. Den fromme katoliken More vägrade, och blev avrättad. Cromwell däremot gick emot påven, och beredde mark för lutherdomen i England. På så sätt kunde kungen både ta över klostrens rikedomar och få en ny fru.

Om vi kikar i facit så vet vi att Anne Boleyn bara lyckades klämma fram en dotter hon med. Henrik kunde ju inte veta att det flickebarnet, Elisabet, skulle bli en av landets mest framgångsrika regenter. Han högg huvudet av Bettans mamma, och gifte om sig, men hade otur igen. Nästa fru, Jane Seymour, dog i barnsäng.

Cromwell rådde då kungen att gifta sig med en tysk prinsessa av politiska skäl, men det äktenskapet blev olyckligt och kungen straffade Cromwell med döden 1540. Att nacka sin trogne tjänare var oöverlagt. Han ångrade sig snart, men då var det så dags.

Brittisk filmindustri har all anledning att vara tacksam mot den koleriske kungen. 1933 gjorde Charles Laughton succé som Henrik i filmen »Kvinnorna kring kungen« och lyckades märkligt nog göra sprittande komedi av verklighetens makabra turer mellan Towern och stupstocken. 1966 var det dags igen, i filmatiseringen av Robert Bolts pjäs »En man för alla tider«, som handlar om Cromwells bittre fiende, kungens rådgivare Thomas More.

More är ingen dålig hjälte i en moralisk konflikt. Han är en strålande jurist och filosof, och författare till en klassiker om idealstaten: »Utopia«. Men religionen blir Mores fall, modigt försvarar han sina principer medan den lömske Cromwell kompromissar med sina, i Bolts tappning alltså. Hilary Mantel vänder på sympatierna.

Efter 60-talet följde några magra decennier för brittiska historienördar. Samtiden ryckte in på bred front, och Monty Python skojade bort historiens hjältar. Forskare och lärare slog larm: ungdomen är inte intresserad av historia längre, särskilt inte unga kvinnor! Räddningen blev »The Tudors« 2007, en ultrapoppis tv-serie med fokus på urringningar och sänghalm. Här bantade man ner Henrik VIII till Jonathan Rhys Meyers snygge pigtjusare, och gav kungen högre erotisk cred. Satsningen slog rätt, och även unga kvinnor har strömmat till.

Det är alltså på denna brokiga botten som Hilary Mantel broderar sin egen gnistrande Tudortapet, där hon ger den tidigare föraktade Cromwell huvudrollen.

Cromwell är en riktig »working class hero«, son till en smed och värdshusvärd. Hilary Mantel själv är född 1952 i Derbyshire i norra England, uppväxt i en arbetarfamilj, berättar hon för studenterna vid London School of Economics:

»Min irländska mormorsmor var analfabet, mormor började jobba vid 12, och mamma vid 14 års ålder. Då gick hon till textilfabriken. Jag är släktens första student, en produkt av välfärdsstaten.«

Att hon valde juridiken blev avgörande både för livet och litteraturen, säger Hilary Mantel. Hon lockas av balansen mellan plikt och rättighet, lagens anda och lagens bokstav, relationen mellan bevis och tolkning, och hela det spännande komplexet om ordets makt: »När en talares ord förvandlar en folksamling till mobb, när en kvinna avger sina äktenskapslöften eller en jurist dikterar en lag.«

Hilary Mantel citerar sin egen Cromwell:

»När man skriver lagar måste man pröva ordens hållfasthet, och tvinga dem att göra sitt yttersta.«

Det är även romanförfattarens lag. Hilary Mantel visste redan som barn att hon skulle bli författare. I tioårsåldern hade hon en religiös kris, och kom ut som gudsförnekare i sin katolska skola och hemmiljö. Hon tror inte på Gud längre, men Djävulen verkar hon inte ha sagt upp bekantskapen med. Det kanske beror på hennes juridiska förflutna.

Mantels första stora satsning var en roman om franska revolutionen. Alla är jurister. Huvudpersonen Robespierre, hans motståndare Danton, och Marat i sitt badkar, advokater allihop.

Kungen lever. Tv-serien »The Tudors« från 2007 med en sexig Jonathan Rhys Meyers som Henrik VIII fick kidsen att bry sig om historia, och Hilary Mantels böcker har lett till total Tudorhysteri. 

Skräckväldets tid handlar mycket om juridik. Och Hilary Mantel har förblivit intresserad av hur lagen genom historien kan användas för att maskera den politiska avsikten.

Hon gifte sig i tjugoårsåldern och började skriva tidigt, delvis på grund av sjuklighet. Behandlingen har gjort att hon ökat kraftigt i vikt:

»Jag förvandlades från pennstreck till pösig soffa på kort tid. Jag har aldrig begripit mig på min nya kropp, men man måste ju böja sig för fakta.«

Hilary Mantel romantiserar inte i onödan, säger hon. Hon sveper försiktigt dramatik runt redan kända fakta.

Tidigt visste hon att det var Thomas Cromwell hon ville åt. Han fascinerade redan sina samtida, inte minst sina fiender. En av dem, Thomas More, beskriver honom så här:

»Lås in Cromwell i en mörk källarhåla på morgonen, och när ni kommer tillbaka i kvällningen sitter han på sidenkuddar och äter lärktungor. Och alla fångvaktarna är skyldiga honom pengar.«

Hans unga år är höljda i dunkel, och har stimulerat Mantels fantasi. Han rymde hemifrån för att slippa faderns misshandel, och tog värvning i franska armén. Ekonomiskt födgeni hade han sannerligen. Den unge Cromwell blev klädeshandlare i Antwerpen och bankir i Florens. Någonstans måste han också ha hunnit studera juridik, för historien lär känna honom som advokat vid hovet i London.

Tröskeln till 1500-talet är en spännande period. Det är tiden för de stora upptäckterna, av Amerika och Indien. Katolska kyrkan knakade av inre strider och i Tyskland hade en annan handlingskraftig ung man satt tändstickan till krutdurken: Martin Luther. Furstar som Henrik VIII och svenske Gustav Vasa vädrade morgonluft, här låg kyrkans väldiga rikedomar och bara väntade på dem.

Cromwell är känd som den store administratören, men han var så mycket mer, menar Hilary Mantel. Innovatör, visionär, samhällsbyggare; en man med radikalt hjärta. Han ville förenkla och modernisera lagar och samhälle, en man som på många sätt föregriper den ärorika, borgerliga revolutionen 1688, som införde parlamentarismen.

Som gammal jurist är hon noga med fakta. Men det finns alltid luckor att fylla ut, och då försöker hon alltid hålla sig till det tänkbara: Vet man att hertigen av Suffolk och Norfolk verkligen kunde mötas i Whitehall denna aprildag 1530?

Just att hålla reda på var folk befann sig är ett svettigt jobb för en historisk författare. Det är som att valla löss:

»Ibland önskar jag att man kunde resa i tiden och sätta radiosändare på dem, allihop.«

»För in de döda« har just kommit ut på Weyler förlag i översättning av Jesper Högström. 

* I en tidigare version av den här artikeln uppgavs att revolutionen 1688 genomfördes av Thomas Cromwells avlägsna släkting Oliver Cromwell, som avled 1658. Uppgiften har rättats.