Hjärtskärande polarexpedition

Det råder ingen brist på känslomässigt starka ögonblick i Bea Uusmas Augustprisade bok om ingenjör Andrées polarexpedition. Men det finns två meningar jag faktiskt inte kan läsa utan att böla.

Den 11 juli, 1897, är dagen då de tre männen Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel äntligen lyfter från Danskön på väg mot Nordpolen. Snacka om en tumultartad start. Vätgasballongen vräks in i ballonghusets vägg, törnar in i en hörnstolpe, stiger mot skyn, vrids runt sin egen axel och störtar ner mot vattenytan. I panik skär de loss sandsäckarna som ska utgöra ballast. Och till råga på allt, förlorar de sina släplinor. De har inte längre någon kontroll över luftfarkosten. Och vad gör 24-årige Nils Strindberg efter denna panikartade avfärd? Jo, inser att han glömt att släppa ner asken med avskedsbrevet till sin fästmö Anna Charlier. Då han passerar den sista ön innan packisen, lutar han sig ut och kastar den. »Han släpper ner sitt avskedsbrev till Anna, på en ö där ingen kommer att hitta det.«

Som om upprätthållandet av kärleken är det viktigaste, även om ingen hör.

Den andra meningen ingår i Bea Uusmas sakliga genomgång av expeditionsmedlemmarnas möjliga dödsorsaker. Gåtan är fortfarande olöst: Varför dog de, trots att de var välförsedda med stora mängder mat, kläder och ammunition? Kolmonoxidförgiftning från primusköket, kvävda i tältet på grund av syrebrist, trikiner från isbjörnskött, och så vidare. I spalten där Uusma listar det som talar mot morfin som dödsorsak, alltså att de skulle ha tagit livet av sig, står: »Strindberg hade verkligen anledning att kämpa för att komma hem, eftersom han var nyförlovad.«

Kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och Anna Charlier kan tyckas lite väl skönmålad. Ändå är den så viktig. Den fungerar som ett motgift, till stretandet över ismassorna, de froststela kläderna, de tunga slädarna. Dock ett verkningslöst motgift, ska det ju visa sig. Trettiotre år efter försvinnandet hittar man återstoden av deras sista läger. »Tre skelett, ett litet tält i trasor.«

Det har sagts många gånger att Bea Uusmas bok är unik i sin form. En lyckad berättelse på samtliga plan; det vetenskapliga, det poetiska, det fiktiva, det berättarmässiga. Stilist och läkarrock i ett. Och ja, det är ju sant. Dessutom, besattheten och nördigheten som smittar av sig. Och ja, det är också sant.

Men det som gör att »Expeditionen« vägrar släppa greppet om mig är nog ändå detta: att Anna Charlier ligger begraven i Devon, tillsammans med sin make. Men att kroppen saknar hjärta. Hennes sista hemliga vilja var att det skulle skäras ut, brännas och läggas i en silverkista, i Nils Strindbergs grav.

Vem vet, kanske är kärleken störst trots allt.

»Expeditionen: Min kärlekshistoria« ges ut på Norstedts.