Hög på ensamhet

En kvinna som deltar i det här samhället på egen hand behöver vara på sin vakt. När författaren Hanna Hellquists bästa kompis Linda hade köpt färdigmat i enportionsförpackning tillräckligt många gånger, sa hennes kvartersbutiksinnehavare ifrån. Vad var det för fel på henne, hade hon ingen pojkvän? Därefter erbjöd han sig skamlöst att bli den som kunde skingra hennes ensamhet, frugan behövde inget få veta. »Det är helt orimligt att kvinnor i trettioårsåldern ska leva ensamma. Det borde inte få ske. De borde inte få handla färdigrätter för en person, de borde inte hyra sin film själva. Varför är det ingen som stoppar det?«, raljerade Hellquist i sin krönika i Dagens Nyheter om händelsen. Detta var 2010. 

Synen på ensamhet verkar inte ha mildrats sedan dess. Tvärtom.

Emily White, författare till boken »Lonely«, skriver 2011 i brittiska Daily Mail att stigmat kring ensamhet snarast ökat de senaste decennierna; ensamhet har blivit ett tillkortakommande, en brist och en sjukdom – som människor dessutom tycks betrakta som direkt smittsam. »Vi stigmatiserar det vi är mest rädda för, i ett försök att skapa en distans mellan oss själva och det stigmatiserades kännetecken«, skriver hon. I kulturen däremot har ensamheten inte sällan glorifierats, som ett tillstånd ur vilket genialitet och mästerverk springer. Så länge man är en man, vill säga. »Ensamhet romantiseras om den ensamma människan är en man – ensamma kvinnor är otäcka«, som det poängterades i Kobras program på temat tidigare i år.

Den solitära kvinnan är en anomali, i fiktionen kanske allra tydligast förkroppsligad av Mumindalens Mårran vars ensamhet gör henne hotfull för sin omgivning. Men nu görs försök till att utmana bilden av kvinnlig ensamhet, i alla fall om man får tro höstens debutantromaner som Linn Bursells »Allt som är« och Märta Fohlins »Jag duger inte åt lycka«. Fohlin går längst. Hon prisar avskildheten:

»Min rygg är rak. Jag sysselsätter min kropp. Jag startar projekt. Jag stimulerar min hjärna. Fokuserar mina tankar. Unga människor är rädda för att tiden ska gå för fort fram, att de ska bli gamla. Tiden är min bästa vän näst efter ensamheten.«

Jaget i Fohlins roman romantiserar ensamheten som vilken »On the Road«-inspirerad, intellektuell yngling som helst. En ung kvinna i tjugoårsåldern som likt en typisk, tidsenlig Lena Dunham-karaktär bekymmerslöst rör sig i staden där hon bor och på landet där hon växte upp, samtidigt som hon omhuldar avskildheten som en snuttefilt. Fohlins roman gör med besked upp med den skamfilade och skambelagda bilden av den ensamma kvinnan som en tragisk figur. Hon tar för sig av världen när det behagar henne, och drar sig undan den när hon har lust. Det är ingen som frågar henne varför hon handlar mat till en person. Eller så lyssnar hon inte på det örat.

Kvinnor som söker sig till ensamheten är inte svåra att finna i litteraturen. I de flesta fall handlar längtan om en vilja att få slippa något; en kvävande make eller några krävande ungar, kanske. Kvinnors längtan efter avskildhet har skildrats som en flykt från kärnfamilj och snäva relationsramar, som en feministisk idé om autonomi och självförverkligande. I Pija Lindenbaums roman »Plats« lämnar berättarjaget sitt klaustrofobiska äktenskap och isolerar sig i en lägenhet tillsammans med sin hund, och sällar sig därmed till en rad andra kvinnor i samtidslitteraturen som njuter av luften de kan andas när de gått ifrån ett syrefattigt familjeliv. Ensamheten kan sägas vara det alternativ som står till buds när man vill lämna något, snarare än ett mål i sig. Ensamheten som sådan saknar egenvärde.

Dock inte för jaget i Märta Fohlins prosalyriska roman. Hon är en kvinna precis på tröskeln ut i livet, en kvinna som ännu inte hunnit fångas av några normativa bojor hon måste slå sig loss från. Ändå söker hon sig till ensamheten, inte utan ambivalens men likväl ihärdigt. Ensamheten har hon alltid burit med sig, men de människor som kommer in i hennes liv och vill ta plats där – och de är rätt många – verkar inte förlösande på hennes avskildhet. Lika ofta stör de den.

Att ensamheten spelar en sådan stor roll i »Jag duger inte åt lycka« kan förstås i ljuset av vad den kontrasteras emot. För även om Fohlins debut uppehåller sig mycket vid det autonoma, skapande livet är det också en bok om relationer. Massor av relationer. Och om begär, åtrå, kärlek. Jaget, som förblir namnlöst och anonymt, ägnar lejonparten av sin tid åt att reflektera över de förhållanden hon haft, de hon för tillfället har och vilka känslor alla dessa har väckt i henne. I ett slags stream of consciousness-anda skriver Fohlin fram alla dessa känslomässiga reflektioner, oordnat och icke-kronologiskt, där det enda som förblir konstant är ett jag som möter olika människor och sen går hem och funderar över vad de gjort med henne. Ex och nuvarande partners, ofta omnämnda bara som en bokstav (A och B) eller som »Väninnan«, blir de projektionsytor jaget använder för att förstå sig själv i den här världen. Också i det här avseendet påminner hon om Lena Dunhams Hanna Horvath i »Girls«, även om det är än tydligare hos Fohlin att ensamheten blir den plats där detta tankearbete kan äga rum.

Att den plats där tankar tillåts växa och bära frukt är viktig för den kvinna som vill något mer med sitt liv än att föda barn och stå vid spisen, slog Virginia Woolf fast redan i »Ett eget rum«. Woolfs essä kan sägas vara den västerländska urberättelsen om kvinnors längtan efter avskildhet, och många är de skapande kvinnor i hennes följd som frustrerat kämpat för det utrymme som män har tagit för självklart. Ett klassiskt exempel är Märta Tikkanens skildringar av kampen för att få ihop familjeliv och skapande, medan maken Henrik oförtrutet söp och arbetade på med sitt. Ytterligare andra har skrivit om ensamheten som ett nästintill läkande tillstånd, som till exempel brittiska reseskildraren Jenny Diski. I sin »På tunn is. En resa till Antarktis« som kom 1997 skriver hon om hur hon i sin depression efter ett tag upptäckte att det »var möjligt att uppnå ett slags glädje totalt avskuren från världen. Jag ville inte finnas att få tag i och jag ville vara på den där platsen utan smärtan. Det vill jag fortfarande. Den platsen är vit och den är fylld av en sjungande tystnad.«

Jenny Diski är ändå rätt unik i sitt långtgående omfamnande av ensamheten – en röd tråd som löper genom många av hennes böcker – det är inte många kvinnor som lika konsekvent och under så lång tid söker sig till det helt avskilda. Men, ska man försöka hitta ett mönster bland dem som ändå gör det, tycks det vara en lyx man kan kosta på sig med åren. Som just en Diski, som en Barbro Lindgren som omfamnar sin ensamhet på Öland eftersom »det är viktigt att ha tid att tänka« eller som farmodern i Tove Janssons »Sommarboken«. Märta Fohlins debutroman skriver in sig i en befintlig tradition samtidigt som hon förnyar den genom att låta en ung kvinna förkroppsliga det egensinne som vi annars mest förknippar med småexcentriska damer.

Den ensamma, gamla excentrikern figurerar i Linn Bursells »Allt som är«. Här möts den unga Sara och den åldrade Ester, båda två samtidigt ofrivilligt och självvalt isolerade från omvärlden, och finner bot för sin ensamhet hos varandra. Bursell knyter an till en annan litterär tradition, den i vilken andra kvinnor ofta är svaret på kvinnors ensamhet. De som blivit besvikna på män eller förlorat dem, eller de som livet gått extra hårt åt, kommer ur sin isolering genom en förlösande kvinnogemenskap. Samma tema återfinns i exempelvis Linda Olssons »Nu vill jag sjunga dig milda sånger« och filmen »Fyra veckor i juni« med Tuva Novotny och Ghita Nørby.

Märta Fohlin avviker också från denna väg. Hennes romanvärld är befolkad av nästan enbart kvinnor. Där finns en gammal pojkvän, men alla andra – tidigare och nuvarande partners och vänner – är kvinnor. Den ensamhet hon söker är därmed en ny sorts ensamhet i litteraturen; den är inte en frigörelse från män och heteronormativa begränsningar, utan mer absolut. Den kräver sitt i egen rätt.

»Jag duger inte åt lycka« – är inte den titeln bevis nog för hur deprimerande det ensamma tillståndet i själva verket är? Egentligen inte. För i Märta Fohlins debutroman är ett sådant påstående inget tragiskt resignerande, utan snarare jagets nyktra konstaterande av att hon inte är av det virke som krävs för att uppnå vad samhället bestämt att lycka är. Hon väljer inte ensamheten för att hon misslyckats med kärleken, hon vägrar att välja överhuvudtaget: »Kanske vill jag inte livnära mig på allt som vi skapar gemensamt. Kanske vill jag balansera emellan. Inte älska okontrollerat, inte den totala ensamheten där dagarna går utan att jag samtalar med en enda människa. Ensamheten i sig själv och kärleken från andra, till varandra. Aldrig ska jag leva för kärleken endast, det är att ställa för höga krav på det vi skapar oss emellan.« Eller, som Hanna Hellquists vän Linda svarade sin lokala handlare:

»Jo, jag har visst haft pojkvän, jag har det ibland men inte just nu bara.«

Fakta | Debutanter om självvald ensamhet

Märta Fohlin är född 1992, uppväxt på Gotland och studerar numera juridik i Stockholm. Hon började skriva på sin debutroman »Jag duger inte åt lycka« (Norstedts) som ett sätt att komma ifrån pluggandet. »Jag blev kreativ av att ha så tråkigt«, har hon förklarat i en intervju i P4 Gotland.

Linn Bursell är född 1984 och bor i Hägersten, en söderförort till Stockholm. Debutromanen »Allt som är« (Ordfront) kom till under tiden hon vikarierade på olika dagis. Hon skrev om Sara och Ester för att hon så gärna ville att de skulle finnas, för att fly verkligheten.