Hollywood behåller barnen

Det är inte för att trosorna åker av redan i första scenen som komedin »Juno« har väckt kontrovers i USA. Inte heller för att den före detta strippan och sexbloggaren Diablo Cody står bakom filmens manus. Problemet är att 16-åriga Juno McGuff, som bor i en förort till Minneapolis, väljer att avstå från abort när hon av misstag blir på smällen med sportnörden Paulie Bleeker.

I stället bestämmer hon sig för att adoptera bort barnet, till ett väluppfostrat medelklasspar.

»Juno« har följts av en intensiv debatt, inte bara i USA utan också i Kanada. På ena sidan står ja-till-livet-anhängare som menar att den markerar en ny era där abort betraktas som moraliskt oförsvarbart. På andra står abortförespråkare och feminister. De ser en film som glorifierar oplanerade tonårsgraviditeter.

Fast diskussionen är långt ifrån entydig. Många feminister är positivt inställda till filmen, och det är inte svårt att förstå varför. Juno (spelad av Ellen Page) är en sarkastisk, snabbkäftad, självständig och allt annat än Paris Hilton-piffig brud som springer runt i pösiga jeans och dricker juice direkt ur paketet. Bara för att hon känner för det. Av samma anledning väljer hon att behålla sitt barn men det kunde lika gärna ha blivit det motsatta. Det talas ibland därför hellre om »pro-choice« än »pro-abortion«.

En omskriven scen är när Juno är på väg till abortkliniken. Utanför träffar hon den ensamt skallande ja-till-livet-demonstranten och skolkamraten Su-Chin. »Ditt foster har naglar!«, skriker hon efter Juno, som med viss tveksamhet fortsätter till mottagningen. Där möts hon av en uttråkad receptionist som bjuder på fruktkådisar och häver ur sig intima detaljer: »Min kille använder dem varje gång vi har sex. De får hans testiklar att lukta paj.« I väntrummet omges hon av vad som bäst kan beskrivas som en hord av nervöst fingerpillande hyndor.

Hon rusar därifrån, behåller barnet.

»Juno« är på många sätt en typisk må-bra-film, men också en ytterst postmodern historia där ironi och överdrifter skattas lika högt som tårar. Det mardrömslika klinikbesöket skulle kunna ses som en sarkastisk blinkning till vår tids prosaiska relation till sex (inte märkvärdigare än powerwalk), sexrådgivning (inte svårare än att gå med i »Sex Inspectors«) och sexualundervisning (inte konstigare än att dissekera en groda på biologilektionen).

Men abortmotståndarna ser någonting annat. »’Juno’ markerar en vändpunkt i en kultur som hyllar döden«, skriver Marianna Trzeciak förtjust på sajten ProLife America. Hon tycker också att filmen ställer viktiga frågor om varför inte tonåringar skulle klara av att bli föräldrar, så som folk gjorde förr i tiden och fortfarande gör i andra delar av världen.

Randall DeSoto på The Conservative Voice omfamnar »Junos« viktiga budskap: att behålla sitt barn. Och välkomnar Drömfabrikens förfinade moral: »Med en sådan stor respekt för livet som visas på vita duken just nu, kanske värderingarna i Hollywood inte är så dåliga trots allt.«

»Juno« är den fjärde amerikanska filmen på kort tid som berör oönskade graviditeter. För ett tag sedan kom Judd Apatows »På smällen«, där tv-tjejen Alison Scott av misstag blir gravid efter ett one night stand med förloraren Ben Stone. I Adrienne Shellys »Waitress« kretsar handlingen kring en olyckligt gift servitris som blir gravid med sin make, som hon helst av allt bara vill lämna. »Bella« är en annan film på samma tema. Alla tre kvinnorna bestämmer sig för att föda sina barn.

Oplanerade graviditeter ser ut att vara Hollywoods nya heta trend.

Och nu har också verklighetens unga stjärnor hakat på. Den tonåring med bulle i ugnen som det skrivs mest om just nu är Jamie Lynn Spears, Britney Spears 16-åriga syster. Nicole Richie, Bridget Moynahan och Keisha Castle-Hughes är andra skådespelare som valt att behålla sina barn. 22-åriga sångerskan Lily Allen gjorde likadant, fast ödet ville annorlunda och för några dagar sedan kom nyheten att hon fått missfall.

Joyce McArthur på Abortion Rights Coalition of Canada tror nu att unga flickor kommer att ta efter sina glamourösa idoler. »Det ger tydliga signaler till varje ung kvinna som kollar på de här filmerna eller följer de här stjärnornas liv att det bästa alternativet är att behålla barnet, det glorifierar valet.«

1973 kom det kända domslutet – Roe vs Wade – då kvinnors rätt till fri abort skrevs in i den amerikanska konstitutionen. Sedan dess har det varit under ständig attack. Med den kristna högerns framfart och pågående primärvalskampanjer, där abort är en mycket viktig symbolfråga, inte minst bland republikanerna som för det mesta motsätter sig domslutet, är det inte konstigt att frågan nu har fattat grepp om populärkulturen.

I en intervju i tidningen Philadelphia Inquirer säger Beverly Winikoff, gynekolog och ordförande för Gynuity, en New York-baserad kvinnohälsoorganisation, så här: »Om du vill undvika kontroverser, då kräver storyn att karaktären behåller sitt barn.«

Den amerikanska debatten om rätten till liv kontra kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp har fått ny fart. Samtidigt har abortmotståndare och feminister fått ett nytt område att erövra: populärkulturen. Kanske är det där, och inte i högsta domstolen, som en av framtidens viktigaste frågor kommer att avgöras?

Mediebilden av de gravida tonåringarna förstärker också en annan trend. Den som handlar om att skuldbelägga den nya generationen. Den knullande, supande, bråkande och allmänt depraverade. Å and­ra sidan är vuxenvärldens misstro mot ungdomar mer eller mindre konstant. Till och med Sokrates uttryckte sin avsky: »Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, kastar i sig maten och tyranniserar sina lärare.«

Inget talar för att framtiden skulle vara klokare än så.

»Juno« har biopremiär 25 januari.