Hon är 92 år och känner sig fortfarande utanför
Yvonne De Geer Hancock skrev i sin debutbok om uppväxten som adoptivbarn i en adlig familj. Nu kommer uppföljaren, om åren som ung kvinnlig reporter på femtiotalet.
Bild: Viktor Gårdsäter
Hon slog igenom som författare när hon var 87 år. Debutboken Aldrig en av oss (2018), om uppväxten som adopterad i den adliga familjen De Geer, slog an en ton hos både läsare och recensenter. Nu kommer uppföljaren.
I Är det något särskilt med dig? berättar hon om sina egna erfarenheter som journalist från 1950-talet och framåt, på bland annat Smålands Allehanda, Expressen och Sveriges Radio. Läsaren får ta del av fascinerande händelser och möten med legendariska journalister och andra.
Yvonne De Geer Hancock var den första kvinnliga reportern på Expressens centralredaktion när hon 1954 anställdes av Carl-Adam Nycop, som var med och grundade Expressen.
– Tjejer var inte populära på tidningen. Det var första gången i mitt liv som jag mötte en manlig sexjargong. Jag vande jag mig dessvärre vid den. Den pågick som ett mummel i bakgrunden. Något tafsande förekom emellertid inte, säger Yvonne De Geer Hancock.
När hon för första gången blev medbjuden till krogen av sina manliga kolleger ville hon verka världsvan, som sin idol journalisten Bang (Barbro Alving). Den unga Yvonne De Geer Hancock beställde in en dubbel whisky och svepte den i en enda klunk – som satte sig i luftstrupen. Hon föll ner från barstolen, kollegerna ingrep och beställde vatten och ”en stor apelsinjuice åt damen”. Förnedrande tyckte hon i stunden, men den misstänksamhet som fanns mot henne var nu som bortblåst. Hon accepterades som en i gänget.
I samband med första äktenskapet tog hon efternamnet Bjerg. Det uppskattades inte av chefredaktör Nycop, som ville att hon skulle behålla sitt adliga namn i sin byline. Det var ”perfekt när man ska skicka någon på en intervju med noblessen”. Efter en häftig diskussion bestod De Geer som bylinenamn.
Jakten på De Geer Hancocks egen identitet är central också i den nya boken:
– Att inte höra hemma någonstans har varit en nyckelfråga livet igenom. Känslan av utanförskap finns fortfarande kvar, vilket är barockt – jag är ju 92 år!
Adoptivföräldrarna Ingrid och Jacob De Geer var kända, aktiva antinazister.
– Jag älskade mina föräldrar, men blev ständigt påmind av andra om att jag har ”vanligt” rött blod och inte blått som resten av släkten.
När Yvonne De Geer Hancock var tio år berättade hennes pappa att hon var adopterad. Hon fick avge ett löfte om att aldrig mer tala om saken.
– Det var lite märkligt. Inom adeln visste ändå alla att jag var adopterad, jag fanns ju inte med i adelskalendern.
Yvonne De Geer Hancock började skriva på sina memoarer efter det att hennes man journalisten Bill Hancock 1999 hade dött.
– Jag höll på att bli tokig, att skriva hjälpte helt enkelt.
När författaren Inger Alfvén flera år senare var på besök hos Yvonne De Geer Hancock undrade hon om hon kunde få läsa. Det fick hon.
– Redan dagen efter hörde Inger av sig och sa, ”du vet väl att det här är en bok?”
***
Läs mer om aktuella böcker i Fokus:
