Honom äger ingen

Luther Vandross, David Bowies bakgrundssångare, var inte helt nöjd. När de turnerade hade Bowie beordrat honom att agera förband. Sjunga i fyrtiofem minuter varje kväll.

Men den publiken skrek efter var Bowie!

Luther Vandross fick till slut nog och sa att ville Bowie ta kål på honom, kunde han väl använda cyanid i stället.

David Bowie svarade:

– Their reaction isn’t the point. What you do is the point.

Luther Vandross, som berättat om händelsen för sin vän Greg Kot, musikkritiker på Chicago Tribune, fick sitt stora genombrott fem år senare, 1980. Hade framgången uteblivit är jag dock säker på att Bowie gett honom samma råd om och om igen: Kör på!

David Bowie tjänade konsten ända in i dödsögonblicket. En sann konstnär lyssnar inte till applåder. Eller lockas av hjältestatus. Nu är han död, och man vill göra honom till just det: hjälte.

Att en nyhetsuppläsare på den skotska radiokanalen Heart FM råkade säga fel när hon skulle meddela att David Bowie dött, och i stället sa: »David Cameron has died«, är rätt talande för ivern med vilken brittiska politiker hyllat den förlorade sonen.

– We celebrate an immense British talent who has enriched all of our lives, sa premiärministern David Cameron.

– He represents all that’s best in the fantastic cultural diversity of this country, sa Labourledaren Jeremy Corbyn.

I fallet David Bowie känns den typen av kulturellt nationsbyggande extra skevt.

Hela hans konstnärskap handlade om att överskrida gränser.

Stora delar av hans musik skapades dessutom utomlands, i New York och Berlin.

David Bowie var progressiv på ett sätt som känns väldigt främmande från dagens genompolitiserade konstnärer.

Jag tror inte att han skulle gilla den postuma glorifieringen.

I slutscenen till musikvideon »Lazarus«, från Bowies sista skiva »Blackstar« som släpptes två dagar före hans bortgång, ser man honom lämna sjuksängen och försvinna in i en garderob. Som om han väntar på att garderobsdörrarna ska öppnas och Jesus ge honom nytt liv. På samma sätt som Jesus bad Lasaros att stiga ut ur sin grav.

Någon som aspirerar på hjältestatus hade iklätt sig rollen som Messias.

David Bowie har konsekvent avvärjt den brittiska nationens alla försök att göra honom till sin.

År 2000 tackade han nej till en CBE, Commander of the Order of the British Empire. Tre år senare nobbade han drottningen på nytt och avböjde ett adelskap.

Att han ständigt återuppfann sig själv och rörde sig fritt mellan konstnärliga uttryck, musikaliska genrer och köns-identiteter, gjorde hans storhet. Men resulterade också i både musikaliska och intellektuella fiaskon.

Minns bara tiden kring 1976 då David Bowie utvecklade sin osympatiske persona »The Thin White Duke« och »vurmen« för fascism tolkades som Bowies egen. Den hatiska stämningen då han fångades på bild i London med handen i luften och han anklagades för att ha gjort en Hitlerhälsning. Drogmissbruket hade ställt till det för honom, igen.

Nej, nån superhjälte var han inte, men räddade världen ändå. Som den enastående estet han var.

David Bowies sista skiva, »Blackstar«, finns ute nu.