Horace Engdahl: Det otäckaste som hänt i svenskt kulturliv

Det är en grå morgon då jag kliver ut på min flickväns takterass i Birkastan i Stockholm för att känna av vädret. Det är kallt och regnar. Förr kunde man om sommarkvällarna vinka mot grannhuset, några våningar ner, då Horace Engdahl och Stig Larsson intog varsin gin och tonic på balkongen. I dag bor Engdahls son i lägenheten och grannarna säger att han spelar flitigt på sitt piano.

Jag går in igen och packar ner Horace Engdahls samlade bokproduktion – fulla med mina anteckningar. Snart tar jag tåget till Göteborg för att träffa honom, som sedan ett par år lever där tillsammans med litteraturforskaren Stina Otterberg. 

Väl framme är det snöstorm. Mötet äger rum på i det spegelinredda Evas’s Paley Café vid Avenyn, ett stenkast från Stadsmuseet och Konserthuset där Horace Engdahl är flitig besökare. Det är mycket jag vill tala om med en av vår tids mest omskrivna och i kulturkretsar stigmatiserade män. Vad hände egentligen under Akademikrisen? Varför börjar forna såväl som nuvarande ledamöter skriva böcker med vitt skilda versioner av den omsusade kulturskandalen, nyligen aktuell i en amerikaniserad tv-serie på Viaplay?

I Stockholm har jag sett Horaces senaste bok Op.101 i skyltfönstren hos bokhandlarna. På antikvariaten går hans tidigare böcker för dyra summor. 

Dina böcker säljer bra för att vara fin litteratur?  

– Det är olika. Går vi tillbaka till Cigaretten efteråt (2011) och Den sista grisen (2016) så sålde de bra. Men med den förra boken, De obekymrade (2019), gick det trögare. Jag gjorde ingen marknadsföring för den, och i dag måste en författare låta sig intervjuas, vara med i tv – allt sådant.

Varför inte?

– Jag rådgjorde med Bonniers marknadsförare och hon sa att eftersom stämningen var så hätsk mot mig, så var det bästa rådet: »Gör ingenting! Spela död hund!« Då gjorde jag det, och det återspeglade sig i minskad uppmärksamhet och försäljning. Jag tror att det också var så att en del människor inte ville bli sedda med den här boken i handen.  

Dina senaste böcker är något av en trilogi med maximer samt korta prosastycken och essäer, som inleds med ett könskrig i Den sista grisen. Kan du berätta om den?

– Den var egentligen färdig mer än ett år innan den gavs ut, mitt under skilsmässan med min förra fru. Meningen var att avsnittet »Mannen på bryggan« som är en dramatisk monolog, skulle sättas upp på Dramaten, och boken skulle komma ut i samband med det.

Förutvarande teaterchefen Marie Louise Ekman hade beställt stycket. Sedan blev produktionen uppskjuten gång på gång och genomfördes till sist inte alls på grund av kaoset kring #metoo. Engdahl tycker att situationen på Dramaten var sanslös och att skådespelaren Örjan Ramberg förföljdes av en pöbel.

– Det var något av det otäckaste som hänt i svenskt kulturliv. Att ingen stod upp för honom, inte ens Dramatenchefen, som duckade och gömde sig. Och att inte Teatersverige försvarade honom. Det är svårt att förlåta, tycker jag.  

Dina uttalanden som retar feminister, gör du dem för att provocera?  Jag tänker i synnerhet på ditt alter ego Mahuro i De obekymrade.

– Jag skriver inte för att provocera. När Mahurovariationerna kom till, tänkte jag inte tanken att de skulle publiceras. Men några år senare hade världen omkring mig blivit så full av könskonflikter och missförstånd och myter, att jag tyckte att tiden var mogen för läsaren att ta del av dem.   

Du skriver att de flesta trivs i skolan, men att skolan skildras av dem som vantrivs. Det känns lite riktat mot Jan Guillou och hans roman Ondskan.   

– Jag slår inte mot någon enskild, utan det är bara en allmän iakttagelse. Om man, som jag, älskar skolan och finner sig väl tillrätta där, finns det ju ingen anledning att skriva rövarhistorier om hur folk plågas i skolan. Och jag tycker speciellt gymnasietiden, de två sista åren i gymnasiet, var en guldålder. Hur ska man någonsin komma tillbaka till den sortens liv? Det kommer man aldrig göra.  

Guillou och även Leif GW Persson har ju gett dig små svinhugg.   

– Du vet väl att GW och jag var skolkamrater? Fast han gick några klasser över mig i Norra Real i Stockholm. Han var en excentrisk och uppmärksammad figur redan under gymnasietiden. Vi hade samma svensklärare, Rune Karlsson, och anser båda att Rune var en av de viktigaste personerna i vårt liv. Det är det som förenar GW och mig.    

I De obekymrade skriver du att tanken på förekomsten av kvinnliga genier har gjort vad den rationella kritiken av genibegreppet inte förmådde, den har slutgiltigt devalverat.

– Jag har ända sedan jag satte mig in i genibegreppets uppkomst, från renässansen fram till slutet av 1700-talet, gått djupt i frågan. Det har gjort mig skeptisk till idén om genialitet. Jag tror att det är en av de förbrukade myterna. Det jag säger riktar sig lika mycket mot idén om genialitet som sådan som det riktar sig mot det hektiska propagerandet för tanken att det även finns kvinnliga genier. Man tar över en bedagad term för att stärka kvinnornas prestige. Det är lite svagt.

Horace tycker att man i stället borde ha fortsatt kritiken av genimetafysiken och slutgiltigt skjutit den i sank. I stället försöker man utnyttja den prestige som ligger i begreppet till att kanonisera ett antal kvinnliga konstnärer.    

– Och sen kan man vända myten mot männen. Säga att manliga genier utmärks av sina later. Det är så kulturmannen och hela den debatten uppstår. Men då blir det dubbelmoral. Det är bra när kvinnor är genier och dåligt när män är det. Jag menar, om vi över huvud taget ska respektera genialitet som en exceptionell, gudomlig förmåga som skiljer sig från allt som är naturligt, så måste vi respektera genier vare sig de är män, kvinnor eller tredje eller fjärde eller femte könet. 

Hilma af Klint är väl ett sådant exempel?  

– Ja, det är ett av exemplen.    

Skulle du själv se dig som ett geni?   

– Nej, jag har aldrig kallat mig geni.   

Stig Larsson säger ju det.   

– Men, alltså, jag blir inte smickrad.     

Om du skulle se på dina kvinnliga kollegor som du har haft i akademin; Katarina Frostenson, Kristina Lugn och Lotta Lotass?   

– De tre är ju olika konstnärstyper. Jag tycker att Katarina är en mycket stor poet, en av de viktigaste författarna i min generation. Men jag tror inte att hon skulle bli smickrad om jag kallade henne »geni«. Hon skulle tycka att det lät litet fånigt. Och det tror jag Kristina också skulle ha gjort. Lotta skulle ha blivit förfärad och sprungit därifrån.

Av de forna ledamöterna verkar Horace Engdahl i synnerhet uppskatta Lotta Lotass.

– Hon är ju en hårt arbetande författare, en unik begåvning och en fantastisk arbetare i vingården. Hon var otroligt nyttig under de år vi hade henne i Akademien. Det var tragiskt att vi skulle tappa henne. Uffe Linde kunde det vara frestande att kalla ett geni för hans mångsidighet och lätthet och improvisationsförmåga och slagfärdighet och mycket annat. Det kunde likaså vara frestande att kalla Birgitta Trotzig ett geni. 

Apropå Ulf Linde Klas Östergren skrev sitt inträdestal tillägnat honom. Jag tänker på det han skrev fiktivt om Svenska Akademin i Renegater. Jag har fått uppfattningen att Klas var den som från början stod Jean-Claude Arnault närmast. Men i Renegater kallar han ju honom för »skit« och »hund«.

Varför tror du?   

– Det vill jag inte spekulera i, men jag vet ju att de var nära vänner en gång i världen. Därför blev jag väldigt överraskad över hans uppträdande under Akademikrisen. 

Såg du ingenting på Klubben/Forum av otillbörligt beteende hos Jean-Claude Arnault?   

– Under de trettio år jag var med om verksamheten, hörde jag aldrig någon kalla Forum för »klubben«. Det var en kulturplats. Det var uppläsningar, det var kammarmusik av enastående kvalitet, det var filosofiska diskussioner, det var recitationer av nyskriven poesi och så vidare. Allt det som man längtade efter och som inte egentligen erbjöds någon annanstans. Det fanns där, i den där intima, märkliga lilla källarlokalen, det råa lilla hålet, där det fick plats kanske fyrtio, femtio personer. De kvällarna är oförglömliga. De satte sin prägel på en hel epok.

Du skriver dagbok, och det är du inte ensam om. Hur kommer det sig då att alla de här skildringarna från akademikrisen är så olika?   

– För det första så tog ju olika ledamöter ställning på olika sätt. Och spelade olika roller i det här dramat. Och då är det klart att då har de olika optik, hur de tittar på det. Det finns ingen för alla giltig berättelse som alla är beredda att gå med på, det kan jag säga dig, att det kommer aldrig att uppstå en sådan.  

När du skriver maximer ibland och pendlar mellan högt och lågt, du har inte tänkt på att köra vanligt traditionell poesi eller skönlitteratur?    

– Min inre författare, han som sitter inne i mig och som jag inte har kontroll över, skriver sällan dikter. Men en roman? Ja det är klart, alla har väl någon gång försökt skriva en roman. Det är nästan en universell mänsklig regel. Några veckor under den höst då jag och min förra fru separerade, satt jag några veckor och försökte skriva autofiktion, som det heter numera. Det var en ganska intressant upplevelse.

Hur såg det romanprojektet ut?

– Jag tror att det blev så där tjugo-tjugofem sidor. De handlar om en person som är relativt lik mig men inte identisk med mig och som går igenom ett krisskede i sitt liv i samband med att han överges av sin kvinna. Tja, det flöt väl på ganska bra. Men så kom jag plötsligt till en punkt där jag insåg att om jag skulle fortsätta och det här skulle bli en roman, då måste jag börja ljuga.

Han berättar att han i sådana fall skulle bli tvungen att skildra verkligheten på ett sätt som var oriktigt, därför att det annars inte skulle bli tillräckligt intressant. Om han skulle fortsätta att hålla sig till vad han känt och vad som ägt rum i hans liv, skulle det bli någonting annat, en ganska tråkig, intetsägande text.

– Som jag möjligtvis skulle kunna skicka som ett alltför långt brev till en vän, men det skulle inte vara någon roman. Här kunde jag alltså välja, och jag valde att sätta punkt. Jag hade ingen lust att göra de kompromisser som krävdes för att åstadkomma en roman.    

Sista frågan nu. Stig Larsson och jag spelade in en podd där vi samtalade med radikalfeministen Andrea Edwards. I det samtalet säger Stig: »Horace kan verkligen allt, det handlar inte bara om antiken och så. Man kan fråga honom om svensk mossa, och han vet.« Jag tänkte, jag håller på att skriva en novell där det är en som ska vara inne på Fichte.

Vad kan du om honom. Ska jag testa dig? För jag har inte förstått honom riktigt. 

– Det är det väl inte många som har. Det absoluta jaget, som är utgångspunkten för hans tänkande, det är riktigt svåra grejer, kan jag säga, bland det värsta du kan ta dig an. Men fascinerande. Han utövade ett starkt inflytande på de skarpaste huvudena i sin samtid. Jag satte mig in i hans lära när jag höll på med Friedrich Schlegel och med Benjamin Höijer, men har aldrig lyckats övertyga mig själv om att jag verkligen har förstått honom. Jag har besökt Fichtes grav på Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin. Han och hans hustru ligger bredvid Hegel och dennes hustru. Den platsen är för mig i någon mening filosofins ändstation.

Cyril Hellman är frilansskribent och programledare för podcasten »I otakt med samtiden« ihop med författaren Stig Larsson, som är vän till Horace Engdahl.

***

Läs även: Kulturkvinnorna som blev ett köttberg

Läs även: Ann Heberlein: Jag ger inte upp utan motstånd

Teckna din prenumeration på Fokus här.