Horace offrad på Nobelaltaret

En viss inflation är bra, om inte rent nödvändig som ett utrymme för en ökad produktivitet. En skenande inflation, däremot, är inte att leka med. Man behöver bara ta exempel som Tyskland på 1920-talet eller Jugoslavien på 1980-talet för att alla ska förstå.
Dagens stora fråga är vad årets inflation i Nobelpriser i litteratur får för betydelse på längre sikt. Svenska Akademiens ordbok ger ingen större vägledning:

INFLATION

nat.-ekon. uppskruvning av prisnivån medelst ökning av mängden av utelöpande sedlar o. andra betalnings- o. kreditmedel; motsatt: deflation;

Däremot kan vi rent krasst konstatera att inflation har knäckt starka ledare förut.

Till sist fick även Horace Engdahl ge sig. Han, som stod pall striderna i Svenska Akademien, skyddad av sin utnämning som enligt stadgarna är på livstid, fick vika sig för Nobelstiftelsen. Den 5 mars meddelade Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson att Nobelstiftelsen går med på att låta Akademien dela ut Nobelpriset i år, men att kravet varit att Horace Engdahl lämnar Nobelkommittén, den grupp som utser pristagarna. Uttåget uppges ha skett på »eget initiativ« för att inte »försvåra samarbetet mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen.«

Därmed har personer med kopplingar till skandalerna runt kulturprofilen avlägsnats från priset.

När årets två Nobelpriser i litteratur delas ut i december (formellt retroaktivt för 2018 samt för 2019) så är det en till största delen oprövad Nobelkommitté som gör urvalet. Det bäddar för en större oförutsägbarhet än på länge, även om de flesta tänkabara författarskapen har förberetts tidigare år. Extra stor blir oförutsägbarheten om man tror att herr Engdahl i kraft av sin personlighet haft en mer än proportionerlig tyngd i besluten.

Bäddat för spänning.

Låt oss bara hoppas att detta parentesernas år inte devalverar priset på längre sikt.