Hur har kulturen påverkats sedan de mäktigaste föll?
Jag sitter i en deppig loop. Uppdraget: Hur förhålla sig till konst när konstnären är ett as? En fortsättning på frågan som ställts så många gånger det senaste året, senast efter dokumentärerna »Leaving Neverland« och »Älska mig för den jag är«: Kan man fortfarande lyssna på Michael Jackson? Kan jag både vara emot övergrepp och titta på Kevin Spacey, köpa biljetter till Louis C K?
Ett vanligt svar är att man bör skilja på verk och person. Som författaren D H Lawrence sa: »Lita på texten, inte författaren«.
I synnerhet ur ett historiskt perspektiv blir det orimligt att närma sig konstnärskap som man väljer ekologiska bananer. Vad har hen gjort? Har hen verkligen gjort det? Var hen ett as eller en produkt av sin tid?
Fast försök titta på ett avsnitt av Cosby. Eller lyssna på Michael Jackson, post-»Leaving Neverland«, utan att få vidriga bilder i huvudet. »You are not alone«, skriven av R Kelly, framförd av MJ? Woody Allen? Det blir groteskt. Äckelfaktorn sipprar igenom. Ju mer förövaren hörs och syns, desto värre blir det.
Konst och kulturyttringar har alltid setts i nya ljus när tiderna förändras. Nya narrativ överskuggar gamla. Strömmarna kan jämnas ut med tiden, men just nu – i en tid då varje individs värde börjar få upprättelse till och med på bekostnad av de mest inkomstbringande stjärnorna – är det Wade Robsons och James Safechucks, de nu vuxna Neverlandbarnen som vittnar mot Jackson, berättelser som håller den starkare ställningen i kulturen.
Ur detta perspektiv är det förståeligt att alla inblandade mediebolag simultanklippte banden till utpekade förövare. Förutom ett arbetsplatsproblem är det en intäktsfråga. Aktien dyker redan vid ryktet. Vem vill titta på en sexförbrytare? Det spelar ingen roll om personen, liksom Kevin Spacey, byggt sin karriär på att vara kittlande ond. Skulle du vilja se Jeffrey Dahmer spela kannibal?
I april 2018 publicerade författaren Junot Diaz en text i tidningen The New Yorker där han berättar att han blivit våldtagen. Han var åtta. Det var en person han litade på. Mer än så säger han inte om förövaren. Övergreppet skedde två gånger och andra gången gick en ung Diaz, på förövarens uppmaning, själv till platsen. Junot Diaz är en av USA:s mest uppburna latinoförfattare. Pulitzer. Professorskap. En efterlängtad röst för en minoritet med hyllade berättelser om machokultur. I texten ger han ett högst osmickrande självporträtt av sina relationer och sin sexualitet. »Våldtäkten exkluderade mig från manlighet, från kärlek, från allt.«
Han blev ett as. Texten är otroligt sorglig. För alla inblandade, inte bara Junot Diaz.
En kort tid efter artikeln kom anklagelserna mot författaren. Åtminstone tre kvinnor pekade ut honom för sexuella trakasserier. En av dem hade blivit kysst mot sin vilja under en workshop. Utredningar startade hos Diaz uppdragsgivare. Universitetet MIT och tidskriften Boston Review behöll honom som lärare och redaktör. Han klev ner från, och sedan tillbaka till, Pulitzerjuryn.
I en liknande fas hittar vi Asia Argento, den italienska regissören och skådespelerskan som var en av de första att vittna offentligt mot Harvey Weinstein. Argentos berättelse lyfte fram en dimension av övergreppets psykologi som före metoo tveklöst skulle ha diskvalificerat en människas trovärdighet: Hon hade en relation med förövaren. Efter övergreppet.
Förra året kom anklagelserna mot Asia Argento. Den 23-årige skådespelaren Jimmy Bennett, en tidigare vän och motspelare, stämde Argento för att ha gett honom alkohol och haft sex med honom på ett hotellrum när han var 17 och Argento 37 (den sexuella myndighetsåldern i Kalifornien är 18 år). Drevet gick nu mot Argento. Hon fick sparken från sitt jobb på X Factor Italia. Harvey Weinsteins advokat skrev en pressrelease om hennes »chockerande hyckleri«. I rapporteringen kring metoo användes Argento som exempel: Rörelsen handlade om allt sexuellt våld, inte bara mot kvinnor.
Mot Jimmy Bennett, i sin tur, finns en anmälan från en då 17-årig flickvän som anklagade honom för hot, förföljelse, våldtäkt och för att ha manipulerat henne till att skicka nakenbilder. Anmälan drogs sedan in.
Så på vilken schackruta sätter vi dessa tre? Märkliga saker sker i kraftfältet kring en kändis. Här finns stalkers. Prisjägare. De kärlekstörstande och egosvultna. Och ibland är den största stalkern och prisjägaren, den mest kärlekstörstande och egosvultna, kändisen själv. Argento vs Weinstein kan vara ett exempel på när det krävs ett monster för att ta ner ett annat monster. Hon kan också vara utsatt för en känslomässigt instabil stalker, en roll hon själv utforskat i sin regidebut »Scarlet diva«. Eller är hon ännu en människa som inte förstod sin makt, kraft och ansvar i relationen till en ung person. Jag står för långt bort för att se.
Metoorörelsen flyttade stigmat från offer till förövare. I den amerikansk-kanadensiske sociologen Erving Goffmans klassiska definition av stigma beskriver han det som attribut — verkliga eller tillskrivna — som är oförenliga med en normal identitet. En fysisk missbildning, en grupptillhörighet, att vara våldtäktsman, hustrumisshandlare eller pedofil. Den stigmatiserade ses inte längre som fullvärdig människa och kan därför utsättas för olika typer av diskriminering som minimerar dennes livschanser.
Stigmatisering har i alla tider drabbat den som utsatts för sexuellt våld. En dubbel katastrof av övergrepp och minimerade livschanser, särskilt i underhållningsbranschen och mest skoningslöst av Harvey Weinstein; som betalade advokater och privatdetektivfirmor för att kartlägga skådespelerskor och journalister som han misstänkte försökte exponera hans övergrepp och sedan metodiskt förstöra deras rykte. Harvey Weinstein var ökänd bland jurister som »omöjlig att ge sig på«. Häri ligger ytterligare ett argument mot att »skilja på verk och artist«, särskilt för levande förövare. Inkomster ger dem en krigskassa.
Weinsteins rättegång startar i juni. Oavsett juridisk dom kommer han, enligt alla prognoser, aldrig att arbeta i den stan igen. Få ifrågasätter rättvisan i det. Men är priset för att fälla detta storvilt ett vapen som lika gärna kan användas för tjuvjakt? Tanken på att vem som helst kan ikläs Harvey Weinsteins badrock och knuffas ut på ett torg ger en otäck skugga till metoo. Oskyldig tills motsatsen bevisats är en av grundbultarna i vårt rättssamhälle. Men oskyldig tills motsatsen bevisats höll också grindarna öppna till Neverland i nästan två decennier. Vi lever trots allt fortfarande i en värld vars tragedi fångas i skämtet: »Vad ska Harvey Weinstein göra nu? Han kan bli president.«
Om ett juridiskt sunt samhälle med mänskliga rättigheter för alla är idealet, är det förmodligen bättre, trots alla galjonsmonster, att behandla problemet som utbredd okunskap. Tarana Burke – som startade Me Too-rörelsen i Selma, Alabama – arbetar sedan många år med svarta flickor och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Hennes vision är en värld där varje människa får gå genom livet med sin mänsklighet intakt. En värld utan sexuellt våld är en målbild som, utan brasklappar, är i samklang med det arbete som nu pågår på många arbetsplatser för att förstå övergreppens orsak och konsekvens.
Burkes idé om vad som behövs handlar om ett nytt manus. Bort med idén att sårbarhet tillåter exploatering. Omskola människor i ansvaret som kommer med makt och privilegium. I denna omskolning ingår att förstå alla aspekter av övergrepp, varje nyans av förövare/offer-dynamik. Hur verkligheten, för alla inblandade, faktiskt ser ut. Likt upproret #tystnadtagning, som undvek att nämna namn, behövs en sammanfogning av narrativ som inte kapas av enskilda aktörer. Det finns många sorters förövare. Många sätt att bli offer. Argento, Diaz: Alla genuina vittnesmål är värdefulla. För kanske är det möjligt att inte bara bygga en kultur som räddar fler från att bli utsatta. Kanske kan samma kultur också rädda några ifrån att bli as.
