Hur överlever man när drömmarna kraschar?

Det första man frågar sig i en deckare är hur mordet har gått till. Och det första man frågar sig i en katastrofroman är vad själva katastrofen bestått i. I Torbjörn Elenskys Glödbädden förlorar luften plötsligt sin bärkraft så att världens alla flygplan störtar samtidigt. Något slags meteorologisk effekt inträffar så att det slutar regna och blåsa överhuvudtaget, vilket hade varit goda nyheter för Göteborgs turistindustri om det inte hade varit så att hela civilisationen gått under på köpet 

Sannolikt? Nja, detta är inte den sortens katastrofroman som bryr sig särskilt mycket om naturvetenskapligt trovärdiga scenarion. Inte heller den sortens postapokalyptiska fiktion som excellerar i karg action (Cormac McCarthys Vägen eller Jerker Virdborgs svenska övningar i genren). De obligatoriskt kaotiska scenerna – vägspärrarna med plundrare på E4:an, belägringen av den sista ICA-butiken där handlaren barrikaderat sig med ett hagelgevär, backanalerna i Hieronymus Boschs anda där de överlevande hänger sig åt desperata orgier – stökas undan med några få ord.  

Detta är en med andra ord intellektuell postapokalyps (eller ”framtidsroman” som undertiteln lyder). Den utspelar sig på samma plats som Elenskys förra roman Eldungen, det fiktiva bruket Höljehammar i nordvästra Värmland. Elden de båda titlarna refererar till är varken mer eller mindre än det som förr i världen brukade kallas ”människoanden” och som Elensky manar fram med ett respektingivande patos. Om Eldungen kan sägas spegla den moderna personlighet som föddes i det 1800-tal då romanen utspelar sig handlar Glödbädden om hur den personligheten försöker överleva när alla de drömmar som 1800-talet gav upphov till kollapsat. Det postapokalyptiska Höljehammar har satts i stånd av preppern Göran Dahlswärd och regeras nu av f d professorn i statsvetenskap Richard Klargren – bara namnen! – i rationalistisk och cynisk anda. 

Glödbädden ska man väl tolka som den slumrande mänskliga längtan efter andlig lyftning som inte låter sig släckas ens i ett samhälle där luften inte längre tillåter fåglar att flyga eller eldar att brinna. Den personifieras av f.d. pianolärarinnan Jozsefa som sliter plikttroget i det kollektiva köket men drömmer om att spela Skrjabin på den gamla kyrkorgeln, den föräldralöse Mikael som sträckläser Jules Verne i herrgårdsbiblioteket och framför allt transan Jasmine med sin längtan efter frälsningens och/eller utlevelsens extas och utvaldhet. Det är Jasmine som framställs som bäraren av ”kärnan” i den gamla civilisationen – ”vägran att ta saker som de var, vägran att acceptera naturen som något givet, vägran att ha tråkigt. Och det mest centrala: fokuset på individens unika frihet, vilja, personlighet”. Hon är Klargrens huvudantagonist och framstår i hans ögon som en parasit – ”Hon och hennes kategori hade alltid suttit ovanpå, garanterade frihet och rättigheter av samma system som de anklagade för alla sina oförrätter”. 

Det finns naturligtvis en viss risk för just syrebrist i idéromanens förhållningssätt. Men trots sin uppenbara ambition att i professor Klargrens anda reflektera över samhälle, historia och maktutövning undviker Elensky i det stora hela lockelsen att göra sina personer till personifikationer. Människorna skildras intelligent och insiktsfullt genom en allvetande och lätt ironisk berättarröst snarare än genom gestaltning och dialog. Spelet mellan dem bär fram till en magnifik klimax där längtan till romantiskt fantasteri segrar över alla atmosfäriska begränsningar och glödbädden flammar upp till sist. 

***

Läs även: Diktatur ska rädda världen

Läs även: En ovanligt ljus undergångspoet