Hur politiskt korrekt kan medelklassen bli?

För några år sedan satt jag på ett café och diskuterade en kommande uppsättning av en pjäs med en fri teatergrupp. ”Det måste bli en kvinnlig regissör”, sade producenten bestämt. ”Du som har skrivit pjäsen är man, jag är man, om vi inte får in en kvinna i projektet får vi inte ett öre i kulturbidrag”. 

Han hade ett förslag på en kvinna som jag inte kände till, men han framhöll hennes mörka hudfärg som en viktig merit. (Pjäsen handlade inte om hudfärg.) 

Ett par veckor senare sågs vi igen. Nu föreslog han återigen en kvinnlig regissör som jag tyckte var utmärkt. Däremot reagerade jag på att han som meriter räknade att hon var kvinna och judinna.  

Att någon värderar en person utifrån rasbiologi är alltid illavarslande, vare sig det är en över- eller undervärdering. Strindberg är ett klassiskt exempel, som både utsåg judarna till världens adelsfolk med bröderna Brandes som föredömen och nedlät sig till vulgär antisemitisk satir i Det nya riket.  

Då och då varnar kulturdebattörer för annalkande fascism när Sverigedemokraterna förmodas börja detaljstyra kulturen med politiska krav. Man kan trösta debattörerna med att denna katastrof redan inträffat för länge sedan, fast med andra förtecken. Svenska kulturarbetare underordnar sig sedan åtminstone ett halvsekel med märklig beredvillighet vad de tror att politiker eller den politiskt korrekta offentliga smaken fordrar. 

Jag skulle för några år sen sätta upp en pjäs i förortsmiljö där en av rollfigurerna var en arabisk kvinna som var förtryckt av sin man. Producenten var besvärad och insisterade på ändringar i manuset. Pjäsen måste innehålla minst en ”stark” muslimsk kvinna upprepade han med nervöst tonfall. 

Skådespelerskan som skulle spela kvinnan hade växt upp i en invandrarförort och hade arabisk härkomst. Hon var väl insatt i muslimska kvinnors situation och hade inga problem med att spela förtryckt av sin man, tvärtom. 

Den radikala vänsterns halvt religiösa längtan efter godhet skiftar ständigt riktning. Länge var arbetarklassen idealiserad, låt vara att de missförstått sina egna intressen och blivit socialdemokrater. Sedan de svenska arbetarna hjärtlöst bedragit den yttersta vänsterns drömmar och närmat sig onämnbara partier har man blivit tvungen att söka sig nya objekt att okritiskt svärma för och nya fiender att demonisera. 

Därför krävde drygt tusen svenska artister att Israel skulle uteslutas från Eurovision. Därför marscherade i Glasgow tidigare i år ursinniga demonstranter och krävde att Israel skulle utestängas från inomhus-VM i friidrott, trots att inte en enda israel var anmäld till tävlingen. Med åren lär man sig känna igen en masshysteri. 

Ett avgörande bekymmer är hur medelklasspubliken hanterar den uppfostringsanstalt som stora delar av kultursektorn utvecklats till. 

För några år sedan såg jag en musikteaterföreställning om Nina Simone. Uppsättningen fokuserade i långa stycken på Simones hudfärg. I slutet av föreställningen klev skådespelerskan som spelade Simone ur sin rollfigur och började tilltala publiken som privatperson.  

Med gravallvarligt tonfall framhöll hon sin åsikt att vi åhörare borde skjutas, eftersom vi som vita personer var indirekt medansvariga för slaveri, kolonisation och diverse övergrepp för hundratals år sedan. Gång på gång upprepade hon med bister min att publiken, som i vanlig ordning var hundra procent vit medelklass borde avlivas. 

Efter föreställningen fick hon en varm, ovanligt lång applåd. 

Hur långt kan den hunsade medelklassen gå i sin underkastelse inför politisk korrekthet och flockmentalitet? 

Alldeles för långt, vågar jag påstå. 

Martin Jonols är dramatiker, regissör, skådespelare och författare.

*** 

Läs även: Jag kan inte tänka mig något mer avkopplande än att vallas runt som ett får

Läs även: Ta det piano med Adornos essäer