Hur vet man när det är dags att fly?

I ett litet hus i ukrainska Kamenka hastade 30-åriga Rebecka Bluwstein en sommardag 1928 mellan rummen. Det tryckte i bröstet.   

Familjens kläder åkte ner i en koffert. En annan fylldes snabbt med brudsilvret, ljusstakarna, teglashållarna, och några böcker av Pusjkin, Gogol och Tolstoj.  

Vid kaminen stod hennes man Isaak och sorterade papper.  Hans händer darrade när han delade upp vem som skulle ta vad och vilka som skulle eldas upp.   

Fram till alldeles nyss var det vilken dag som helst: Rebecka hemma med de tre döttrarna, Roza, Fania och nyfödda Cilia, som var sjuk igen. Hur mycket kunde den späda lilla kroppen egentligen orka? Rebecka tänkte att hon borde ta henne till doktorn.   

Det blev aldrig av. Isaak kom hem från jobbet. Mycket tidigare än vanligt. Hans blick – som alltid var fast och trygg – var jagad. Han föste in sin hustru i köket, stängde dörren och sa att de måste ge sig av. Genast.   

Isaak berättade att hans vän Igor Zjeltov hade sagt att Isaaks chef  blivit arresterad. Att ingen visste varför. Att gripandet kunde betyda vad som helst. Men för Isaak var detta olycksbådande, som ett varsel om att den lättnad i tillvaron som rått i några år efter revolutionen och inbördeskriget nu var tillända. Som att Isaak redan såg att värre tider var att vänta. Och att de kunde komma när som helst.

Det återstod ännu några månader innan Stalin i oktober 1928 officiellt likviderade Lenins ”nya ekonomiska politik” och annonserade den första femårsplanen. Men denna sommardag sniffade sig Isaak Bluwstein till det annalkande tyranniet före någon annan och det var bara att sticka, med en gång.  

Han hade redan beställt en hästkärra och på kvällen, i skydd av mörkret, klev familjen på och reste iväg utan att säga något till grannarna eller ta farväl av någon.

Hur överlever vi i en diktatur? Hur vet vi, när vi är omgivna av lögner och propaganda, när vi ska fly? 

– Frågan har funnits i mig tidigare. Jag kom ju till Sverige som flykting, var ju själv med när mamma och pappa fördrevs  från Polen. Det blir så uppenbart i den här historien som innehåller så många flykter, att det handlar mycket om själva flyktbeslutet, om sätt att överleva, om hur man fattar de kloka och rätta besluten, säger fysikern och författaren Anna Grinzweig Jacobsson som skrivit Bröllopspogromen (Korpen), som i utkom på ettårsdagen av Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år.

Den historia hon syftar på är hennes egen släkts. Boken kan alltså läsas som en släktkrönika. Om det nu inte vore för att berättelsen också är en oupphörligen fascinerande skildring av livet i en trakt i Ukraina och på platser i Ryssland under ett drygt århundrade då i stort sett allt, hela världshistorien, har utspelat sig just där. Bröllopspogromen utspelar sig under drygt ett sekel mot en fond av  ett ständigt återkommande våld, eviga pogromer, mördande och krig. Men i centrum finns likväl en obändig överlevnadskraft vars beståndsdelar består av böner, sabbatsmåltider, högtidsfester och en ständigt återkommande fråga i tankarna:  ska vi stanna eller ge oss av? 

Bröllopspogromen kan alltså läsas som en studie i själva flyktbeslutets psykologi.   

För Anna Grinzweig Jacobsson som också leder Judiska Salongen i Göteborg är flyktens bevekelsegrunder en del av henne själv. De finns i hennes DNA. Som både nedärvda och upplevda erfarenheter. Hon var sex  år när hon en kall novemberdag 1969 anlände till Sverige med sin mamma och pappa. Om det har hon berättat i sin debutbok Flykten till  Marstrand, (Korpen, 2020), en berättelse om en familj som i hast ger sig av från Polen, vars regering 1968 dragit i gång en politik för att kasta ut judar med hjälp av metoder som var alltför bekanta: trakasserier, hot, sparka ut judar från arbetsplatserna, stoppa judar från universiteten.

Sex år var Anna Grinzweig Jacobsson när familjen anlände till Marstrand. Med sig hade hon pappa Lazar, som vid tiden var 59 år och sin mamma, som var 41 – och hette Cilia, var barnläkare och som varit nyfödd under  sin egen första flykt, i pappa Isaaks beställda hästkärra i Kamenka i Ukraina 1928.

Anna Grinzweig Jacobsson har under sitt sökande efter släktens öden i samband med bokskrivandet inte undgått att bli imponerad av sin morfar Isaak.  

– Han hade den förmågan, att ta de här besluten. En talang. Det blev så otroligt uppenbart i den här historien, det handlar så mycket om flyktbeslutet, det har den här berättelsen fått mig extra mycket att fundera på.

Bröllopspogromen inleds i början av 1900-talet i Babtjintsy i sydvästra Ukraina, nära den rumänska gränsen. Som några av de mest välbeställda i byn, bodde Kolmen Leib Majanskij och hans fru Hanna Majanskaja med äldsta dottern Rebecka och hennes tre småsyskon där, i ett kök med ”en murad spis som var så stor att en människa skulle få plats i den”. Rebecka brukade sitta och betrakta de vuxnas bestyr. När det pinglade i affären sprang Hanna ”genom ingången från matsalen och betjänade kunden”. På hyllorna i affären fanns allt. Kläder, djurskinn, tygrullar, trådrullar, stekpannor, klänningar, kjolar och tvättbaljor.

Familjen Majanskij  var en av de mest välbeställda i byn Babtjintsy. Men det var förbjudet för judar att äga mark så Kolmen Leib hade skrivit över jordbruket på sin ukrainske förman, vars hustru var hemhjälp hos familjen  Majanskij  och bland annat kom och tände eld i spisen under sabbaten och andra högtider.

Varje år när påsken firades måste man likväl förbereda sig för den årliga påskpogromen. Man bommade igen sina hus och försvann, lämnade byn. Berusade bönder och andra våldsverkare anlände och gav sig på de judar som var kvar och de hem som var hastigt övergivna. Hämnd på judarna för att de mördat Jesus var vad som måste utkrävas. Pogromen pågick i några timmar eller dagar. När den var färdig ”plockade judarna ihop spillrorna av sina hem, butiker och verkstäder och livet återgick till det normala.” 

Till det normala hörde mathållningen, den komplicerade. Separera kött och mjölk. Hanna kunde ta sig vissa friheter med det. Kolmen Leib tyckte inte om att hon gjorde det och spionerade på henne i köket med synpunkter som Hanna sällan brydde sig om.   

Anna Grinzweig Jacobsson målar detaljrikt upp detta vardagsliv. Läsaren förnimmer stämningen under sabbatsmåltiderna  i Majanskajahuset när alla bär sina bästa kläder, är glada, när Kolmen Leib häller upp koschervinet i bägaren och  strör salt på brödet, när hela familjen äter hackad lever, skivade morötter, riven pepparrot, rivna rödbetor, ättika.

Utanför dörren rasar pogromerna. Vissa har råd att betala för skydd. Andra flyr. En del till Västeuropa eller Amerika. Rebecka är tio år när hon skickas till skolan i Jampol, några  timmars resa med häst och vagn söderut från Babtjintsy. I skolan tar Rebecka del av det revolutionära budskapet. Det om jämlikhet för alla. Till och med för judarna, som ska få tillgång till universitet, få bo i de stora städerna, resa vart de vill, inte bara vara hänvisade till judiska bosättningsområden.

Men revolutionen dröjer. De gamla ledarna i Europa drar igång ett världskrig i stället. Men bortsett från marscherande trupper på avstånd är striderna i södra Ukraina inte särskilt många och tids nog kommer revolutionen, också i det krigförande Ryssland. Ukraina passar på att utropa sin självständighet. Lenin svarar med en stor offensiv och intar landet men efter freden i Brest-Litovsk hamnar  Ukraina under tyskt-ukrainskt styre.

Tyska husarer med sina ”blågröna tunikor och spetsiga Kaiser Wilhelm-mustascher slängde snabbt ut Lenins råa och oborstade bolsjeviker”. I praktiken var det Tyskland  som kontrollerade Ukraina och exporterade landets spannmål till hungrande städer i Tyskland och Österrike. Tyskarna höll lag och viss ordning fram till november 1918 då det stod klart att man skulle förlora kriget, och gav sig av.

Runt familjen Majanskij  inträdde en period av laglöst tillstånd, av nya krig, nu mellan Röda armén  och ukrainska nationalister, vita tsartrogna trupper, oberoende krigsherrar och banditgäng. Under denna tid träffade Rebecka Isaak. De,  liksom många i deras kamratkrets, hoppades på bolsjevikerna. De röda, trodde man, kunde få slut på anarkin. Av alla som kom och härjade var Röda armén mindre brutal mot judarna än de andra.

Och när Lenins trupper 1919 återtog Ukraina inföll ett visst lugn i byn där familjen Majanskij  bodde. Bolsjevikerna etablerade kontor, det gjorde de i minsta by. De judar som anslöt sig till partiet blev kallade ”judebolsjeviker”. De representerade invasionsmakten som  krävde ukrainarnas spannmål och blev hatade. Rebecka och Isaak gifte sig och det som hände när bröllopet stod är bokens titel, judepogromerna gör inga undantag för sådana ceremonier.

Ändå är åren mellan 1922 och 1928 hyggliga år för familjen. Lenin ville ge republikerna särart och minoriteterna fulla rättigheter. Och ekonomiskt gör han vad som kallas ”sin tango”, tar två steg bakåt för att kunna ta ett framåt, återinför kapitalismen, ett avsteg från den kommunistiska ideologin. Bönderna får odla eget, de unga får starta små företag. Tillvaron i södra Ukraina är jämförelsevis dräglig, viss framtidstro råder. 

Men 1928, fyra år efter Lenins död har Stalin bestämt sig för att införa den första femårsplanen. Det Isaak har insett är att hans eget liv är i omedelbar fara. Familjen flyr från Kamenka. Rebecka och barnen nordväst, tillbaka till Babtjintsy. Isaak österut.

Återförenade med Kolmen Leib och Hanna i  byn där det inte råder någon brist på mat dröjer det ändå inte länge innan hotet mot familjens överlevnad blir konkret: Stalin ersätter den nya ekonomiska politiken med ett beslut om att likvidera alla klassfiender. Det kallas avkulakisering, trots att kulaker, självägande bönder vid denna tid knappast längre existerade. Det räcker med att äga en ko för att bli likviderad.

Snart kommer beskedet att Kolmen Leib ska avkulakiseras. Skildringen av hur den vid denna tid 62-årige  Kolmen Leibs  flykt arrangeras och genomförs är gastkramande. Än en gång: någon flyr, ett beslut om att fly har i hast fattats.

Anna Grinzweig Jacobsson:  

– Flykten är en av överlevnadsstrategierna, men inte enbart. Den formuleringen inbjuder ju till en bredare frågeställning: hur lever man, hur hanterar man propaganda, hur förhåller man sig till det, hur bedömer man vad som är att lita på, hur bedömer man information? Hur ska man skilja lögn från sanning, och det är ju en del i ett beslutsunderlag som rör om man ska  fly överhuvudtaget. Det hänger ihop det där, flykten är egentligen bara den yttersta konsekvensen av att ta in information.

Vad sysslade Isaak med som väckte hans oro 1928? Stalinårens svält- och terrorvälde under åren från 1928 fick en del judar att till och med hoppas på tyskarna under andra världskriget. När man på egen mark i Ukraina upptäckte vad nazisternas judepolitik gick ut på var nya flyktbeslut det enda som återstod. 

– Att leva i en diktatur har ju ett pris, man tvingas inse att lögn blir en normalitet, berättar Anna Grinzweig Jacobsson som under arbetet med  sin bok också upptäckte en lögn hennes mamma Cilia  hade fört vidare till sin dotter, den om var någonstans Cilia  var född. 

En familjs historia förvanskas av familjemedlemmarna själva. Bröllopspogromens författare fick under sitt arbete med boken reda på sanningen under sina intervjuer med Cilias  storasyster Roza. Samtalen ägde rum under några år i slutet på 2010-talet  i Rozas lilla lägenhet i ett av uniformerade vakter, grindar och bommar bevakat  seniorboende i Boca Raton i Florida.

Skickligt länkar Anna Grinzweig Jacobsson in dessa intervjuer i en berättelse som har romanens gestaltning trots att den rakt igenom är icke-fiktiv.  

– Det var ju det personliga  jag ville skriva om. Men jag ville samtidigt vända mig till en bredare publik utan att det skulle bli en redovisande historiebok. Så jag hade en period när jag laborerade med att göra en roman, försökte skriva i en romanform, fylla ut luckorna med fiktiva inslag, och bygga en traditionell roman, men jag blev inte nöjd med resultatet.  Dessutom kändes det helt fel att hitta på saker, gentemot personerna det handlade om, ett övergrepp, om jag hårdrar det hela. 

Hon hittade en ton till slut, säger hon, resultatet har blivit en gastkramande intensiv och drabbande berättelse. Vad det är för genre spelar mindre roll.  

– Ett  slags reportage, narrative nonfiction säger man på engelska.  

Läs även: Litteraturhistorikern som kämpade mot nazismen

Läs även: Himmlers massör var en hjälte