Huvudlöst herrefolk

»I think it looks better like that«, sa en nöjd Paul Kelleher till polisen när de kom för att gripa honom på Guildhall Art Gallery i London en julidag år 2002.

Den trettiosjuåriga teaterproducenten från Isleworth hade just dekapiterat en nästan två och en halv meter hög marmorstaty föreställande den tidigare premiärministern Margaret Thatcher.

Kelleher avskydde allt vad hon stod för. Han såg handlingen som politisk. Hur man ska etikettera den debattstorm som svept in över Thatchers hemstad Grantham i östra Midlands är inte lika givet. Den restaurerade bildstoden i marmor söker ett hem, och Labourpolitikerna vill placera den på ett lokalt museum för att dra turister till orten. Torypartiets regionala vakthundar vill det inte. Av respekt för baronessan Thatcher, som ju fortfarande promenerar på denna jord. Uppochnervända världen alltså.

Lämnar vi partipolitiken därhän för en stund går det att se skådespelet i Grantham som en kommentar till samhällsutvecklingen i stort. För ur ett jämställdhetsperspektiv befinner sig Storbritannien på ett sluttande plan (huruvida detta är en bra liknelse för en ö kan diskuteras). I den färska rapporten »Sex and Power 2013«, framtagen av den hedervärda grupperingen Counting Women In, får frågan »Who runs Britain?« ett deppigt svar: Män. Det är männen som styr politiken, männen som styr rättsväsendet, männen som styr näringslivet. Lyssna bara på det här: 22,5 procent kvinnor i parlamentet, 15,6 procent kvinnor bland de högst uppsatta domarna, och i den så mäktiga penningpolitiska kommittén i Bank of England, centralbanken, finns inga kvinnor alls.

Sett i det ljuset är det kanske inte så konstigt att det verkar finnas en stark politisk vilja att ge den mesta powerkvinnan Storbritannien någonsin producerat ett riktigt hem. Inte så noga då, verkar man tycka, att hon är lika delar hatad som älskad, om hon är den perfekta inkarnationen av en kvinna med makt. Fast det där är en alltför välvillig tolkning, som låter påskina att det skulle finnas en brett förankrad förändringsvilja. Att man skulle vara intresserad av att rucka på de herrklubbar som makten reducerats till. Så är det nog inte, tyvärr. Det är mer rimligt att tro att Margaret Thatcher fungerar som en rätt effektiv dimridå. Så länge hennes person syns och hålls vid liv, kan man fortsätta som vanligt i gamla Blighty. Med gubbarna i topp. När en Tory-politiker från Grantham nyligen kommenterade turerna kring Thatcher-statyn i BBC:s regionala nyhetsprogram, sa han något smått fantastiskt. Att han gladde sig över den stora beundran som Labourpolitikerna i kommunfullmäktige uttryckt för Margaret Thatcher. De ställde sig bakom samtliga av hennes politiska idéer! Ett resonemang han krönte med orden: »She actually put the Great back into Great Britain.«

Alla nationer när kollektiva drömmar. I Storbritannien tror man sig fortfarande leva i en världsdominerande stormakt. Och i en nation där man inte har problem med jämställdheten. Det finns ett annat ord för det. Vanföreställningar.

Rapporten från Counting Women In går att läsa
på www.countingwomenin.org