Huvudperson mot sin vilja
Författare har blivit sådana kändisar man råkar säga hej till på stan för att man tror att det är en bekant. Dels för att de medialiserats, dels för att allt fler skriver romaner om sig själva. Som läsare är det ibland svårt att skilja fiktion från person.
En problematik som fördjupas i Kerstin Ekmans nya roman »Grand final i skojarbranschen«. Här har den fula, begåvade Babba Andersson kommit överens med den vackra, behagliga Lillemor Troj om att hon ska stå som författare till de böcker som i själva verket Babba har skrivit. Efter en sextioårig, gemensam karriär skriver Babba en »självbiografi« i Lillemor Trojs namn där bluffen ska avslöjas. Jobbigt läge för Lillemor.
Hur ska hon tackla de subjektiva sanningar som Babba vräker ur sig om henne?
Vem har egentligen rätt att teckna någon annans historia? Som journalist gör man det hela tiden. Och många av dem som avbildas känner sig säkert orättvist behandlade, precis som romanens Lillemor. Men trots att kungen var lika nervös när »Den ofrivillige monarken« kom ut och Julian Assange lika förbannad när hans självbiografi för ett par veckor sedan släpptes mot hans vilja, så hör det till det journalistiska uppdraget att skriva även det som inte är bekvämt.
Det intressanta är att skönlitteraturen bjuder på helt andra och betydligt friare ramar. Här kan även totalt okända människor plötsligt återfinna sig själva i en bok. De alltmer populära autofiktiva romanerna berättar ju inte bara författarens historia, utan även om gamla kärlekar, släktingar och klasskamrater. I Karl Ove Knausgårds »Min kamp« får läsarna ta del av ett explicit, av sorg och besvikelse färgat, porträtt av hans alkoholiserade och döda pappa. Författaren har fått kritik för det och visst är det problematiskt att hans far inte kunnat säga något om bilden som målas upp av honom. Samtidigt är det tydligt att det är just Karl Ove Knausgårds personliga upplevelse av sin far.
Lillemor Troj hoppas i romanen att läsarna ska vara tillräckligt kritiska för att förstå just det här – att porträttet av henne aldrig kan bli annat än en tvådimensionell klippdocka där någon annan valt kläderna. Det är också här Kerstin Ekman utmanar oss läsare. För ytterligare en knorr i romanen är att hon låter Lillemor Troj likna sig själv. Jag som läsare får hela tiden ifrågasätta mig själv, för att inte tro att det här i sin tur är en självbiografi. När Kerstin Ekman sedan dyker upp i SVT:s »Babel« klädd exakt som Lillemor i bokens inledande meningar blir jag alldeles förvirrad. Det är det som är så briljant.
