Hyllad av AfD – Leni Riefenstahl var prototypen för fake news
Beundrad av Warhol, Coppola, Tarantino och feminister. En del av nazisternas propagandamaskin och hyllad av AfD. Leni Riefenstahl skärskådas i ny film.

Bild: Edge Entertainment
Leni Riefenstahl är en av filmhistoriens mest mytiska och omdiskuterade regissörer.
Hon var tveklöst en mycket duktig filmskapare. Hon var en kvinna som tog plats i en manlig värld. Men samtidigt skapade hon filmer som användes i den nazityska propagandan, och hon var god vän med främst Adolf Hitler men även Joseph Goebbels.
Riefenstahl avled 2003. Då var hon 101 år gammal. Arvet efter henne har fortsatt att diskuteras. Nu kommer den troligen ultimata skildringen av henne, i den bioaktuella dokumentärfilmen Riefenstahl.

Mannen som regisserat filmen heter Andres Veiel. Han är 65 år, bor i Tyskland och har tidigare gjort bland annat Motståndets tid, en spelfilm om Baader-Meinhof-terrorismen. Jag träffar honom på filmfestivalen i Venedig för en lång intervju om den utmärkta dokumentärfilmen om kvinnan bakom Viljans triumf (1935) och Den stora olympiaden (1938).
– En producent fick tillgång till allt hennes efterlämnade material. Det var över hundra lådor med foton, anteckningar, privata filmer, bandupptagningar. Vem kunde tacka nej? Det gav mig en möjlighet att titta djupare på vem hon var, hur estetik kolliderade med ideologi, varför hon blev den hon var och hur hon efter kriget höll fast vid det, säger Andres Veiel.
- Låg hon med Hitler? Det vet jag inte. Blev hon våldtagen av Goebbels? Det vet jag inte och jag är inte heller intresserad av det. Jag ville söka efter rötterna till fascismen, jag ville använda ett förstoringsglas för att se varför människor längtar efter det överlägsna och känner förakt för det svaga, fortsätter han.
– Jag kände att jag var tvungen att göra den här filmen. Trump, migranter, arrogans, fascism. Vi behövde inte nämna Trump eller Putin. När vi ser bilderna ur Viljans triumf, med soldater som marscherar med ögonen riktade rakt framåt, då tänker vi på Orban och Trump och Putin. Fyll i vilket namn du vill.

Andres Veiel har haft ett oerhört rikt material att använda ur de drygt etthundra lådorna. Där fanns inte minst home movies, där vi möter en åldrad Riefenstahl tillsammans med sina många år yngre älskare. Där fanns inte minst bandupptagningar från en rad telefonsamtal – bland annat från fans, som ringt till henne för att betyga henne sin vördnad och sin avsaknad av nazismens ideal. Vi möter också Riefenstahl själv i klipp från flera TV-intervjuer. Vid en av dessa, gjord på 1970-talet, ringer publiken in med frågor och kommentarer. Veiel säger att åtminstone en tredjedel av de som ringde var uppenbara nynazister.
Riefenstahl föddes 1902. Hon var dansös och skådespelerska, agerade i flera populära bergsklättringsfilmer. I början av 1930-talet började hon regissera. 1935 gjorde hon Viljans triumf som handlade om de nazistiska partidagarna i Nürnberg och vars estetik kommit att påverka filmmakare många decennier senare, till exempel i skildringen av Darth Vader och dennes trupper i den första ”Star Wars”-filmen. Tre år senare kom filmen om 1936 års olympiad i Berlin, ”Den stora olympiaden”. Även den filmens estetik har hyllats, på 1970- och 1980-talen blev Riefenstahl kult.
– Det var ett oerhört naivt sätt att se på det hon hade gjort. Man fortsatte med hennes estetik, med att ständigt visa upp starka, hälsosamma unga män och kvinnor. Inga sjuka eller svaga människor, de exkluderades, säger Andres Veiel.

I en TV-intervju 1998 lyftes Riefenstahl fram som en förebild för feminister. Andres Veiel är starkt kritisk.
– Man försökte skapa en ny sorts feminism men med mörka fläckar. Men man kan inte skilja på politik och konst.
I de TV-intervjuer hon gjorde sa hon alltid att ”om ni börjar fråga om politik så går jag härifrån”. Men så blev det inte. När det efter femton minuter ändå kommer en fråga, så slutar hon inte, utan talar om Hitler och om Goebbels och om hur ”dom bad mig göra filmerna”. Hon förnekar att hon var nära vän med Hitler, men det ligger i luften att hon nog låg med honom.
Leni Riefenstahl försvarade sig ständigt med att hon bara varit en konstnär och filmskapare, att hon inte hade förstått vilka grymheter nazister begick. Var hon verkligen så naiv? Andres Veiel tror inte det, och exemplifierar det med en massaker.
– Riefenstahl skulle filma några tyska soldater. En grupp judar som grävde diken var i vägen. Hon bad soldaterna att avlägsna judarna. Det gjorde de – och sköt dem. Hon var mer än ett vittne, hon var en katalysator. Det blev en kedjereaktion, hon orsakade massakern.

Efter kriget blev Riefenstahl först arresterad, men släpptes snart. Hon fortsatte att göra film, och gjorde flera filmer om Nuba-folket i Sudan.
– Det gjorde hon i ett försök att inte bli kallad nazist. ”Titta, jag gör film om svarta människor, jag är inte rasist”, säger Andres Veiel.
Hon fortsatte här att använda estetiken från sina tidigare filmer och författarinnan Susan Sontag har skrivit att skildringen av Nuba-folket gick tillbaka till den fascistiska idén om ”den ädle vilden”.

Fram till sin död fortsatte Leni Riefenstahl att vara omdiskuterad – och hyllad. Andy Warhol var en beundrare (han intervjuade henne för sin tidskrift Interview) och Quentin Tarantino har, enligt Andres Veiel, hyllat henne som ”den största filmskaparen någonsin”. Och Francis Coppola åt middag med henne på filmfestivalen i Telluride 1974.
– Hon ljög och hon manipulerade. Kanske var det så att hon till sist kom att tro på sina egna lögner. Hon sa hela tiden att hon bara hade varit en konstnär, att hon bara hade gjort sitt jobb, att hon inte förstått vad nazisterna gjorde, att hon inte vetat om förintelselägren. Men steg för steg kom hon att tro på det hon själv sa. Det blev en prototyp för fake news, långt innan Trump, säger Andres Feiel.
– I dag hyllas hon som en stor konstnär av högerextrema AfD. Man försöker bortse från det politiska.
Toppbild. Leni Riefenstahl vid kameran under en inspelning. Foto: Edge Entertainment/Vincent Productions.
***
Leni Riefenstahl är en av filmhistoriens mest mytiska och omdiskuterade regissörer.
Hon var tveklöst en mycket duktig filmskapare. Hon var en kvinna som tog plats i en manlig värld. Men samtidigt skapade hon filmer som användes i den nazityska propagandan, och hon var god vän med främst Adolf Hitler men även Joseph Goebbels.
Riefenstahl avled 2003. Då var hon 101 år gammal. Arvet efter henne har fortsatt att diskuteras. Nu kommer den troligen ultimata skildringen av henne, i den bioaktuella dokumentärfilmen Riefenstahl.

Mannen som regisserat filmen heter Andres Veiel. Han är 65 år, bor i Tyskland och har tidigare gjort bland annat Motståndets tid, en spelfilm om Baader-Meinhof-terrorismen. Jag träffar honom på filmfestivalen i Venedig för en lång intervju om den utmärkta dokumentärfilmen om kvinnan bakom Viljans triumf (1935) och Den stora olympiaden (1938).
– En producent fick tillgång till allt hennes efterlämnade material. Det var över hundra lådor med foton, anteckningar, privata filmer, bandupptagningar. Vem kunde tacka nej? Det gav mig en möjlighet att titta djupare på vem hon var, hur estetik kolliderade med ideologi, varför hon blev den hon var och hur hon efter kriget höll fast vid det, säger Andres Veiel.
– Låg hon med Hitler? Det vet jag inte. Blev hon våldtagen av Goebbels? Det vet jag inte och jag är inte heller intresserad av det. Jag ville söka efter rötterna till fascismen, jag ville använda ett förstoringsglas för att se varför människor längtar efter det överlägsna och känner förakt för det svaga, fortsätter han.
– Jag kände att jag var tvungen att göra den här filmen. Trump, migranter, arrogans, fascism. Vi behövde inte nämna Trump eller Putin. När vi ser bilderna ur Viljans triumf, med soldater som marscherar med ögonen riktade rakt framåt, då tänker vi på Orban och Trump och Putin. Fyll i vilket namn du vill.

Andres Veiel har haft ett oerhört rikt material att använda ur de drygt etthundra lådorna. Där fanns inte minst home movies, där vi möter en åldrad Riefenstahl tillsammans med sina många år yngre älskare. Där fanns inte minst bandupptagningar från en rad telefonsamtal – bland annat från fans, som ringt till henne för att betyga henne sin vördnad och sin avsaknad av nazismens ideal. Vi möter också Riefenstahl själv i klipp från flera TV-intervjuer. Vid en av dessa, gjord på 1970-talet, ringer publiken in med frågor och kommentarer. Veiel säger att åtminstone en tredjedel av de som ringde var uppenbara nynazister.
Riefenstahl föddes 1902. Hon var dansös och skådespelerska, agerade i flera populära bergsklättringsfilmer. I början av 1930-talet började hon regissera. 1935 gjorde hon Viljans triumf som handlade om de nazistiska partidagarna i Nürnberg och vars estetik kommit att påverka filmmakare många decennier senare, till exempel i skildringen av Darth Vader och dennes trupper i den första ”Star Wars”-filmen. Tre år senare kom filmen om 1936 års olympiad i Berlin, ”Den stora olympiaden”. Även den filmens estetik har hyllats, på 1970- och 1980-talen blev Riefenstahl kult.
– Det var ett oerhört naivt sätt att se på det hon hade gjort. Man fortsatte med hennes estetik, med att ständigt visa upp starka, hälsosamma unga män och kvinnor. Inga sjuka eller svaga människor, de exkluderades, säger Andres Veiel.

I en TV-intervju 1998 lyftes Riefenstahl fram som en förebild för feminister. Andres Veiel är starkt kritisk.
– Man försökte skapa en ny sorts feminism men med mörka fläckar. Men man kan inte skilja på politik och konst.
I de TV-intervjuer hon gjorde sa hon alltid att ”om ni börjar fråga om politik så går jag härifrån”. Men så blev det inte. När det efter femton minuter ändå kommer en fråga, så slutar hon inte, utan talar om Hitler och om Goebbels och om hur ”dom bad mig göra filmerna”. Hon förnekar att hon var nära vän med Hitler, men det ligger i luften att hon nog låg med honom.
Leni Riefenstahl försvarade sig ständigt med att hon bara varit en konstnär och filmskapare, att hon inte hade förstått vilka grymheter nazister begick. Var hon verkligen så naiv? Andres Veiel tror inte det, och exemplifierar det med en massaker.
– Riefenstahl skulle filma några tyska soldater. En grupp judar som grävde diken var i vägen. Hon bad soldaterna att avlägsna judarna. Det gjorde de – och sköt dem. Hon var mer än ett vittne, hon var en katalysator. Det blev en kedjereaktion, hon orsakade massakern.

Efter kriget blev Riefenstahl först arresterad, men släpptes snart. Hon fortsatte att göra film, och gjorde flera filmer om Nuba-folket i Sudan.
– Det gjorde hon i ett försök att inte bli kallad nazist. ”Titta, jag gör film om svarta människor, jag är inte rasist”, säger Andres Veiel.
Hon fortsatte här att använda estetiken från sina tidigare filmer och författarinnan Susan Sontag har skrivit att skildringen av Nuba-folket gick tillbaka till den fascistiska idén om ”den ädle vilden”.

Fram till sin död fortsatte Leni Riefenstahl att vara omdiskuterad – och hyllad. Andy Warhol var en beundrare (han intervjuade henne för sin tidskrift Interview) och Quentin Tarantino har, enligt Andres Veiel, hyllat henne som ”den största filmskaparen någonsin”. Och Francis Coppola åt middag med henne på filmfestivalen i Telluride 1974.
– Hon ljög och hon manipulerade. Kanske var det så att hon till sist kom att tro på sina egna lögner. Hon sa hela tiden att hon bara hade varit en konstnär, att hon bara hade gjort sitt jobb, att hon inte förstått vad nazisterna gjorde, att hon inte vetat om förintelselägren. Men steg för steg kom hon att tro på det hon själv sa. Det blev en prototyp för fake news, långt innan Trump, säger Andres Feiel.
– I dag hyllas hon som en stor konstnär av högerextrema AfD. Man försöker bortse från det politiska.
Toppbild. Leni Riefenstahl vid kameran under en inspelning. Foto: Edge Entertainment/Vincent Productions.
***