I dammig jeep genom Tibet

Författaren Axel Odelberg kryper ur sin röda sovsäck och tittar fram ur tältöppningen.

Himalayas hisnande toppar och Tibets höga himmel. En koboltblå bergssjö. En dammdränkt Landcruiser (med chaufför, vägvisare och kock) som under fem veckor tagit honom 320 mil genom öknarna till denna högplatå belägen 5 000 meter över havet – jordens sista riktigt tomma plätt.

Centralasien. Sven Hedins värld.

Skillnaden mellan då och nu är inte väldig. Men sant är att Odelberg färdas i jeep. Hedin hade hästar och kameler; de flesta hann dö av umbäranden innan han nått sina mål. Och trots att han höll sig med tjänare bestod maten som serverades i huvudsak av tibetansk gröt.

– Men doktor Hedin, säger Odelberg nu vid sjön Bang-Tsos strand, här skiljs våra vägar!

Bang-Tso är platsen där den svenske äventyraren och upptäcktsresanden år 1901 upplevde en svidande motgång. Förklädd till mongolisk pilgrim ville Sven Hedin som första västerlänning nå den förbjudna, mystikomspunna staden Lhasa. Under tibetanskt vapenhot tvangs han att ge upp sitt mål.

Hedin lät sin karavan vända mot Ladhak. Odelberg däremot fortsätter de sista 30 milen fram till Lhasa.

Det gjorde han. Jag vet; jag var med på expeditionen. Det var för två år sedan.

I dagarna släpps Axel Odelbergs 620 sidor tjocka populärakademiska biografi »Äventyr på riktigt – Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin« på Norstedts förlag.

Det var den 59-årige Odelbergs femte expedition i det inre av Asien. Det hade slumpartat börjat med en resa i Mongoliet.

Han stötte på fascinerande detaljer om en svensk bibelkolportör från Västmanland, Frans August Larson, som kring förra sekelskiftet kom att bli en storman med titeln hertig i det exotiska landet.

Odelberg skrev boken »Hertig Larson«. Under resorna till överlevande anhöriga i Amerika och forskande på bibliotek upptäckte han att Hertig Larsons och Hedins vägar ofta korsades.

Det blev självklart att den kontroversielle Hedin blev Odelbergs nästa projekt. En berättelse om en kraftkarl och äventyrare, vars politiska dumhet gjort att vi bara kommer ihåg delar av honom.

Sven Hedin var – som merparten av överklass-Sverige i början av förra seklet – varmt tyskvänlig. I Tyskland visade man stort intresse för hans upptäcktsresor och hans litteratur. När Hitler kom till makten trodde Hedin att det skulle leda till återupprättandet av landets storhet, som gått förlorad i Versaillesfreden. Hitler tog emot honom. Hitler smickrade honom.

Sven Hedins insatser som upptäcktsresande går inte att förringa. Genom att kartlägga stora landområden i Tibet och övriga delar av Centralasien – tidigare vita fläckar på kartan – blev han tidens mest kände svensk.

Men livet som äventyrare kostade på. År efter år levde han under vidriga förhållanden. I tält, kyla och kamelskit. Han var fullkomligt besatt av kartritning och lodning av sjöar som ingen någonsin kommer att segla.

Genom att följa Hedin i spåren har också Axel Odelberg fått känna av expeditionslivets mindre bekväma sidor. Höjdsjukan har gjort honom stundtals matt. Vargar har korsat hans väg. Han har hindrats övernatta i städer där digerdöden just brutit ut.

– Jag ville se allt och i detalj följa upp vad som hände Hedin på hans expeditioner. Det är en stark upplevelse att med närvarokänsla och trovärdighet kunna skriva: Ur den här grottan drog sig Hedin tillbaka, utdriven av snusk och insekter…

Var Hedin i första hand vetenskapsman eller äventyrare?

– Mest äventyrare. Han var ständigt beredd att ge sig in i fara. Men han gav sig själv vetenskapliga motiveringar i sin jakt för att vara först – och längst bort och högst upp.

Hedin var en otroligt framgångsrik författare, ledamot i Svenska Akademien. Men var han i första hand en intellektuell eller en nazist?

– Hedin var ingen egentlig intellektuell. Han var en handlingsmänniska med sinne för att registrera, inte reflektera.
Det skonar honom inte från nazistanklagelserna. Och hur du än vänder och vrider på honom kommer du inte undan att i sista kapitlet behöva skriva om n a z i s t e n Hedin.

– Sista kapitlet?! Jag börjar boken med Hedin och nazismen. Det finns inga glidningar om »oförstånd« eller »missuppfattning« av hans ståndpunker. Hedin var en Hitlerbeundrare och det slutade han aldrig att vara. Hedin skrev Hitlers dödsruna i Dagens Nyheter och i den utnämner han Hitler till »en av historiens största ledare«. Han hatade Amerikas inträde i andra världskriget och (trots att han själv var 16-delsjude) uttalade sig i antisemitiska ordalag.

Vad drar du för slutsatser?

– Hedin var mannen som alltid hittade rätt i geografin men för evigt gick vilse i politiken. För att ge det omdömet perspektiv ska man veta att Hedin, fyra år efter Hitlerhyllningen i DN, sa att Mao var det bästa som hänt Kina på 1 000 år. Jag känner att jag just nu skulle vilja ha med mig Hedin här för att visa honom vad Maos kulturrevolution gjort med Tibet.

Hedin begravdes 1952 – i dubbel bemärkelse. Det är få som talar om honom i dag. Är han värd att läsa?

– Nja. Han är en hjälte som gjort bort sig på grund av sina sympatier för Hitler. Och böckerna – de var sin tids Discovery Channel. Han är värd att bli läst om. Men han är långtråkig att läsa.

»Äventyr på riktigt – Berättelser om upptäckaren Sven Hedin« ges ut på Norstedts förlag.