I dödens dal

Det var strax före stängningsdags på poppishaket Bosco. Femtiofemårige oppositionstoppen Boris Nemtsov, ledigt klädd i ljusblå jumper, och hans 30 år yngre flickvän avslutade sin middag. Anklever, biff, vilda bär. Hans telefon hade ringt hela kvällen. Han hade dessutom rusat iväg till en radiointervju där han uppmanat människor att ansluta sig till söndagens demonstration mot Rysslands förvärrade ekonomiska kris, och Vladimir Putins agerande i Ukraina. Han hade kallat presidenten en patologisk lögnare. Varnat för att för mycket makt i händerna på en man bara kunde sluta i katastrof. Nu var paret bland de sista restauranggästerna att betala.

De spatserade hemåt, förbi Röda torget, förbi Vasilijkatedralens virvlande kupoltak, och var precis på väg att korsa Bolsjoj Moskvoretskij-bron mot de historiska kvarteren i centrala Moskva, när någon började skjuta. Fyra skott träffade Boris Nemtsov. Flickvännen klarade sig oskadd. Bödeln försvann i en vit bil. Några timmar senare tvättade man bron ren från människoblod, lät det försvinna ner i flodens mörka vatten.  

Med veckans mord på Boris Nemtsov, utfört ett stenkast från Kreml, läggs ytterligare ett namn till listan över undanröjda Putin-kritiker. De flesta är döda, andra har gått i exil. Femtioettårige Michail Chodorkovskij benådades märkligt nog i december 2013 efter tio år i fängelse. Den forne oligarken turnerar nu världen runt som bokaktuell frihetshjälte.

Men vem är han egentligen, Chodorkovskij?

Det sägs att det var tv-debatten som blev droppen. Den som sändes i februari 2003, mellan Vladimir Putin (den onde och fule) och Michail Chodorkovskij (den gode och snygge). Hur hade den där av skvallerpressen favoriserade oligarken mage att antyda att uppsatta regeringstjänstemän var korrupta baroner som roffat åt sig? Att korruptionen kostade Ryssland över 30 miljarder dollar per år?

Åtta månader efter debatten åkte Chodorkovskij in i fängelse för skattebrott.

Men Michail Chodorkovskij, som bokstavligen växte upp i Komsomol, partiets ungdomsförbund, hade retat Putin under en längre tid. När Sovjetunionen kollapsade 1991 och marknaden blev fri var manegen krattad för Chodorkovskij. Han använde sina kontakter i partiapparaten väl. 1993 blev han vice energiminister under president Boris Jeltsin, och två år senare köpte han det statliga oljeföretaget Yukos med skulder på över 3,5 miljarder dollar. 300 miljoner dollar betalade han. På sikt skulle Yukos komma att äga ungefär en femtedel av Rysslands enorma tillgångar av gas och olja, och Chodorkovskij seglade upp som en av världens rikaste.

Sedan den gamle KGB-officeren Vladimir Putin installerat sig i Kreml 1999, såg han så sakteliga till att vinna makt över vilka han upplevde som sina två största hot: medierna och oligarkerna. Råkapitalismens fanbärare.

Michail Chodorkovskij befann sig i hjärtat av denna elit, väldigt långt ifrån sin nuvarande hjältestatus. Han satt med på den årliga oligarkmiddagen med Putin, den som Nina Chrusjtjova, professor i internationella relationer vid The New School i New York, nyligen kallade »ett gästabud i pestens tid«. Men snart, i takt med att Chodorkovskij började kritisera makttoppens allt smutsigare lekar, fick han smaka på hur Putins generositet förvandlades till knivhugg.

Politisk fånge. Oljemiljardären Michail Chodorkovskij satt tio år i fängelse för ekonomisk brottslighet. Men internationella bedömare var eniga om att det var en dimridå, att han undanröjdes för att han var ett hot mot Putin.

Det första skrämselskottet borde ha varnat Chodorkovskij. Efter tv-debatten 2003 greps Platon Lebedev, hans partner in »biznis«, som lagt labbarna på en konstgödselfabrik. Sedan började myndigheterna undersöka Chodorkovskijs oljeföretag Yukos. En osynlig snara drogs åt.

När Michail Chodorkovskij slutligen anklagades för skattebedrägeri blev det klart för många att hans brott snarare var hans politiska ambitioner. I samband med att han frihetsberövades togs Yukos över av staten. De som hoppats på det nya Rysslands framväxt fick sig en ordentlig chock.

2004 ingick Putin den ultimata pakten med oligarkerna. Han gav dem två alternativ: backa eller gå Chodorkovskijs öde till mötes. De fick behålla sina tillgångar i fåmansväldet, så länge de inte petade i politiken. Och därmed var maktkampen över.

Michail Chodorkovskij ingår i en större berättelse om Ryssland, den om hur landet skyndsamt glider mot ett auktoritärt styre. Att tysta en dissident verkar alltmer handla om att just döda den. Alexander Litvinenko, den tidigare officeren i den federala säkerhetstjänsten FSB och KGB som fick politisk asyl i Storbritannien, straffades med strålsjuka »för att ha skadat säkerhetstjänsten«. Tre veckor efter att han insjuknade var han död. Det var 2006. Samma år mördades den erkända Novaja Gazeta-journalisten Anna Politkovskaja i sin lägenhet för sin rapportering om Tjetjenien-konflikten. 2008 hölls visselblåsaren Sergej Magnitskij, som fann omfattande korruption och systematiska stölder i det ryska företaget Hermitage Capital sanktionerade av ryska tjänstemän, fängslad ett år utan rättegång och dog sedermera i fängelset. 2009 mördades människorättsjuristen Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova utanför en tunnelbanestation.

Så varför benådade Putin egentligen Chodorkovskij? Av humanitära skäl, sägs det, hans 78-åriga mamma var sjuk i cancer och låg på dödsbädden. En mer trolig förklaring är den som Sergej Guriev, tidigare rektor på Handelshögskolan i Moskva som nu lever i exil i Paris, gett uttryck för: »Chodorkovskij släpptes eftersom bilden av Ryssland i omvärlden kontinuerligt försämrats.«

I samma veva som Ryssland annekterade Krim varnade Putin för »femtekolonnarna«, de nationella förrädarna. Vilka det handlade om var uppenbart, bland annat antikorruptionsaktivisten och nationalisten Aleksej Navalnyj. Han har under flera års tid retat Kreml på liknande sätt som Chodorkovskij, men hans motståndsrörelse har börjat tyna. Förra året dömdes han och den yngre brodern Oleg till tre och ett halvt års fängelse för bedrägeri mot ett kosmetikaföretag. Navalnyj fick villkorlig dom. Oleg får sitta av hela tiden.

Michail Chodorkovskijs omvandling från misstrodd oligark till populär frihetskämpe borde ta på Putins självbild. Ett slag mot fåfängan som knappt en barbröstad ponnyridning kan bota. Inte ens 2005, medan Chodorkovskijs oljeimperium krossades och han skickades till arbetslägret YaG-14/10 utanför Chita i östra Ryssland och fick uthärda sexton timmar straffarbete om dagen, knäcktes han.

Stad i sorg. Kön till Sacharovcentret där mördade Putin-kritikern Boris Nemtsov låg på lit de parade före begravningen var flera hundra meter lång.

I sin nya bok »Mina medfångar« beskriver han tiden bakom galler som ett reningsbad. Han berättar vad tystnadens pris kan leda till och om skammen han känner för sitt land: »I dagens Ryssland är det också i friheten svårt att skilja en svindlare från en representant för en officiell myndighet. Och vi då, vi som inte vågar hävda våra rättigheter, vi som anpassar oss och gömmer oss bakom lydnadens mask? Är inte skyddsmasken på väg att bli vårt ansikte? Förvandlas vi inte steg för steg till tigande och svarslösa slavar, redo att utföra vilka vidrigheter som helst på order uppifrån?«

I början av 1990-talet var det lite som skilde Chodorkovskij från de andra roffarbaronerna. Affärsverksamheten var ett spel. Han betalade lite eller inget alls för de egendomar han tillskansade sig från staten. Men han köpte sig inga lyxbåtar eller villor på Côte d’Azur. Han var den förtegne oligarken, enligt Masha Gessen. Efter några år la han av sig kostymen och började bära anspråkslösa polotröjor och glasögon med tunna bågar. Han såg lite ut som en rysk Steve Jobs. Men det hindrade inte arbetarna på oljeriggarna från att svimma av hunger. När Chodorkovskij var 34 år drabbades han av det stora uppvaknandet, att kapitalismen kunde göra personer maktlösa. Sedan dess säger han sig förkasta rikedom på samma sätt som han förkastar det han tidigare trodde så stenhårt på: kommunismen.

I Putins välde räcker det med att någon bryter mot status quo för att bli en måltavla. Pressfriheten har minskat i takt med den demokratiska devalveringen. Ryssland nådde nya dystra nivåer 2014 med den inte så ärevördiga plats nummer 148 på Reportrar utan gränsers årliga lista. Samma år antog Putin en lag som förbjuder skällsord i litteratur, film och konst. Med den påstår sig Kreml vilja skydda det ryska språket, på samma sätt som fängslandet av Pussy Riot-medlemmarna som framförde sin punkbön mot president Putin i Kristus Frälsarens katedral var en insats i sedlighetens tjänst. Lägg därtill förbudet att diskutera homosexualitet.

För nästan exakt ett år sedan körde ryska styrkor in på Krimhalvön. Drygt 100 år efter att tsarväldet föll 1917 kan Ryssland gå mot en ny revolution.

»För tre år sedan var vi en oppositionell rörelse. Nu är vi inte mer än dissidenter«, berättade Boris Nemtsov för Financial Times bara några dagar före sin död.

Enligt medieuppgifter arbetade Nemtsov med en ny rapport om rysk militärinblandning i östra Ukraina. Jaktsäsongen är i gång, sa Yevgenia Albats, vän till Nemtsov och redaktör för den liberala tidskriften New Times, till New York Times.

Rysslandsexperten Mark Galeottis hypotes om mordet handlar om att se kontinuiteten i tragedin. Nemtsov är en politisk föredetting, som inte haft någon officiell politisk post på tio år. Att mörda honom är ett tecken på Kremls paranoida inställning. Man vill inte bara styra politiken, man vill in i människornas hjärnor. In i deras värderingar.

Vårdemonstrationen den 1 mars genomfördes utan Navalnyj och Nemtsov, de mest framträdande oppositionskritikerna. I stället blev den en sorgemarsch som samlade tusentals.

Man tog tio år av Michail Chodorkovskijs liv, men han lever ändock. Boris Nemtsov var utan polisbeskydd under den sista nattpromenaden. Han hann nästan hem till sin lägenhet på andra sidan bron. Nästan.

Michail Chodorkovskijs bok »Mina medfångar« ges ut på Ersatz. Han samtalar med Carl Bildt på Kulturhuset i Stockholm den 30 mars klockan 19.

Fakta | Lever i exil i Berlin

Putinkritikern Michail Chodorkovskij (f. 1963) var ägare av Rysslands största oljebolag. I dag lever han i exil i Berlin och har bland annat startat internetplattformen »Öppna Ryssland« för att hjälpa kritiska ryssar att enas mot Putin. Hans popularitet möjliggör att han kan samla oppositionella politiker inför parlamentsvalet 2016. Våren 2014 dömde EU-domstolen den ryska staten att betala 52 miljarder dollar för att ha förstatligat Chodorkovskijs bolag utan stöd i lagen. I boken »Mina medfångar« (Ersatz) berättar han om fångar han lärde känna i olika fängelser och arbetsläger.