I kulturnationen Frankrike köper medelklassens unga böcker för pengarna
President Emmanuel Macrons dyra satsning på kulturcheckar till ungdomar blev en hit hos den utbildade medelklassen, men floppade helt bland låginkomsttagarnas unga. Även i Frankrike råder klasskillnader när det kommer till det kulturella kapitalet.
Bild: TT
En kulturnation. Det är vad Frankrike brukar beskrivas som, också i Sverige. Kanske dåligt på mycket annat, men vad gäller kultur så är man närmast oslagbara.
Så hur gör man då för att förbli en kulturnation? Frågan kan tyckas idiotisk, men så enkelt är det antagligen inte – det handlar ju om att medborgarna ska tycka att kultur är viktigt, att de ska försvara den mot klåfingriga angrepp, som när dåvarande president Sarkozy tyckte att man kanske inte behövde ha läst Madame de La Fayettes Princessan de Clèves (1648) för att bli anställd av postverket. Jäklar vad arga folk blev. Här skulle inte någon bling-bling-president komma och tala om vad som var kultur! Och mycket riktigt blev romanen kvar i läslistorna för gymnasiet.
När Emmanuel Macron gick till val 2017 var ett av hans löften att införa något han kallade le Pass culture, en summa pengar (via en app) öronmärkt att spendera på kultur till alla ungdomar i landet.
Macron blev vald och en reform kom på plats 2021 där jackpot var att varje 18-åring på sin födelsedag fick tillgång till 300 euro att fritt lägga på kultur. Här ingick musikinstrument, nätets utbud, biljetter till utställningar, film, böcker – precis allt.
Min son hade strax innan sin 20-årsdag drygt halva summan kvar. Han gick ner till vår närmaste bokhandel och plockade delvis med personalens hjälp ihop en mängd klassiker. Vartefter han la upp sina högar på disken engagerades även kunderna och hela tillställningen blev en sorts glatt samtal om att läsa som ung och böcker som präglat en. Liksom om reformens förträfflighet förstås.
Själv la jag i egenskap av stolt mor upp ett foto på hans inköp på Facebook och mitt svenska flöde fylldes av beundran för både honom och för kulturnationen Frankrike. För som sagt, hur gör man för att behålla statusen? Unga människor borde vara en nyckel till framgång.
Det tycker inte myndigheten la Cour des comptes (motsvarigheten till vår Riksrevision) som nu har utvärderat reformen. I stort sett ingenting är bra, vare sig när det gäller kostnaden, hur den fungerar eller täckningen.
Reformen har blivit alldeles för dyr, den näst största utgiftsposten efter det nationella biblioteket (motsvarande KB inklusive arkivfunktionen). Kostnaden är inte under kontroll, vilket är ohållbart i det akuta läge av både budgetunderskott och skenande statsskuld som Frankrike befinner sig i.
Men reformen fungerar inte heller som tänkt vad gäller ”demokratiseringen” av kulturen. Den borde stötta de ungdomar som inte redan har ett gediget kulturellt kapital. I stället har den gynnat den välutbildade medelklassens barn som utnyttjat krediten fullt ut, medan bara 68 procent av låginkomsttagarnas barn ens laddat ned appen.
I sin nuvarande form går kulturpasset inte att försvara, konstaterar myndigheten.
Jaha. Eller kanske snarare nähä. Det är uppenbart att den här generösa, för att inte säga storslagna gesten kommer att försvinna. Kvar blir – något annat. Eventuellt.
Sonen tycker att det är ok. Han hittade äldre upplagor av merparten av sina böcker i farmors bibliotek, och även om han gärna har egna, så tycker han att Macrons reform var rent valfläsk. Han tror inte på helikopterpengar, säger han.
Där ser man.
Själv sprungen ur en annan epok och en annan kultur muttrar jag: För att få fram en topp måste man ha bredd. Tänk tennis eller kommunala musikskolan.
Samtidigt som jag inser att jag delvis har fel. Frankrike som kulturnation står inte och faller med kulturpasset. Men det var flott så läge det varade.
Karin Stensdotter, författare bosatt i Paris
***
