I lag med ondskan

Terry Gilliam, 69, och Michael Haneke, 67, bevisar att ålder inte har något med kvaliteten på filmskapande att göra. Tvärtom, deras verk känns betydligt fräschare, mer innovativa och provocerande än vad de flesta yngre filmskapare åstadkommer.

De har dessutom gemensamt att de i intervjusituationer är spetsfundiga och roliga – av Monty Python-medlemmen Gilliam väntar man sig det, men Hanekes humor är något mer otippad.

– När någon undrar vad som inspirerat mig måste jag alltid göra dem besvikna. Nej, jag blev inte slagen när jag var barn, säger han med ett leende i det yviga grå skägget.

Michael Hanekes filmer har under åren konsekvent utforskat våldet i samhället och de bakomliggande orsakerna. Han har aldrig varit särskilt intresserad av att skildra våldsakterna utan det är det sociala och politiska spelet som stått i förgrunden. Det gör det även i »Det vita bandet«, som vann Guldpalmen vid årets Cannesfestival. Filmen utspelas i en liten tysk by året före första världskriget. Mystiska saker händer, olyckor arrangeras, människor dör. Man anar hur grogrunden för fascismen skapas, men Haneke säger att det inte alls handlar om nazismens framväxt.

– Filmen vill visa de villkor under vilka folk är beredda att bli uppfångade av en ideologi. Det skulle lika gärna kunna vara vänster som höger. Människor blir förödmjukade och så kommer en råttfångare och de följer honom. Den tyska fascismen är det mest påtagliga beviset på detta, det var därför jag använde mig av den.

Han skildrar hur barnen blir utsatta för både fysiska och psykiska övergrepp och hur detta leder till att de själva begår våldsamma handlingar. Men han vill inte, som några kritiker gjort, tala om barns inneboende ondska.

– Barn är varken bättre eller sämre än vi. Jag tycker inte att filmen skildrar dem alla som onda. Det finns också positiva ­inslag. Men filmen visar inte barns oskuld, den visar deras ångest. Barnen är nere på botten. Under dem finns bara djuren.

Som ofta i Hanekes filmer slutar »Det vita bandet« utan att publiken fått svar på de frågor han ställt, eller någon förklaring till de mystiska händelserna. Han tycker att en film aldrig ska sluta på bioduken. Den ska i stället fortsätta i publikens huvuden, de ska använda sin fantasi.

Till det yttre kan Terry Gilliams film »The Imaginarium of Dr Parnassus« verka helt väsensskild från »Det vita bandet«. Men så är det inte, för även den ställer höga krav på åskådaren. Gilliam berättar en burlesk och surrealistisk historia, som ligger helt i linje med det han gjort tidigare, inklusive animationerna till Monty Python. I Gilliams värld kan allt hända, vi kan inte alltid förklara det men på något sätt känns det ändå logiskt. Att en svart flod kan förvandlas till en kobra med Tom Waits ansikte … tja, varför inte?

Att återge handlingen är inte helt lätt, men i korthet: den kringresande Dr Parnassus fick bli ung på nytt mot löftet att Djävulen skulle få hans förstfödda när barnet fyllde 16. Nu håller Valentina på att uppnå den åldern, och Parnassus försöker skydda henne från sitt öde. Djävulen ger sig in på ny vadslagning – den av de två som först förför fem själar vinner.

»The Imaginarium of Dr Parnassus« var skådespelaren Heath Ledgers sista film. Inspelningsteamet hade filmat i England och tagit sig till Vancouver i Kanada där alla specialeffektsscener skulle göras.

– Jag stod inne i ett klipprum och argumenterade för ett moment som skulle spara mig fem tusen dollar. Min dotter Amy, som producerade filmen, kom in och sa: »Pappa, kom, du måste se en sak.« Jag sa: »inte nu, jag håller på att spara fem tusen dollar.« Hon sa: »Nej, du måste komma« och drog med mig till en tv där de berättade att Heath hade hittats död.

Hans första tanke var att lägga ner filmen. Han själv och många andra tänkte säkert på »Gilliams förbannelse«; inspelningen av hans film om Don Quijote fick för några år sedan läggas ner på grund av att huvudrollsinnehavaren blev allvarligt sjuk och att en flodvåg svepte med sig större delen av all rekvisita. Det hela skildras i den utmärkta dokumentären »Man of La Mancha«.

– När stormfloden kom kunde jag bara gömma mig och se på förödelsen. När allt var över gick jag ut i ödemarken och ropade: »Okej, Gud, nu har jag väl betalt för alla mina synder – den här gången fick du mig!«

Gilliam tänker nu se till att Don Quijote­filmen blir av – att ge upp verkar inte ligga för honom. Efter Ledgers död manade flera personer honom att fortsätta. När han hävdade att det inte gick att ersätta Heath Ledger med en annan skådespelare, sa någon: »Men ta flera i stället då.«

– Det där fick mig att börja fundera. Skulle det vara möjligt? Vi hade ju redan filmat alla scener där hans karaktär skulle vara i en nutida miljö. Det som skulle göras i Vancouver var scener där han skulle gå in i andra världar. Kanske skulle det gå.

Den första som fick frågan om att träda in i Heath Ledgers ställe var Johnny Depp, som precis som Jude Law och Colin Farrell sa ja direkt.
Michael Haneke och Terry Gilliam hör till den internationella filmvärldens visionärer. Båda sätter en tydlig personlig prägel på sina filmer. En Haneke-film skulle inte kunna vara gjord av någon annan, detsamma gäller Gilliam. I stället är de båda inspirationskällor för yngre generationer. Haneke undervisar på en filmskola och säger att han alltid försöker avskräcka dem som tydligt vill imitera.

– När man är ung vill man modellera sig själv efter de man beundrar, men det är farligt. Det är då man kan förlora det personliga anslaget.

Fler julpremiärer

Oskar, Oskar – en hederlig ­människa
Björn Kjellman i rollen som sorgplågad änkling som tar lagen i egna händer. Av Mats Arehn.

Göta Kanal 3 – kanalkungens hemlighet
Ännu en jakt genom skilsmässodiket mellan öst- och västkusten. Av Christjan Wegner, med bland andra Janne Carlsson, Eva Röse och Magnus Härenstam.

Bright Star
Kritikerrosat romantiskt drama om kärleken mellan 1800-talspoeten John Keats och Fanny Brawne. Av Jane Campion, som bland annat gjort »Pianot«.

Alvin & gänget 2
Barnfilm med sjungande ekorrar.

Sin Nombre
Mexikanskt gängdrama om desperat längtan efter att ta sig till USA. Svensk-japanska regissören Cary Fukunagas film prisades nyligen trefaldigt vid Stockholms filmfestival.

A serious man
Joel och Ethan Coens svartar komedi om en lyckad man vars liv plötsligt förvandlas till ett inferno.

Old Dogs
John Travolta och Robin Williams i komedi om några män som tvingas ta hand om två sexåriga tvillingpojkar.

Avatar
Science fiction i 3D av »Titanic«-regissören James Cameron.