I Malmö tillhör antisemitismen inte historien

Kontrasten mellan den soliga sommardagen utanför och det svala dunklet inne på Malmömässan är stor. Efter rigorösa säkerhetskontroller släpps besökarna in på utställningen ”Not long ago, not far away” i mindre grupper. Under tystnad vandrar vi mellan montrarna, läser texter, beskådar kartor, ritningar, modeller och fotografier och försöker förstå det som filosofen Hannah Arendt kallade ”det som inte borde ha inträffat”: Förintelsen, det systematiska utrotandet av den europeiska judenheten, administrerat av Nazityskland.

”Vet ni, det avgörande var inte år 1933, åtminstone inte för mig”, säger Hannah Arendt i en intervju med Günter Gaus som visas på en skärm i utställningslokalen. ”Det avgörande var dagen då vi fick höra sanningen om Auschwitz”.

Hannah Arendt, som själv tvingades fly för att undkomma nazisternas förföljelse berättar för Gaus att hon och hennes man Heinrich Blücher var skeptiska när uppgifter om läger byggda för att förinta judar började spridas i amerikansk press. Det hela verkade, ur militär synvinkel, omotiverat och onödigt. Hannah Arendt och hennes man tvingades acceptera att de fasansfulla berättelserna var sanna. De tvingades inse att nazisterna var kapabla till större grymheter än de kunnat föreställa sig.

Den 27 januari 1945 nådde sovjetiska trupper fram till Auschwitz-Birkenau. Då hade tyskarna redan övergett lägret och tvingat 60 000 fångar ut på en marsch mot döden. Kvar i lägret fanns 7 000 fångar som var för svaga och sjuka för lämna lägret, samt hundratals lik som tyskarna inte hunnit bränna innan de tog till flykten. Utställningen ”Not long ago. Not far away” handlar om det som kallats ”en plats som producerade lik”, Auschwitz. Över en miljon människor, pojkar och flickor, män och kvinnor, de flesta judar av olika nationaliteter, dog innanför det flera meter höga, elektrifierade taggtrådsstängsel som omgärdade det fyrtio kvadratkilometer stora området.

Innanför taggtrådsstängslet fanns tre läger – ett läger för tvångsarbete, ett koncentrationsläger och ett förintelseläger, helt i linje med det förslag som Reinhard Heinrich, chef för den tyska säkerhetstjänsten, presenterade på Wannseekonferensen. I villan, som ägdes av SS, presenterade Heydrich sin plan för att utrota det judiska folket: De arbetsdugliga judarna skulle utnyttjas för hårt fysiskt arbete tills de dukade under av utmattning. De arbetsodugliga judarna skulle dödas i förintelseläger.

Det tog Heydrich en knapp timme att föredra sitt ärende. På detta följde en diskussion angående olika avlivningsmetoder och de femton närvarande männen enades om att gasning var att föredra. Jämfört med arkebusering och injektioner som tidigare praktiserats i mördandet av judar var gasning effektivt, billigt och mindre känslomässigt prövande för de som skulle verkställa själva förintandet. Det var många som skulle dödas: Det bodde då runt nio miljoner judar i Europa. Vid krigets slut fanns tre miljoner kvar. 

Gaskamrarna och krematorierna förstördes av tyskarna innan de lämnade Auschwitz vintern 1945 – men de överlevande fångarnas minnen kom de inte åt. En av de överlevande, David Olère, ingick i det så kallade Sonderkommando bestående av en grupp fångar som arbetade i tolvtimmarskift med att bistå i mördandet. Deras uppgifter var att instruera offren att klä av sig, tömma gaskamrarna på lik, klippa de dödas hår, samla in tandguld, lasta in kropparna i hissen till krematoriet, hålla elden i ugnarna i gång samt rengöra gaskamrarna. David Olères svartvita teckningar av utmärglade fångar som bär och drar lik, klipper håret av döda kvinnor och drar ut tandguld, skyfflar in de döda i ugnarna är ett fasansfullt vittnesmål om de grymheter som pågick i Auschwitz. Jag står länge framför de enkla bilderna och försöker ta in den särskilda grymhet det innebär att fångar, som David Olère, tvingades att mörda andra fångar.

Judiska män, kvinnor och barn från hela det ockuperade Europa transporterades i godsvagnar till Auschwitz. I slutet av ”die Rampe”, den långa perrong som tågen stannade vid, stod en grupp SS-läkare som på några sekunder avgjorde deras öden. Där avgjordes vem som skulle skickas till tvångsarbete, vem som skulle utsättas för medicinska experiment av den ökände doktor Mengele, och vem som skulle sändas direkt till gaskamrarna. Runt 75 procent av dem som steg av tåget på die Rampe sändes direkt till gaskamrarna – samtliga barn (med undantag av tvillingar som i stället skickades till doktor Mengele), åldringar samt kvinnor med barn. 

Hur ska man kunna tala om ett folkmord av ett så monstruöst mått och samtidigt minnas att alla de miljoner människor som dog var unika individer, med drömmar och förhoppningar? Utställningen ”Not long ago. Not far away” lyckas väl med att ge offren för Förintelsen liv och historia. Brev, teckningar och fotografier berättar om unika människoöden och de personliga tillhörigheter, kläder, smycken, böcker, väskor som visas är konkreta bevis på levda liv, stulna liv.

En ensam damsko som trotsigt lyser röd på en hög av bruna och svarta skor fångar mitt öga. Dikten av Moshe Schulstein som ackompanjerar högen av skor skänker dem en särskild betydelse: ”Vi är skorna, vi är de sista vittnena, vi är skor från barnbarn och mor- och farföräldrar, från Prag, Paris och Amsterdam, och eftersom vi endast är gjorda av tyg och läder, och eftersom vi inte är av kött och blod, lyckades vi alla undgå helveteselden.”

När jag blinkar mot solen utanför Malmömässan och går mot Hyllie C tänker jag att det är särskilt viktigt att en utställning som vittnar om förintelsens fasor visas just här, i Malmö. Antisemitismen i Malmö är väl känd. Rapporten ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – en rapport om antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös förskolor, skolor, gymnasier och vuxenutbildning” av Mirjam Katzin är nedslående läsning. ”Not long ago. Not far away” är dessvärre en passande titel på en utställning om antisemitism. Antisemitismen tillhör inte historien, och den är aldrig långt borta.

***

Läs även: Himmlers massör var en hjälte

Läs även: Efter konferensen: antisemitismen består