I massmördarens bokhylla
Stalin såg litteratur som ett verktyg för att fostra goda kommunister. Själv var han en storläsare. En ny bok handlar om hans omfattande bibliotek.
Bild: TT Nyhetsbyrån
När kalla kriget var som kallast varnade ryskjudiskbrittiske filosofen Isaiah Berlin för att idéer som tänkts fram i professorers stillsamma arbetsrum kan förstöra civilisationer. Geoffrey Roberts nya bok Stalin’s Library: A Dictator and His Books ger tyngd åt den tanken.
Roberts beskriver Josef Stalin som en ideologiskt hängiven fanatiker som begick massmord eftersom han trodde sig ha marxism-leninismens sanningar på sin sida. Stalin var inte, som han utmålats av Lev Trotskij, »partiets mest framstående medelmåtta« utan en skarpsinnig intellektuell tyrann.
Roberts har studerat vilka böcker Stalin hade i sina bokhyllor och hur de påverkade hans politiska liv. Stalin läste rasande mycket och hade ett remarkabelt minne. Tyvärr har hans bibliotek inte bevarats i sin helhet, men Roberts uppskattar att han hade omkring 25 000 böcker, pamfletter, och tidskrifter. Stalin markerade sina böcker med färgpennor. Han strök under meningar han höll med om och han skrev ofta sarkastiska kommentarer i marginalerna: »ha ha«, »struntprat,« »nonsens,« »usling,« »dra åt helvete,« och liknande.
Bolsjevikerna värdesatte bildning och det tryckta ordet. Lenins »revolutionära förtrupp« leddes av en samling teoretiker, skribenter och ekonomer. De lade enorm vikt vid litteraturens roll i samhället. Stalin trodde att kommunismens stöpslev kunde förändra mänskligheten. Författare och poeter spelade här en viktig propagandistisk roll – författare var, som Stalin kallade det, »den mänskliga själens ingenjörer«. Litteratur skulle göra folk till goda kommunistiska medborgare.
Stalin stack inte ut som särskilt intellektuell bland kamraterna i partiets inre kärna: Trotskij var en bättre skribent och bemästrade flera europeiska språk medan Stalin endast talade ryska och georgiska; Nikolaj Bucharin var partiledningens främsta teoretiker. Men Stalin var, som Roberts konstaterar, 1900-talets mest belästa envåldshärskare.
Han studerade i första hand historia och marxism-leninismens klassiker. Han hade högt anseende hos Otto von Bismarck, Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt. Dessutom studerade han generalerna Aleksandr Suvorov och Mikhail Kutuzovs karriärer noga. Han lät ofta experter på G.W.F. Hegels filosofi komma till hans kontor för att föreläsa om dennes inflytande på Karl Marx.
Stalin hade konventionell smak vad gällde litteratur. Han hyllade Gogol, Shakespeare och Majakovskij. Han högaktade Émile Zola och kritiserade Sergo Berija, sonen till säkerhetschefen Lavrentij Berija, för att denne inte hade läst Germinal. Ett inkongruent karaktärsdrag var hans smak för pirat- och västernfilmer. Han brukade ha filmkväll med utvalda medlemmar av politbyrån. »När filmen slutade«, mindes Nikita Chrusjtjov, »fördömde alltid Stalin den för sitt ideologiska innehåll, men nästa dag var vi tillbaka i filmsalongen och tittade på ännu en västern.« Kan man tänka sig Vladimir Putin ha filmkväll med FSB-chefen Aleksandr Bortnikov och utrikesministern Sergej Lavrov?
Det fanns inte många böcker av kvinnliga författare i Stalins bibliotek. Rosa Luxemburg, en polsk-tysk marxist, var ett undantag. Att Stalin läste Luxemburg kan tyckas förvånande eftersom hon var kritiskt inställd till bolsjevismen, men han var intresserad av ideologisk meningsskiljaktlighet. Han ville veta hur han skulle bemöta sina fienders argument. Roberts uppmärksammar till exempel att Stalin följde debatten mellan Karl Kautsky och Trotskij om bolsjevikernas terrorvälde. Kautsky, som engagerade sig i den tyska arbetarrörelsen, skrev en bok som fördömde terrorn; Trotskij svarade med en polemisk pamflett där han försvarade partiets våldsanvändning. Stalin markerade uppskattande Trotskijs poänger.
Roberts skriver att Stalin lade lika mycket vikt på idéer som på maktsträvan – han ville ta makten för att skapa ett marxistiskt samhällssystem. Dock lägger Roberts kanske inte riktigt tillräcklig emfas på möjligheten att Stalin medvetet eller omedvetet sökte sig till leninismens hårda tolkning av Marx eftersom Lenin lade central vikt på att ha makten. Stalin trodde blint på leninismens sanning, men leninismens lockelse låg i stor del i dess maktsträvan.
Stalin skapade en enorm personlighetskult. Han fann politiska fördelar med kulten, men han insisterade samtidigt på att kommunister behövde lära sig att älska partiet, inte dess ledare. När han redigerade propagandaböcker strök han åtskilliga stycken som han tyckte lade för mycket fokus på hans personliga bedrifter och kvaliteter. Han ogillade biografier om sig själv men var noga med att hans samlade verk skulle publiceras – för bolsjeviker var ens bidrag till partiet långt viktigare än ens personliga liv. Det är nästan komiskt att läsa hur Stalin kritiserade författare som hyllade honom samtidigt som han själv skapat systemet som krävde ledardyrkan.
Stalin var intellektuell, men hans tankar och begrepp var begagnade. Hans tankemönster var sådant att han anpassade fakta i enlighet med sin marxism-leninistiska världsåskådning. Trots sådan kritik ger Roberts ibland mer beröm till Stalin än han förtjänar. Exempelvis skriver han att Stalins främsta bidrag till marxistisk filosofi var hans emfas på den sociala överbyggnadens relativa autonomi från den ekonomiska basen. Den triviala insikten var emellertid inte originell: Marxister hade sedan länge förstått att religiösa och sociala fenomen inte kunde förklaras fullständigt av ekonomiska faktorer. Stalin upphöjde en redan befintlig tolkning till dogm, men bidrog inte rent filosofiskt. Och trots sitt historieintresse tycks han inte ha uppfattat att nationella stereotyper motsägs av historien. Ryssar var härdiga, amerikaner ohyfsade och judar saknade krigsmod, hävdade han.
Isaiah Berlin hade tveklöst rätt i att idéer kan förstöra civilisationer, men när marxism-leninismen ödelade Östeuropa förgjorde den också sig själv. Den polska filosofen och historikern Leszek Kołakowski påpekade att bolsjevikerna, genom att upphöja Karl Marx och Friedrich Engels läror till statens officiella ideologi, gjorde marxismen till en livlös filosofi i Sovjet. Den blev oprecis och bred eftersom Stalin behövde rättfärdiga sin skiftande politik utan att medge att det skett någon betydelsefull ideologisk förflyttning: Han kunde rättfärdiga vänskap med Hitler eller krig med Hitler, blandekonomi eller kollektivisering, och så vidare.
Som Roberts visar klagade Stalin ständigt på den låga teoretiska nivån hans partikamrater hade, men det var Stalin själv som slog sönder partiets intellektuella livsenergi. Under hans envälde betydde marxism vadhelst Stalin bestämde. Den slutgiltiga ironin var således att bolsjevikernas intellektuella strävan tillintetgjorde Sovjets intellektuella liv.
***
