I mytens värld

En grupp vitklädda barn på en grönskande äng, en disig sommarnatt; några av dem är djur, en har ett missformat ansikte. En mörk procession av svartklädda apor genom ett ödsligt vinterlandskap. Hustak mot en dramatisk natthimmel, antennerna stickande upp mot skyarna som nakna kvistar.

Känslan i bilderna är svår att sätta ord på. De liknar ingenting du tidigare har sett, ändå känner du att de är en del av din identitet. En scen du såg i en film eller i ett tv-program när du var liten, för långt bak i minnet för att ha ett namn eller en plats men ändå där. Att betrakta bilderna är som att genomleva en lång rad ögonblick av déjà vu. Något ogripbart, som när man i en dröm drömmer om något man drömmer att man tidigare har drömt, så att dröm-lager på drömlager bildar en tjock hinna av påtaglig overklighet.

Vill man kan man gå långt tillbaka i tiden för att hitta rötterna till Helena Blomqvists fotokonst. Det prerafaelitiska måleriet under mitten av 1800-talet tog avstånd från sin samtids viktorianska estetik och blickade i stället tillbaka. Motiv från medeltiden eller ungrenässansen avbildades med en särskild teknik – dukarna vitlaserades och målades sedan med tunna, starka färger, så att den ljusa bakgrunden sken igenom och gav bilderna en särskild lyster. Deras radikalitet, som både idealiserade det förgångna och genom ironiska blinkningar också kritiserade kapitalismen och industrialismen i samtiden, var ett uttryck för dåtidens revolutionära stämningar och slog ner som en bomb på den engelska konstscenen.

Senare kom några av de drivande figurerna i rörelsen att bli initiativtagare till 1860-talets Arts and Crafts-rörelse, en -socialistiskt inspirerad reaktion mot industrialismen, som ville lyfta fram traditionella hantverkstekniker och traditioner. Arts and Crafts fick under 1800-talets slut stort inflytande även på det svenska måleriet, exempelvis för Carl Larsson.

Nationalmuseums stora utställning 2009 var den första nordiska utställningen av prerafaelitisk konst, och väckte stor uppmärksamhet. I en essä i tidskriften Axess- har konstvetaren och författaren Therese Bohman skrivit om prerafaeliternas konst och dess efterverkningar – och hur den svenska modernismen på många sätt stängde dörren till det romantiska, teatrala, kanske rentav svulstigt kvalmiga bildspråket i deras bilder. Bohman skriver inkännande om det prerafaelitiska uttrycket, om »känslan av att skymningen är nära, att tiden är på väg att rinna ut«.

Vad är Helena Blomqvists fotokonst, om inte just ett uttryck för samma känsla? Det vi möter är ett skymningstillstånd, ett apokalyptiskt eller postapokalyptiskt landskap av ödslighet och isolation där det obegripliga tar form.

»The Elephant Girl«, 2011 (bilden är beskuren).

Prerafaeliterna avbildade medeltida eller bibliska motiv, men även motiv hämtade från den italienska renässanslitteraturen på 1200- och 1300-talen, med författare som Boccaccio, Petrarca och Dante. Även Shakespeare var en stor favorit för prerafaeliterna. Kanske kan man titta på Blomqvists bilder på det sättet: som en gestaltning och omstöpning av fantasierna, myterna och sagorna i vårt kulturarv, med en särskild dragning åt det skräckromantiska och civilisationskritiska.

I »Searching for the Light«, bilden på en flicka i vit klänning stående i den täta, grönskande skogen intill två kaniner och en räv, ser jag »Alice i underlandet« – eller är det Astrid Lindgrens »Allra käraste syster«? I andra bilder ser jag »Twin Peaks«, eller »Kalle och chokladfabriken«. Jag ser gamla Disneyfilmer, före datoranimeringens tidevarv, då teckningarna fortfarande hade kvar något av hantverkets värme. Suddiga, halvt bortglömda bilder från första världskriget. Jag ser Tolkiens sagovärldar, som ju i sin tur var kommentarer till sin samtid, till första världskrigets slagfält och massgravar. Jag ser C.S. Lewis »Narnia«. Och javisst, ljuset hos Carl Larsson, men där Larssons ljus användes för att lysa upp ett idylliskt familjeliv, faller Blomqvists in genom fönstren över en dyster sjukhussal, där en ensam apa sitter övergiven i raden av sängar.

»First Women on the Moon«, Blomqvists första bildsvit, är en direkt kommentar till fotohistorien. Här iklär sig kvinnor, ständigt två och två, mäns roller i bilder man omedelbart känner igen utan att exakt kunna placera. Sjömän, gangstrar, påvar, astronauter, jägare, beduiner – gestalter från den västerländska traditionen att avbilda det okända, storartade och äventyrliga paraderar förbi, men i en annan skepnad, som tvingar åskådaren att ifrågasätta sitt perspektiv.

I den mer explicit dystopiska sviten »The Dark Planet«, där ynkliga gestalter släpar sig bort genom ett grådisigt dimlandskap, påminns jag om Cormac McCarthys »Vägen« från 2006, som filmatiserades med samma namn. Andra, mer bisarra bilder för snarare tanken till Margaret Atwoods »Oryx och Crake« från 2003.

– Jag blev helt tagen när jag såg Lars von Triers film »Melancholia«. Jag kan inte säga att jag direkt inspirerades av den, men bildspråket, den annalkande katastrofen, berörde mig mycket, berättar Helena Blomqvist när vi träffas i hennes arbets-lokal på Södermalm i Stockholm.

För mig som betraktare finns ett tydligt samband mellan von Triers apokalyptiska film och hennes bilder: ensamheten. På samma sätt som den lilla familjen i filmen inväntar domedagen i isolering på en herrgård, är Blomqvists figurer övergivna, avskärmade från resten av mänskligheten. Och liksom von Trier, som ofta både skriver manus, regisserar och fotograferar själv, har Blomqvist genom hela sin karriär arbetat med att iscensätta den egna fantasin. I sina bilder skapar och återskapar hon en egen värld, ett eget visuellt universum.

Metoden har genomgående varit densamma: ett självständigt, tidskrävande arbete med att konstruera en drömlik verklighet. Hon bygger upp miljöerna i en studio och ljussätter. Hon syr kläder och snickrar kulisser. Hon lägger ut lim som ser ut som vatten, bygger väggar i naturlig storlek av frigolit, järnvägsbroar i miniatyr med hjälp av leksaksmodeller. Figurerna är ibland verkliga människor, ibland uppstoppade djur, ibland dockor eller skulpturer. Hon fotograferar i olika omgångar och använder sedan datorn för att smälta samman bilderna. Resultatet blir både vackert och oroande. Över bilderna vilar ett mytiskt, sagolikt skimmer som stannar kvar hos betraktaren långt efteråt.

»Mourning Procession«, 2008

– Det är en mycket långsam och lekfull arbetsprocess. En enda bild tar en månad i anspråk, oftast mer. Jag är både skräddare, snickare, kostymör och scenograf till mina bilder. Jag tycker om att jobba så, eftersom alla bildidéer utgår från mig själv, förklarar Helena Blomqvist.

Jag frågar vilka av bilderna hon själv värdesätter mest. Svaret är lakoniskt:

– De som har tagit längst tid.

När vi talar om inspiration till Blomqvists bilder är det sällan hon vill peka ut någon specifik referenspunkt. Frederico Fellinis filmer, förstås. Filmskapare som Tim Burton och David Lynch brukar också nämnas i sammanhanget – titeln på hennes senaste utställning, »The Elephant Girl«, kan ses som en parafras på filmen »The Elephant Man« (»Elefantmannen«), som var Lynchs genombrott och första studiofilm.

Hon nämner Beatrix Potters barnbok »Pelle Kanin«. Hon nämner målaren Edward Hopper, den amerikanske konstnären som skildrade ensamheten i sin samtids USA – hans tavla »Nattugglor« från 1942 tolkades om till en populär affisch, »Boulevard of Broken Dreams«, där Humphrey Bogart, Marilyn Monroe och James Dean sitter ensamma på en bar, med Elvis Presley som kypare. Hon nämner gamla sjukhusbilder från USA.

Hon framhåller också den franska konstnärsduon, paret Pierre et Gilles (Pierre Commoy och Gilles Blanchard), som blev stilbildande på 80- och 90-talen när de på ett säreget vis kombinerade fotot med bildkonst i bilder som kombinerade religion, myt, kändiskult och homoerotik. Men medan Pierre et Gilles i sina bilder närmar sig det kitschiga eller pornografiska, finns en renhet och oskuldsfullhet i Blomqvists bilder. De präglas inte av popkonstens lek med ytor och poser. Snarare uttrycker de något så omodernt som total ärlighet och inlevelse. I brist på bättre ord handlar de om empati.

Och just denna medkänsla och värme gör det omöjligt att värja sig från den halvt bortglömda skräck och längtan som tar form i Helena Blomqvists fotokonst. Hennes bilder är sediment från vårt kollektiva undermedvetna, och handlar i grunden om oss, om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De gestaltar en värld som är främmande, ändå nära, som om vi vore hemma.